Den gångna helgens olycka och glädjeämnen

Kjugekull. Foto: AN

Det har varit en intensiv helg, med bröllop och en magnifik fest hos de lyckliga tu, dans, lekar, samtal. Festen slutade för min del fram emot midnatt i en stol vars ben bröts under min tyngd. Jag blev liggande i kanten mellan gräs och asfalt och min nya ljusa kostym fick ta smällen. Premiär för den och därmed också dags för den första kemtvätten. Sedan tidig eftermiddag bjöds vi i lördags på helstekt gris, goda viner, bröllopstårta och olika starka drycker. Jag ville inte stiga upp till söndagen, gjorde det först fram emot 15-tiden med dagens första måltid.

Samtidigt som jag gläds med de nygifta - de finns i familjen - möter jag nya sorgebesked. Min yngste son hamnade på akuten efter att ha skadat ena handen med motorsågen. Jag fick beskedet med en tidsangivelse; klockan sexton börjar operationen. Två av mina barn - de två yngsta - är därmed inlagda på sjukhus samtidigt. Så mycket mer vet jag inte om dem just nu.

Jag möter den nya veckan med så många olika tankar. Glada i ett hörn. Sorgsna i ett annat. Ingenting av det som sker utanför mig kan jag påverka. Knappt kan jag påverka det som sker inuti mig. Kan bara konstatera att arbetet med Black Country-boken fortskrider, att det går mot fullbordan och jag tror mig ha gjort något av värde. Sådant vill man tro. Annat vore orimligt.