Jag har just läst ut Karl Schlögels 760 sidor tjocka bok Terror och dröm, Moskva år 1937
och vet inte hur i hela friden jag ska kunna skriva om den. Det var
något av det mest skakande och fascinerande jag läst i mitt liv, om allt
det som heter kommunism, stalinism, terror och despoti.
Jag är tacksam för att förlaget och Peter Handberg med denna översättning ger svenska läsare en möjlighet att ta del av den. Viktigare läsning kan jag inte föreställa mig.
Jag har tagit
lång tid på mig att läsa. Det finns inga enskildheter jag vill sätta
fingret på, men frågan är om inte den avslutande berättelsen om
Bucharin tar priset eftersom den visar oss en djupt bildad man som inte
förstår varför han måste dö, och som använder det sista året i sin
cell med att författa hela fyra verk, varav ett en roman om den egna
barndomen och uppväxten. Bucharins exempel kan nog i olika hög grad
överföras till många av de socialister och/eller kommunister som blev
offer för den egna idén. De vet att de hört till partiets och statens
toppskikt, de vet att de arbetat utifrån dess riktlinjer (som de själva
bidragit till att formulera) men sitter till sist ändå i
fängelsecellerna och väntar på att först ”erkänna” i skådeprocesser och
därefter bli avrättade. Stalin var skoningslös. Hans öra aldrig
villigt att lyssna till de närmaste ”vänner” och politiska ”kamrater"
han skickade i döden. Besluten var fattade, bekännelser skrivna långt
innan de anklagade ens förts in i rättssalarna. Brev med vädjanden,
förklaringar och klagovisor därför meningslösa.
Men det märkvärdiga med Schlögels bok röjs ju redan av titeln Terror och dröm.
Det pågår nämligen något helt annat medan nackskotten träffar de
infångade och massgravarna fylls. I Moskva byggs det. Det byggs och
skapas nytt. Boken pendlar mellan beskrivningar av terrorn och drömmen.
Samtidigt som 1,2 miljoner människor dödades 1937 växte det "magiska"
nya landet fram inför världens ögon. Industrin, filmen, tunnelbanorna,
flodernas lopp, allt detta som Stalin satte sitt namn på, det som skulle
skapa också "den nya människan", illusionen som lurade så många.
Mordindustrin malde dygnet runt. De i förhand fastställda kvoterna
skulle fyllas, sak samma om de som dödades inom ramen för kvoterna hade
begått något brott eller ej.
Drömmen är att
detta samhälle ska överträffa allt tidigare känt. En traditionell
kristen kultur ska malas sönder, kyrkor och katedraler rivas eller få
nya användningsområden. Kommunismen ska bli den nya tron. I namn av ett
slags ”vetenskaplighet” kostade den på sig personkult. Stalin blev en
Kristusfigur för den nya tidens behov. Han hade det gemensamt med alla
de kommunistiska partiernas diktatorer.
Men
hur skapas en dröm samtidigt som terrorn pågår? Schlögel visar att den
kanske rentav fick människor att titta åt ett annat håll. Även om
grannarna hämtats ville man själv leva i tron att man stod utanför det
skeendet. Moskva blev en gigantisk byggarbetsplats. Filmerna spelades in
och blev succéer, Sovjet-Hollywood tidens filmfabrik. Pusjkin firades.
Barnböcker massproducerades. Radion steg fram som Moskvas bästa bidrag
till känslan av global närvaro och nationell gemenskap. Stalins röst
trängde ända in i vardagsrummen. Tiden fick nya hjältar att se upp till,
äventyrsresanden följdes, Stalins aviatörer stod i centrum för dyrkan,
och den sovjetiska jazzen, djaz blev 1930-talets melodi.
Kunde
det ha gått på annat sätt än det gjorde? Med tanke på allt som
konstruerades förfäras man av allt det som destruerades, inte minst alla
de mördade och nedgrävda, som representerade det moderna Moskva med
alla sina yrken, tillhörigheter, sociala skikt och åldrar. Nej, det hade
inte kunnat gå annorlunda. Stalin och hans servila partifunktionärer
var förvisso människor, men de tycktes alla predestinerade att agera och
leva i enlighet med den totalitära tankens alla handlingsformer.
Samtidigt som de förkunnade en ”monolitisk enhet” predikade de krig mot
”fienderna”. Att dessa ”fiender” alltid hittades berodde inte på en
skicklig säkerhetstjänst utan på en partibyråkrati som i förväg angav
vem och hur många de var, och hur rättegångarna och straffen skulle
skötas och utdömas. Sist och slutligen blev också de som fastställt
kvoterna offer för monoliten. Från åklagarämbetet till massgraven var
vägen förfärande och förbluffande kort. Ingen gick säker, allra minst
kommunistpartiets egna soldater och befäl.
Det
är en alldeles kuslig bok Schlögel skrivit, och trots att jag under
åren läst många böcker om epoken tycker jag att han är unik i det
avseendet att han träder in i detta terrorns och drömmarnas år, och så
att säga på plats berättar vad som sker. Att Stalin och den sovjetiska
kommunismen alls kunde hålla det väldiga landet i ett järngrepp visar
hur totalitarismen fungerar. Den styr med sådan kraft att människornas
rädsla blir det effektivaste medlet mot en längtan efter något som
möjligen kunde kallas frihet. Att överleva terrorn blev kanske en
viktigare längtan. Alltför många misslyckades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar