Allianser.

Iranska allianser under slöjorna och turbanerna.

Vad som tycks förena  individer och rörelser på ”vänster”-kanten är en väl förankrad men förvriden uppfattning om islam och dess kritiker. Ayatollah Khomeinis begrepp ”islamofobi” används oreflekterat och okritiskt, som om det vore ett västerländskt normbegrepp och inte ett från den präststyrda diktaturen Iran importerat stridsrop. Att på detta sätt gå i diktaturens fälla, i tron att man utvecklar en egen politisk och ideologisk strategi, tycks typiskt för vår tids ”vänster”.

Det är obegripligt för var och en som haft en rot eller fler i vänstern runt 1970. Religionskritik var då ett självklart sätt att hantera en sekulär politisk övertygelse. Då gällde revolten kristendomen och dess olika kyrkor och rörelser. Idag går ”vänstern” hand i hand med prästerskapet från islams länder och miljöer. Moskén förefaller vara en miljö där dessa ”revolutionärer” trots allt trivs i sällskap med reaktionära predikanter som betraktar den omgivande moderniteten som ett uttryck för blasfemi och synd.

Också en allians. Jerusalems stormufti med Hitler.

I Wolverhampton såg jag hos trotskisterna en slogan som väl kan sammanfatta grundsynen: ”Together with the islamists – yes, sometimes. Together with the Government – never!”. Möjligen kan man välvilligt tolka det som ett uttryck för denna vänsters ständiga förmåga till ”taktiska allianser”.

För sent för allianser. Bilden visar avrättning av iranska homosexuella. Från denna sida.

Men då ska man komma ihåg, att de kommunister, socialister och andra ”vänster”-aktivister som återvände hem till Iran när Shahen störtades i januari 1979, och som gav sitt stöd till de nya makthavarna, det islamistiska prästerskapet, antingen fängslades och torterades eller avrättades när prästerskapet inte längre behövde dem.

Stalin ser nöjd ut när Molotov skriver på för alliansen med Hitlertyskland.

På samma sätt kan man betrakta alliansen mellan Hitler och Stalin, vilken fick sitt entusiastiska stöd från hela den europeiska vänster som lydde Kominterns (x) diktat, som förspelet till den europeiska katastrofen 1939-1945. Allianser kan vara livsfarliga, och de allianser som ”vänstern” ingår nu är farliga inte bara för dem själva, utan för hela den europeiska civilisation som byggts på frihetens och medborgerlighetens fundament.

(x): Den så kallade ”Tredje Internationalen” med högsäte i Kreml, Moskva. Bestod av kommunistiska partier från hela världen. Det svenska SKP, föregångare till VPK och senare Vänsterpartiet, var medlem i denna diktaturens international och instämde i alla beslut som Stalin och den inre ryska maktkretsen fattade. Från att ha varit ”antifascistiska” partier, övergick de i samband med Molotov- Ribbentroppakten (också kallad ”nonaggressionspakten” som slöts mellan Tyskland och Sovjetunionen i augusti 1939, och de facto blev en allians mellan världens två ledande diktaturer med förkrossande resultat för samtliga demokratier och i slutänden för alla som drabbades av andra världskrigets dödsmaskineri och såväl nazismens förintelse som stalinismens lägermassmord) till att bekämpa ”socialfascismen”, det vill säga det egna landets socialdemokrater, och lade därmed vägen fri för Hitlertyskland.