Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir
också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de
musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes,
deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage
Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det
samhälleliga.
Han säger att Richter levde ett rikt men
solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med
honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en
nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en
aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats
vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde
ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev
känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det
han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som
undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder,
konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin
japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som
stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev
som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att
som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina
Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat
par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt
förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans,
hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst
spartanskt inredd halva.
Med sitt tyska efternamn hade
han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många
andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt
försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan
alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var
judiskt.
Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma,
som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter
spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).
Rasmussen
är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men
samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att
fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd.
Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han
menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens
uppgift var att återge kompositörens avsikt.
Richters
internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en
USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt
tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt
sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund
patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är
knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter
människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var
likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.
Richter
drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer
organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om
artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot
betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.
Till
detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av
Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där
bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela
utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och
hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man
börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i
Rasmussens bok.
Som jag tidigare skrev, blir hans bok i
mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla
exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra.
Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska
kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och
de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen
legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach,
Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom
västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som
Benjamin Britten.
Vill man förstå hur det stora
musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur
villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett
överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens
essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje
som jag läser Rasmussens övriga verk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar