torsdag 26 juli 2012

Ett år efter upploppen

Corporation Street, Birmingham. Foto: AN.
Ett år efter de våldsamma upploppen i Birmingham begav sig The Independents Owen Jones till staden för att tala med människor om vad som hänt sedan dess. Han ger först en dramatisk skildring av vad som hände en 27-årig reklamman, Tom Carroll och hans flickvän, som hyrt sig en liten lägenhet i stadens centrum. De hörde hur människomassan bröt sig in, rusade i korridorerna och skrek: ”Nu tar vi de rika!” – Carroll understryker att de själva inte var det minsta rika, men att våldsmassan knappast skulle ta någon hänsyn till det. De var båda fruktansvärt rädda, mest fruktade de att massan skulle tända eld på huset.

De lyckades fly från byggnaden, men Carroll säger att han fortfarande minns massans skrik med fasa, den var mörk, den var upprörd och helt enkelt fasansfull. Carroll säger att man redan dagen före upploppen kände att något var i görningen. Han menar att de som deltog i upploppen var arbetarungar eller barn som alltid setts över axeln. De hade kunnat ställa till problem var som helst, säger han, och det var ju trots allt något som hände den långa, trista sommaren, så varför inte hänga på.

Så kom morden på de tre unga männen, den 9 augusti, då en bil mejade ner dem utanför en bensinstation i Winson Green. Independent talar med Sajid Patel som var en vän till de tre. Han beskriver dem som nära bröder, som han växte upp tillsammans med. Men han kände aldrig vrede, bara en stor och djup sorg. Trots att han själv blev ett offer för tumultet vill han inte fördöma dem som deltog i upploppen. Han menar till och med att det inte var några upplopp, utan bara ”unga som ville ha kul”. Dessa unga människor ”är fattiga, de har inga jobb, de har inga bidragspengar och då tänker de bara att de ska passa på att ta saker helt gratis, träningsoveraller och fräcka gympaskor, sådant som är alldeles för dyrt för unga människor. Ungar är hungriga här i våra trakter, överallt är de hungriga. Till och med de som gått på universiteten, som har examina, men inga jobb. Det finns ingen framtid i det här landet.”

Det som tycks förena de intervjuade, som är en handfull fler än dem jag ovan refererat till, är att de tillbakavisar mediabilden av ett Birmingham med våldsamma sociala eller andra motsättningar. De hävdar att medierna gav intryck av våld mellan svarta och asiater, eller mellan vita och andra grupper. Man ska inte prata om ras  säger till exempel en man vid namn Gordon, ”skulden ligger hos den mest högerextrema regering vi någonsin haft, och det påverkar människors livskvalitet.”

Jag delar till 100% påståendet om ”ras”. Det är ett hopplöst föråldrat och oanvändbart begrepp. Och även om jag sedan kan förstå förutsättningen för hans uttalande om regeringen – eftersom social oro alltid hänger samman med djupa sociala, ekonomiska och kulturella klyftor – så är det uppenbarligen så att 2011 års upplopp saknar varje konkret förbindelse med en regeringspolitik som i allt väsentligt är identisk med den föregående Labourregeringens. Ingenting av landets utrikespolitik, med militära interventioner utomlands, har förändrats. Ingenting av landets minst sagt öppna gränser har förändrats, vilket visas av den senaste folkräkningen. Så denna Gordon tycks leta efter det halmstrå som många européer idag tror är svaret på alla frågor: ”högerextremismen” (vilket så väl överensstämmer med bruket av ordet "fascism", vilket man regelmässigt använder för allt man tycker illa om).

En annan man, med jamaicansk bakgrund, säger att han helt tillbakavisar resonemangen om ras. Han påpekar att Birmingham har en lång historia av social oro. En tredje hänvisar till Martin Luther Kings beskrivning av upplopp som “de ohördas språk.” Kanske ligger detta närmare sanningen än alla de slappa vardagsanalyser som görs kring det brittiska styret. Att vara en människa som ingen lyssnar till är alltid att vara en människa utan möjligheter.

Underklasstillvaron är i allt väsentligt densamma idag som den var för hundra år sedan. Att ramar och utseenden för tillvaron ser annorlunda ut idag ändrar inte på det. Oavsett om man sover på halmmadrass i ett uthus eller på en sunkig madrass i ett omöblerat rum på fjortonde våningen i ett betonggetto, så är man ohörd. Och det kommer man att förbli.

Till och med butiksinnehavare som drabbades hårt av upploppen visar en förlåtande attityd, som en pakistansk matthandlare som hänvisar till att han tack vare försäkringen inte lider någon skada och därför tänkte, när massan stormade hans butik: ”ta vad ni kan och försvinn sedan.” Han säger att han aldrig skulle komma på tanken att fördöma dessa människor, ”har man chansen så tar man den. Om du ser sedlar på ett golv, visst plockar du upp dem?”

Sådana, minst sagt milt filosofiska utläggningar om upploppen, kan kanske förklara en del av stadens problem. Jag har svårt att bortse från det faktum att uttalanden som dessa visar på en tämligen sorglös inställning till både frågan om social ordning och frågan om att kunna skilja på ditt och mitt. Det är inte alla människor som har bra försäkringar. Nog blir det Tom Carrolls vittnesmål jag fäster mig särskilt vid, eftersom han så tydligt visar vari massans farlighet finns.

5 kommentarer:

annannan sa...

"Underklasstillvaron är i allt väsentligt densamma idag som den var för hundra år sedan. Att ramar och utseenden för tillvaron ser annorlunda ut idag ändrar inte på det. Oavsett om man sover på halmmadrass i ett uthus eller på en sunkig madrass i ett omöblerat rum på fjortonde våningen i ett betonggetto, så är man ohörd. Och det kommer man att förbli. "

skriver du. Och det är sannolikt så. Men har det varit likadant under de hundra åren?

Jag är en trogen lyssnare på BBCs samhällsvetenskapsprogram Thinking Allowed (som är lysande forskningskommunikation med både substans och personlighet, se länk nedan). För någon månad sedan pratade man med en forskare som just ägnade sig åt grupper med brittiskt-karibiskt ursprung, och som gjort så under lång tid. Hon hävdade att andan hade förändrats mycket, att för tjugo år sedan var ambitionen att komma någonstans i samhället, idag såg man inga möjligheter till social mobilitet (eller inga som var attraktiva i förhållande till möjligheten att göra pengar på kriminalitet) och försvar av den egna gruppen var viktigare än social mobilitet.

Så vitt jag förstår är den brittiska politiken rätt så radikal på det sociala området, med omfattande nedskärningar i kombination med tanken på Big Society som ska ta över det som staten släpper ansvaret för.

Jag förstår att om man redan tidigare upplever att man inte har en chans, och sedan konfronteras med en politiker som säger att fattiga föräldrar ska se till att få ett jobb så att barnen inte behöver växa upp i fattigdom, då kokar det så småningom över. Det behöver inte vara några politiska förändringar just då som utlöser det.

Nu är det väl ganska uppenbart att de här upploppen inte direkt var en politisk yttring. Men det finns ju politik bakom de samhällsförhållanden som upploppen kommer ur.


http://www.bbc.co.uk/programmes/b006qy05

Thomas Nydahl sa...

Anna, tack för din kommentar. Du ställer dig (och mig) en konkret fråga: "Men har det varit likadant under de hundra åren?"
Jag tänker då omedelbart på min egen uppväxt i Malmö. Förort, arbetande pappa, mamma hemma. Alla klasskamrater barn till arbetare och tjänstemän. Arbetslöshet? Hade vi inte hört talas om. Jag började förvärvsarbeta dagen efter att grundskolans nionde klass var slut. Relativt fattigt. Aldrig semesterresor, ingen bil, sådan var grunden. Men ingen av oss, jag, mina syskon, kompisarna, hade andra tankar i huvudet än att vi planerade för en framtid. Vi var inte uppgivna, men kände att vi kunde ta ut svängarna. Några av oss gick ner sig, ett par blev narkomaner, två dog tidigt. Men blicken grumlades inte, vi hade en framtid. Och aldrig kände vi oss ohörda. Som familjefar i en annan förort, tio år senare, hade allt förändrats. Sakta gick "utvecklingen" mot det vi lever med idag. Ändå kunde vi aldrig föreställa oss vidden av det som skulle komma. Men ändå tror jag att den sunkiga madrassen i betonggettot funnits där hela tiden, liksom känslan av uppgivenhet. Och konkret: det jag berättar om i den kommande boken är det som snart också är Sverige. Engelsmännen är tio år före vår tid. Och det är inte något muntert vi skådar där framme.

Frederick sa...

Thomas,

Att tona ned allvaret i en situation tycks vara någonting ganska vanligt i vår tid. Jag känner igen det från min egen omgivning. Man räknas som "alarmist" om man ser realistiskt på en sak. Det som bekymrar mig mer är alla avalarmister.

Det vi fick se prov på under förra års upplopp i England var ju ett bevis för människans tidlösa och oföränderliga psykologi: den tunna hinnan mellan godhet och ondska, som Ludvig Igra benämnde den.

Historien upprepar sig inte, men den mänskliga psykologin gör det (tyvärr). Och alltför ofta spricker den tunna hinnan. Det ser vi otaliga bevis på - i stort som smått.

Därför är det alltid förbluffande och frustrerande när detta faktum sopas under mattan eller döljs av mytologiserade och innötta fraser om att fattigdomen är roten till upplopp och uppror. Det är möjligen EN aspekt i detta. Men tillräcklig som förklaring är det inte.

Precis som du skriver är det Tom Carrolls ögonvittnesskildring som tycks bära på mest insikt.

Thomas Nydahl sa...

Frederick, det finns en föreställning om att så länge man inte själv råkat ut för en mobb (eller för den delen en ensam rånare) så har man föga med problemet att göra. Den tanken omöjliggör då också det den danske filosofen Kai Sørlander kallar "sammenhengskraften" i ett samhälle. Jag sköter mitt - du sköter ditt, och om du råkar illa ut kan jag antingen blunda för det, förneka det eller betrakta det som irrelevant.

Varje gång fattigdomsargumentet kommer upp tänker jag på min egen bakgrund. Det farligaste vi deltog i, trots fattigdomen sedan många generationer, var Vietnamdemonstrationerna. Jag kan inte erinra mig att förorternas barn reste till Malmö centrum för att slå sönder, stjäla och sätta eld. Idag gör man så. Det är alltså förändringen mellan 1950-talet och 2000-talet som är den intressanta aspekten. I den förändringen ligger kanske en del av förklaringen? Imorgon publicerar jag en text som går djupare in i detta.

Anonym sa...

Vad händer med ett välfälrdssamhälle som feminiseras och därmed bannlyser reviret som mental hållning?
Jo, det samhället bjuder in kulturer som inte lyckats bygga välfärd utan behållit reviret som ...
Därvid uppstår det alltså en paradox, men den går att översätta på ett enkelt sätt:
Ni har fått det för bra era djäflar, nu är det payback som gäller.
Hälsningar Socialistinternationalen
HUBERT