Om kvinnlig omskärelse i England

Foto: Thomas Nydahl

Idag ännu ett litet klipp ur min kommande bok. (Jag har nu 34 sponsorer!). Bilden är tagen i Sparkhill, en av de platser i Birmingham som har stora problem med islamistiska seder och övergrepp.

Al Jazeera publicerade 30 maj 2012 en stor artikel av Siobhan Courtney om kvinnlig tvångsomskärelse i Storbritannien. Hennes artikel är av sådan omfattning att jag här nöjer mig med att citera särskilt viktiga aspekter i den. Det problem hon beskriver finns förstås i samtliga de brittiska städer och orter där islam växer och konsolideras som huvudsaklig social och politiskt maktfaktor.

”Just som ni läser detta”, skriver hon, ”förs unga, sårbara flickor av sina mödrar, fostermödrar, mostrar och mormödrar till platser där de kommer att utsättas för fysisk och känslomässig smärta som saknar motstycke.”  Det är det grundläggande vi måste ha klart för oss, inför den fortsatta läsningen. För det är en mycket obehaglig läsning. Jag ska inte gå in på de olika formerna av omskärelse, men de finns ju väldokumenterade, inte minst hos WHO. Den lag i Storbritannien som heter Female Genital Mutilation Act 2003 betraktar Siobhan Courtney som totalt värdelös.

Den varken skrämmer eller hejdar omskärelsen av kommande generationer i landet. ”Sedan 1985 då omskärelse blev olaglig och man började tala om nolltolerans har inte ett enda fall gått till domstol” skriver hon. 66.000 flickor har omskurits i Storbritannien och man anser att 24.000 flickor under 16 år befinner sig i riskgruppen för den allvarligaste formen av omskärelse, bara i England och Wales. ”Vår regering” skriver hon, ”har en plikt att försvara medborgarna, men har antagit vad som bara kan betecknas som sorgliga och patetiska ’försök’ att värna och beskydda de tusentals barn som befinner sig i riskgruppen. Beklämmande odugliga byråkrater berövar dessa människor, som verkligen behöver det, grundläggande finansiering, resurser, information, vård och stöd.”

Författaren uppger att hon från hälsoministeriets talesman fått detta besked: ”Vi har skrivit till Royal Colleges of Midwives and Obstetricians and Gynaecologists för att säkerställa att vi verkligen gör allt som är möjligt för att eliminera detta kränkande och motbjudande handlande och skydda kommande generationer flickor och kvinnor från att skadas.” Artikelförfattaren konstaterar att varken inrikesministeriet eller hälsoministeriet nämnde några detaljer om hur detta arbete för att skydda kommande generationer skulle se ut. Så ser den brittiska verkligheten ut. Och medan de vackra orden från maktens män och kvinnor haglar i offentligheten fortsätter den kvinnliga omskärelsens smutsiga praktik att verka bakom stängda dörrar och fördragna gardiner.

Att inte ens regeringsorgan tar frågan på större allvar än så visar också hur islamismen som fysiskt barbari kan fortsätta att spridas i ett europeiskt land. Att praktiken inte har ett dugg med religiös tradition att göra är inte ett argument som ska få hindra försöken och möjligheterna att stoppa den. I värsta fall fungerar sådana argument bara som bortförklaringar.

Hela hennes artikel finns här.

I Sparkhill utspelar sig också den nya BBC-serien Citizen Khan, som förstås redan vållat rabalder och påståtts "kränka muslimer" på grund av karaktären ovan, Alia Khan, som är dottern i familjen. Lustigt nog ser hon ut som tusentals unga muslimska tjejer i staden. Jag mötte dem varje dag och ibland var det svårt att hålla sig för skratt. Den högt uppsatta slöjan gav sannerligen inte intryck av att vara kyskhetens väktare, snarare tvärtom.