torsdag 2 augusti 2012

Det är inte mycket som krävs för att ett liv ska finnas. Eller försvinna.

Foto: AN

Det är inte mycket som krävs för att ett liv ska finnas. Och ju mindre det krävs, desto mer fylls det av magi och märkvärdighet. Jag sitter ofta och tittar på de helt små varelserna när jag är ute i naturen. Så lite det krävs för att släcka dessa liv. En människofot, en fågelnäbb och vips är de borta.

När jag tänker på människorna som dött bort från mig, i mitt korta men ändå långa liv, märker jag att de blir allt mer avlägsna. Kalle och Alvar, två äldre män som på var sitt sätt var mentorer och vänner. Vännerna som avslutade sina liv, alltför tidigt, alltför brutalt. Två av dem framför tåg. Familjen som tunnats ut. På min fars sida finns det en faster och en kusin kvar. På mors sida är alla morbröder och mostrar borta. Kusinerna, inte heller på hennes sida, har jag kontakt med. Ser mig själv i spegeln och säger: "Tro det eller ej, det är du som är äldst nu."

Hos frisören såg jag att en ruta var krossad. Andra inbrottet på några veckor för att komma åt en blygsam handkassa. Och så berättade de att livsmedelsbutiken intill just råkat ut för ett försök till mordbrand. I den lilla lugna stadsdelen har man börjat förstå att brottsligheten inte lämnar någon ifred.

Det är inte mycket som krävs för att ett liv ska finnas. Eller försvinna. Eller trampas på. Redan det lilla angreppet kan skada en människa för resten av livet. Jag vet det av erfarenhet och varje dag ser jag mig omkring i ett land där brottsligheten ter sig lika naturlig som himlen, haven och de små liven.

2 kommentarer:

Kenneth Karlsson sa...

Ödmjukheten inför livet, även det lilla som du beskriver, växer med åren. Samtidigt som döden närmar sig som den stora befriaren. Märklig paradox.

Thomas Nydahl sa...

Så är det Kenneth!