Sommarsöndag med Simone Weil

Simone Weil med André Weil,
Henri Cartan och Jean Delsarte (1937).

Sedan början av 1980-talet har Simone Weil oupphörligt fascinerat mig. Jag har läst allt som finns översatt till svenska, jag har köpt och läst biografier och studier över henne och har också själv skrivit ett försök till meditation över henne, med Simone och fjärilen som jag gav ut i mitten av 1990-talet.

När jag antikvariskt köpte hem Sven Stolpes Ande och dikt (1950) så var det efter rekommendation om att läsa hans studie av Léon Bloy. Eftersom boken saknar innehållsförteckning visste jag inte att det direkt efter den långa texten om Bloy skulle komma en om Simone Weil. Det finns i Stolpes text särskilt en aspekt som jag många gånger funderat över, nämligen Weils aldrig genomförda katolska konvertering. Att hon lämnade sitt judiska arv bakom sig är oomtvistat och fastlagt. Men det faktum att hon aldrig blev medlem i katolska kyrkan har förvånat många, eftersom man sett och betraktat det som en självklarhet att hon levde sitt korta liv som bekännande kristen.

Sven Stolpe skriver: "I själva verket var Simone Weil rädd för kyrkan som social institution, som surrogat för det högsta. Katoliker är patrioter - i sitt förhållande till kyrkan. De älskar den som sitt hem, sitt hemland. Men varje sådan bindning tedde sig för Simone Weil som en begränsning. När hon såg helgonen skänka företag som korstågen sitt gillande, anade hon, att de förblindats av just denna näst högsta bindning till kyrkan istället för till Guds kärlek. Kyrkan är en social institution och som sådan farlig."

Sedan han resonerat kring detta kommer Stolpe in på de kollektiva känslor som uppstår: "Simone Weil vägrade att upptas i en miljö, tillhöra en miljö där man säger vi, vara en del av oss, 'att över huvud trivas och vara hemma i någon sorts mänsklig miljö.' Hon kände som sitt livs uppgift att 'vara ensam, främling och i landsflykt'".

Det tycks som om Stolpe här träffar kärnan: den som föredrar en världslig och social institution - en maktapparat - är aldrig fri. Stolpe igen: "Vad hon mer än allt annat fruktade, var att kompromissa - hon ville det absoluta, och det absoluta kräver frihet och offer."