Janet Frame-fest

Janet Frame (1924-2004). Foto: Jerry Bauer. © Modernista

Imorgon är det Janet Frame-fest. Det finns få författare som betyder så mycket för mig som just Janet Frame. Hon är kvinnan som reste sig ur stämplarnas och diagnosernas värld och blev en egensinnig och mycket fin författare. Det har Modernista förstått, och imorgon utger de fyra romaner av henne. Det är hennes debutroman Ugglor gråter från 1957 (som på förlagets hemsida heter Hör du ugglorna, men som i den fysiska boken heter Ugglorna gråter), i översättning av Marita Zonabend, uppföljaren Ansikten i vattnet från 1961, i översättning av Annika Preis, Vid alfabetets gräns från 1962 och Doftande trädgårdar för de blinda från 1963 (Zonabends översättningar båda två).

Här finns det utmanande och gripande läsning för många höstkvällar. Jag har inte mer än hunnit börja läsa själv, för är det något Frame förtjänar så är det en långsam läsning. Ord för ord. Märkvärdiga ord som formar berättelser för hjärna och hjärta:

"Återigen kommer jag bort från ämnet som var tystnaden och tänker på ljuset istället. Jag är född i södern, i en trakt som på den tiden var elektrifierad, så när solen gick ner, som den tidigt fick för vana att göra, och gled ner bakom stränderna på den gyttjiga laxöringsfyllda floden som hörde till staden och var uppkallad efter den, eller staden var uppkallad efter floden, och vad spelar det för roll egentligen, men där låg de tillsammans på slätten i södern, många kilometer från havet, och när solen gick ner var man tvungen att möta ängslan, känd som mörker, och rusta sig mot den med stearinljus och fotogenlyktor, hållna i handen, som skred före en när man gick i mörka gångar eller in i mörka övergivna rum." (Inledningen av Doftande trädgårdar för de blinda)

*

 En tidigare text här i bloggen om Frame:

”Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta expandera" skriver Adorno.

Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är också resandet en flyktimpuls? I en äldre roman av Janet Frame, Mot ännu en sommar, säger huvudpersonen Grace: "Än var det inte för sent att ta tåget tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".

Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring dess mekanismer.

*

Så här presenterar Modernista de fyra nysläppta böckerna:


Nyzeeländska Janet Frame [1924–2004] räddade bokstavligen sig själv med sitt skrivande. Hon var intagen på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni, och ett datum var bestämt för lobotomi, när hennes första bok med noveller [Lagunen och andra berättelser, 1951] oväntat tilldelades ett av Nya Zeelands stora litteraturpriser och lobotomin avlystes. Mot slutet av sitt liv omtalades hon upprepade gånger som en självklar kandidat till Nobelpriset.

Modernista ger nu ut Janet Frames fyra första romaner: Ugglor gråter [1957], Vid alfabetets gräns [1962], Doftande trädgårdar för de blinda [1963] och Ansikten i vattnet [1961]. De tre förstnämnda presenteras här för första gången i svensk översättning av Marita Zonabend.

I sin första roman, Ugglor gråter, skildrar Janet Frame på ett akut sätt tillvaron som annorlunda människa och kvinna på 1900-talet. Barnen i den fattiga familjen Withers är vart och ett på sitt sätt utsatt i världen. Teresa, »Chicks«, skyddar sig som vuxen med en tillkämpad normalitet som hemmafru. Medan Toby, med sin epilepsi, och ännu mer Daphne, med sin »galenskap«, ser sammanhang som inga andra omkring dem.

I Doftande trädgårdar för de blinda möter vi Vera, modern som väljer att leva som blind; Erlene, hennes dotter, som sedan länge vägrar att tala; och Edward, fadern, som har tagit sin tillflykt i ett avlägset land. Bortom dessa karaktärer arbetar ett medvetande som för länge sedan sprängt alla broar till de hemvana, införstådda tolkningarna av världen för att i stället gestalta en egen, färgstark om än plågad verklighet. Doftande trädgårdar för de blinda är en roman som bedriver en bakvänd magi med språket, bländar med sin fantasi och tvingar läsaren att konfrontera skräck och ensamhet, samtidigt som den inger hopp.

I Vid alfabetets gräns ger sig epileptikern Toby Withers i väg från sin hemstad för att bevisa att han klara sig i världen, till skillnad från vad folk i hans nyzeeländska hemstad tror. På båten till London möter han två andra ensamma resenärer, var och en med sin egen känsla av utanförskap. Karaktärerna i Vid alfabetets gräns går hårda öden till mötes, bara för att de råkar vara annorlunda. I slutändan räddas de ändå av Janet Frames unika poetiska energi.

Ansikten i vattnet är Janet Frames mäktiga och gripande dokumentation i romanform av sin mångåriga erfarenhet som intagen på nyzeeländskt mentalsjukhus under fyrtio- och femtiotalen. Återkommande hot om lobotomi, tortyr med elchocker och ständiga förödmjukelser var hennes vardag under de här åren. Men också en inre värld av underligt klara känslor och tankar, syner och förnimmelser, korresponder och sammanhang som inte liknar någon annans. Till sist är det hennes okuvliga vilja att författa om sitt helvete i fängelset som river de murar som omgett henne.