Vladimir Arsenijevic: Mexico. Krigsdagbog (Oversat fra serbisk af Toni Liversage). Legenda 8. Forfatterskolens skriftserie.

Under årens lopp har jag läst en ansenlig mängd litteratur om den albanska frågan. Sedan mitten av 1990-talet har jag också läst mycket som behandlat den då serbiska provinsen Kosovo specifikt. Varje sådan bok har haft antingen ett serbiskt eller ett albanskt perspektiv. Med Vladimir Arsenijevics krigsdagbok från Kosovo-kriget i slutet av 1990-talet - som översatts till danska - har jag fått läsa en bok som sammanför de albanska och serbiska ödena till en dubbelt tragisk berättelse. Vid sidan av Ismail Kadarés Trois chants funèbres pour le Kosovo (översatt till norska - Tre sørgesanger for Kosovo - av Tom Lotherington 1999) är det den enda bok jag sett som försöker omfatta detta dubbla perspektiv - vilket rimligen borde ha varit vanligare om man betänker att både albaner och serber ser provinsen Kosovo/Kosova som ett slags vagga för sin egen existens.

Vladimir Arsenijevics får redan 1998 ett erbjudande från det internationella författarparlamentet om ett skyddsboende utanför Serbien, så att regimen inte ska kunna skada honom. Erbjudandet får han på telefon av Bashkim Shehu som lever i exil i Barcelona. Men NATO:s bombkrig kommer emellan och Vladimir Arsenijevics dagbok kommer de första dryga femtio dagarna att handla om detta krig och om hur han och hans familj lever i Belgrad medan bomberna faller och regimen stärker sitt grepp om befolkningen. Det blir praktiskt taget omöjligt att lämna landet.

När det slutligen lyckas, efter en vådlig resa genom Republika Srpska i Bosnien och från Sarajevo till Budapest, kommer Vladimir Arsenijevic och hans familj till Mexico City där de så småningom förenas med den albanske poeten Xhevdet Bajraj, hans hustru och deras två barn. Genom Xhevdet kan han komplettera krigshistorien med de berättelser om de serbiska förbandens terror mot civilbefolkningen i Kosovo. Det är en mycket upprörande och dyster läsning.

Vladimir Arsenijevic avslutar sin berättelse med att konstatera att cirkeln är sluten. Inte ens freden blir en lycka för provinsen. Förföljelse hakar i en annan förföljelse. Människans fallenhet för hat är stor. Och den albanska UCK-gerillan är sannerligen inga goda förebilder. Deras handlingar i "freds"-tid är minst lika avskyvärda. Fördrivningar, skövlingar och mord stod på både de serbiska och de albanska förbandens handlingsprogram.

Om Kadarés bok skrev jag i min bok Kön, klass och kultur (2005) följande:

När Salman Rushdie i sin essäsamling Överskrid denna gräns skriver att förespråkare för ett multietniskt Kosova har fel – ”Mr Blairs idealiska Kosovo är en dröm” – så formulerar han en klassisk realpolitisk dogm: det är som det är, och nu får vi acceptera det. Alltså: fördrivna bosnier, serber, kroater, ungrare, romer, albaner – får alla vara så goda att finna sig i det nya Balkan, som dels cementerat orättvisorna, dels varit alltför villiga att samarbeta med ”demokrater” som i en eller annan mening varit de forna polisstaternas krets. Daytonavtalet gav ingen fred, men ett vapenstillestånd som när som helst kan brytas. Se bara på Belgradregimens demokratiska sammansättning, se hur de extremt nationalistiska kretsarna i Kroatien formerat sig på nytt.

Det folk som kanske drabbats värst – romerna – talar ingen med medlidande om, därför att de anses ”få skylla sig själva”. Men det är folken – alltid folken – som används som instrument av regimer. Det var när Milosevic i Kosovo Polje sa: ”Man ska aldrig mer få slå en serb” som klartecken för mer än tio års massakrer gavs. Och så många som var villiga att följa honom! Och så många albaner som var redo att följa maningen att fördriva Kosovas serber! Nationalismen sitter i våra ryggrader och blåser på när tillfälle ges.

Ismail Kadaré tycks vara av en helt annan uppfattning. I sin bok Tre sørgesanger for Kosovo berättar han om Kosovas historia som en gemensam serbisk-albansk historia. Kadaré visar hur 1389 års slag på Trastfältet används för att genomdriva det som händer från 1989 och framåt – hur en 600 år gammal krigsskådeplats så att säga renoveras och åter tas i bruk. Människorna i Kosova, säger Kadaré, har alltid varit sin historias fångar, all fiendskap och allt hat har varit den kedja som fjättrar både serber och albaner vid det förflutna, och gjort friheten till ett omöjligt projekt. Ungefär så tycker jag att skillnaden mellan Rushdie och Kadaré kan formuleras. Vem av dem ligger närmast en väg att förespråka? Vem av dem kan sägas peka på en alternativ framtid – som inte bara bäddar för en ny omgång etnisk rensning och massakrer?