Avraham Burg: Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan, och Shlomo Sand frågar: finns det ett judiskt folk? DN har vissa svar idag!

Avraham Burg föddes i Jerusalem 1955. Hans far var född i Tyskland och modern i Hebron (en av de överlevande från pogromen 1929). Under åren 1999 – 2003 var Burg talman i det israeliska parlamentet Knesset och en av aktivisterna i Fred Nu-rörelsen.

Hans bok väckte uppståndelse då den utkom i Israel 2007. I centrum står frågan om den israeliska statsbildningens karaktär samt den plågsamma skugga som förintelsen kastar över allt judiskt liv.

Burg menar, vilket titeln väl illustrerar, att världens judar, men framför allt staten Israels medborgare, måste befria sig från vad han kallar "dödsmystik som häftar vid minnet av förintelsen" och istället skapa en framtid där judendomens rika humanistiska tradition blir vägledande. Burg ser föreställningen om att ”hela världen är emot oss” som det primära hotet mot Israels framtid. Han återkommer till judendomens historiska arv och menar att det som idag är huvudfåran i sionismen går på tvärs mot det som var humanism och bildning.

Det är ett slags krigspolitiker som har makten i Israel, en elit som lever av konflikterna och krigen. En verklig fred finns inte ens i deras föreställningsvärld. Burg återvänder till några av Israels tidiga teologer och filosofer, sådana som varnade för att Israel skulle underkuva ett annat folk och fortsätta leva i en gränslös stat där ockupationen blev en del av vardagen. Vad har det inneburit för judenheten globalt?

Burg svarar att Israel blivit den farligaste platsen att vistas på för en jude. Det som skulle vara en nationell gemenskap och en fristad för judar blev själva kärnpunkten för en evigt pågående, blodig konflikt. Burg menar att statsledningen i Israel medvetet förhindrar en utveckling bort från det förintelsekomplex som betraktar palestiniern som en arvtagare till nazismen och som ser varje krig som en strid mot en postum Hitler.

Man kan läsa Burg med öppet sinne eller med den förutfattade meningen att han är ute efter sensation. När jag läser hans bok blir jag förstås skakad, samtidigt som jag märker att jag tidigare stött på många av de uppgifter han lämnar. Skillnaden är att han sätter in dem i ett personligt perspektiv. Den man som talar är född i landet, har tillhört dess översta elit men dragit helt andra slutsatser än den. Han inger respekt och borde fungera som utgångspunkt för en seriös, smärtsam men nödvändig diskussion om framtiden. För det är väl ändå ingen som tror att den sittande israeliska regeringen på minsta sätt kan bidra till annat än en katastrof? Varje samhälle behöver sina opponenter. Varje mänskligt kollektiv behöver motröster. Frågan är om Burg blir hörd, och om hans historieskrivning har en chans att analyseras och diskuteras i en konflikt där själva vardagen kommit att handla om liv eller död.

****

”Folk? Religion? Nation? Alla dessa begrepp kan appliceras på judarna, inget är tillfredställande” ur Le Juif imaginaire av Alain Finkielkraut.

”Fanns inte juden skulle antisemiten vara tvungen att uppfinna honom” ur ”Réflexions sur la Question juive” av Jean-Paul Sartre.

Nå, varför samla dessa uttalanden på det här sättet? Jag gör det av ett enda skäl. Det är nämligen så att jag läst Shlomo Sands bok Skapandet av det judiska folket (Voltaire Publishing, översatt från engelska av Ulf Gyllenhak). Originalet publicerades på hebreiska 2008. Boken lär ha vållat ordentlig debatt i Israel. Författaren är professor och föreläsare i historia vid Tel Avivs universitet. Han föddes 1946 i ett österrikiskt flyktingläger, av sovjettrogna, polsk-judiska föräldrar. Familjen kom till den nybildade staten Israel, och författaren växte upp där.

Ville man vara elak, kunde man till citaten från Finkielkraut och Sartre foga ett likadant av Sand: "Det finns inget judiskt folk." Så skulle man nämligen kunna sammanfatta hans bok, som är allt annat än lättillgänglig.

Den historia han skriver går konsekvent på tvärs mot all vedertagen sådan. Men man får vara mycket väl inläst på såväl biblisk som jordisk historia, kunna den egyptiska forskningen och därtill vara insatt i de historikerstrider som uppenbarligen rasar i den judiska världen. Sand använder minst två metoder: källkritisk läsning av historieskrivningar samt belysningar av genetisk antropologi. Men boken sönderfaller genast i två: den första, och mest omfattande, är den som går tillbaka på judisk historia och snabbt kommer in på det khazariska spåret. Den andra är ett slags samtida polemik som omfattar allt ett samhälle kan sägas vara: identitet, etnicitet, religion, nationalitetsfrågor och annat.

I det avseendet står de två identiteterna "israel" och "jude" i skarp motsättning. Hur, ja det får man veta om man läser bokens sista hundra sidor (den är totalt dryga 400 sidor tjock). Jag har inte för avsikt att gå närmare in på bokens teser. Det saknar jag kunskap till. Men jag finner det bestickande att de ofta sammanfaller med samtida antijudiska ställningstaganden så som de formuleras av islamister och nationellt sinnade rörelser.

Senaste forskningsrönen om detta judiska folk publicerades i Dagens Nyheter under tisdagen. Det man där kommit fram till kanske trots allt är bestickande för både Sand och andra?

Bland annat kan man där läsa:

"Han och hans kollegor påpekar att det länge debatterats om judarna verkligen är ett folk, förenat av blodsband, eller om de är en disparat samling människor som i huvudsak har sin tro gemensam. Nu konstaterar de att det förstnämnda är det mest riktiga. De har tidigare visat att judarna med ursprung i Mellanöstern, Spanien, och resten av Europa, har gemensamma rötter som sträcker sig mer än 2 000 år bakåt i tiden."