Stadskärnan en söndag eftermiddag.

På baksidan av Domus och Resecentrum i vintras. Foto: AN

Jag kommer in till centrum med bussen vid tretiden. På bänken bredvid den sista busshållplatsen (dit nu bara vår stadsbusslinje, nummer ett, och Åhusbussen kommer och avgår) sitter tre av stadens bums. En av dem är somalier som med ojämna mellanrum sjunker så djupt ner i spriten att han måste ledas. Just idag är det en kvinna som leder honom bort från bänken. Henne har jag inte sett förut.

Däremot sitter jultomten kvar. Han har långt, vackert vitt hår och ett lika långt och vackert skägg. Han är uteliggare och bär alltid på samma välfyllda ryggsäck. Har samma tjocka skor på sig året runt. En förbluffande välhållen mockajacka. Men när han reser sig för att rota runt i papperskorgarna ser jag att hela byxbaken är insmord med träck. Jag vill bara gråta. Det är inte värdigt någon människa, oavsett vad som är orsaken.

Tvärs över vägen ligger resterna av Resecentrum. Kinarestaurangen, som drivs av en arabisk familj, har satt upp ett handtextat meddelande på dörren som börjar med orden "Tjära gäster". Någon har kryssat över och skrivit "Kära" under.

Busskiosken, som också de nådde förlikning med kommunen och är på väg ut annonserar idag om halva priset på godis och glass.

En kraftigt överviktig kvinna kommer med två söner, lika överviktiga de, från McDonalds med varsin hamburgare. De sätter sig på bänken och slafsar i sig den så kallade maten, torkar sig om munnarna, reser sig och går tillbaka in och köper en ny omgång.

Inne på Domus nekas en yngre man att köpa en burk cider för att han inte kan legitimera sig.

Jag sätter mig vid hållplatsen för resa tillbaka hem. Dricker mitt vatten. Njuter av den svala vinden. Funderar på vad det ska bli av denna gigantiska rivningstomt som förr var Kristianstads centrum.