Utbrytningsförsök

Foto: A. Nydahl

För andra dagen i rad gjorde jag det jag nästan aldrig gör numera. Jag tog mig in till ombyggnadskaosets Kristianstad. Igår gjorde jag det för att möta A. på den restaurang där vi första gången sågs för 18 år sedan. Som vanligt hade jag läst fel i tidtabellen inför hemfärden och medan regnet öste ner satte vi oss sedan på en uteservering under tälttak. Femtio minuters avslutning i en nästan tom stadskärna med ännu en iskall, god öl.

Idag åkte jag in igen för att göra ett litet ärende. Jag hälsade på en av byns farbröder som ofta tar bussen nere ifrån sin hållplats, satte mig och låtsades studera naturen. Väl inne i centrum mötte mig den vanliga synen. Det är svårt att uthärda. Så jag tog ut de pengar jag behövde, gick in och köpte det enda jag behövde och tog nästa buss hem igen. En av albanerna körde. Han släppte mig utanför huset, jag fick gå av där framme och vi växlade några vänliga ord och jag tackade för turen.

Väl inne i huset igen såg jag att en av mina döttrar ringt. Det visade sig att mitt yngsta barnbarn, Lykke, hade försökt ringa mig för att berätta att hon idag fått ta hål i öronen, så nu ska också hon, som sina systrar, ha örhängen. Hennes ena syster, Vera, började skolan nu och var väldigt stolt över sin blåblommiga första skolväska.

Friden sluter sig runt mig. Om en stund går jag till grannens uthus och tar ut min cykel och ger mig ut i den vidunderligt vackra sommardagen (den sista?) för att låta mina artritvärkande lemmar få både värme och ljus, som gör dem så gott.

Jag konstaterar att Saska Saarikoski skrivit en bok som sin frånvarande pappa Pentti. Boken som heter Sanojen alamainen (ungefär Ordens undersåte uppger Husis) har utkommit på finska och jag kan bara hoppas att förlagsgiganten Schildts & Söderströms i Helsingfors ger ut den i svensk översättning. I den svenska förlagsvärlden har väl de flesta redan glömt bort att han ens fanns.