David Foenkinos: Nathalie – en delikat historia (Sekwa, översättning av Sofia Strängberg).

Den gångna helgen slog Kristianstad svenskt värmerekord, 31,3 grader. Jag kände det. Det mesta av dygnen befann jag mig utomhus. Utmed Österlenskusten (Brösarps backar, Simrishamn) vid havet, under trädens skugga, på café, och så vid Ivösjöns norra strand i höjd med Vånga. Satt ner. Förblev sittande. Läste. Drack kaffe. Åt en sallad. Drack mer kaffe.

Men vad läser man när himlahettan trycker mot huvudet och när de glada barnen örlar runt i vattenbrynet? Jag valde en ny roman från Sekwa.

Försiktigt öppnade jag den. Med filmbilderna på omslaget – Audrey Tautou! – anade jag en bagatell. Och visst är den en bagatell. Men vilken charm, vilken övertygande lätthet i berättandet, och vilken humor. Bagateller behövs, de kan få oss att uthärda, de kan få oss att skratta - denna befriande muskelrörelse!

Jag läste som en törstig dricker vatten. Omöjligt att sluta, ens för en paus. Nu visste jag att jag läste en riktig Sekwa-roman, för är det något förlaget gjort sig känt för så är det dessa charmerande franska samtidsberättelser, så fulla av mänsklig värme och charm. Inne i boken kommer det en mening som bekräftar:

”Som en äkta portvakterska, men utan ett uns av igelkottens elegans, försökte hon lirka ur sin chef vad som hänt under gårdagskvällen.”

Minns ni Igelkottens elegans av Muriel Barbery? Så här inledde jag min recension när den kom:

”Jo, jag kan bekräfta att det finns romaner som gör läsaren på gott humör, romaner som i sitt sätt att gestalta enskilda individer gör läsaren tacksam att ha fått göra deras bekantskap. Tvivla inte på att Igelkottens elegans är en sådan roman.”

Just det hade man förstås kunnat säga också om Nathalie! Och referensen till Igelkottens elegans ter sig mindre anmärkningsvärd om man håller i minnet att hela denna bok – som blivit film, regisserad av David & Stéphane Foenkinos – vimlar av referenser och citat, från Cioran till Strindberg. Det är också så att det svenska spelar en avgörande roll i berättelsen om Nathalie, hennes kärlek och sorg, arbetsplats och männen på arbetsplatsen.

Man ska inte förstöra en fin roman med att berätta om innehållet och framför allt inte om hur det utvecklar sig. Så jag nöjer mig med att säga att Nathalie arbetar på ett svenskt företag i Paris. Chefen där gör allt för att få henne. Det visar sig omöjligt. Men in i hennes liv stiger Markus, Uppsala-bon som lämnat Sverige för Paris. Nu doppas allt i en IKEA-stämning som är ömsom komisk, ömsom rörande. Alla förstår ju att Nathalie och Markus utvecklar något egensinnigt och storartat. Men om det tiger jag.

Och nej, jag har inte sett filmen – än. Blir filmatiseringen av denna roman lika bra som Mona Achaches film Igelkotten, baserad på Igelkottens elegans, då kommer den att bli ett måste. Och därmed kommer också Sekwas svenska översättning av Nathalie att bli en storsäljare. Det hoppas jag, för under den kommande höstens dystra dagar kan den bidra till att hålla humöret uppe.

*

Så här presenterades filmen när den visades på Franska filmfestivalen i maj:

"Nathalie är vilsen. Ena stunden var hennes framtid ljus: hon var lyckligt gift och hade en lysande karriär. Men då hennes man dör i en bilolycka, förändras allt. Tre år senare sörjer hon fortfarande samtidigt som hon desperat kämpar för att gå vidare. En dag kysser hon sin kollega, den tafatta svensken Markus. För Nathalie var inte kyssen så avgörande som för Markus som blir över öronen förälskad."