Karl Aage Rasmussen: Tilnærmelser til Gustav Mahler (Gyldendals, Köpenhamn).

Författaren Carl-Göran Ekerwald talade i Östersund i maj 2011. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ” Äntligen ett fortissimo!” Detta är en anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten.

Med tanke på att hans bok om Svjatoslav Richter redan finns på svenska kanske man vågar hoppas att också Mahler-boken blir översatt.

När Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen Sehr behaglich.

Det fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska, utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något. Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka strömningar av hatisk nationalism?

Sig själv beskrev han så här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i musikvärlden som

”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og privatføleri…”. 

Rasmussen säger att Mahler gärna blandade militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.

Femton år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien. Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och tog sig vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år till olika operascener.

Sedan han hamnat i den nybyggda operan i Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön, motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå fel.

Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd (jämför med dagens situation i Ungern!) och två ungerska nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla,

”også antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”. 

Ja, nog känner man igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar andra idag.

Dubbelmonarkin nationalister hade vind i seglen. Mahler sista uppsättning i Budapest blev Mozarts Don Giovanni.

Det finns oerhört mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i några uppenbara trådar. Rasmussen berättar ju om familjen, vännerna, kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken igen, läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den musikaliska samvaron och erfarenheten.

Samtliga Karl Aage Rasmussens böcker har den egenskapen.