tisdag 24 juli 2012

Tål ej minsta ljud, vill ha absolut tyst omkring sig. Verkar uttråkad för det mesta.

Barndomsbild från Malmö.
Journalerna påbörjas den 17 december 1964, då jag är tolv år och går i sjätte klass på Lorensborgsskolan. Det finns en anteckning i journalen som gör att jag blir osäker på vid vilken ålder jag skickades till "vilohemmet" för barn i Tormestorp. Det står: ”Modern uppringes, se kuratorsjournal”. Fanns inte Tormestorp ens med i min journal? Var det aldrig ett ärende för barnpsyk? Den beskrivning av mig som barn som finns i journalen är lätt att känna igen sig i:

”Pat. är sedan ½ år tillbaka nervös, irritabel, får ibland hysteriska utbrott, han har sagt sig ej trivas hemma. Håglös, blek och glåmig. Trött på morgnarna, blir lätt illamående och yr, dålig aptit. Tål ej minsta ljud, vill ha absolut tyst omkring sig. Verkar uttråkad för det mesta.”

Efter att man i journalen hänvisat till ”kuratorsjournalen, särskilt sidan 2” har man lagt in ett papper som döljer resten av texten, före kopieringen som jag uppenbarligen ej skulle ta del av. Vad stod det där? Var det uppgifter om mamma eller något annat som jag inte borde veta i vuxen ålder? Får en journal censureras?

För läkaren berättar jag att jag samlar på frimärken och att jag tycker om att följa med pappa till hans ateljé och avrundar sedan med en klassiker: ”När jag var liten ville jag bli doktor”. Barnpsykiatrikern skriver i journalen:

”Klart normalbegåvad, kanske något därutöver, mån om korrekt uppförande, lätt neurotiska drag.” 

Förutom att jag givit intryck av att vara ”mjuk och spontan” har han också tyckt sig se en person med ”lättare depressiva drag”. Tanken svindlar när jag läser det: när jag bara var tolv år kunde en läkare ställa en diagnos som skulle visa sig hålla resten av livet!


2 kommentarer:

Kenneth Karlsson sa...

Käre Thomas, jag läser allt du skriver, även om jag inte hinner eller kan kommentera allt. Du skänker relief till mitt eget liv också (om jag får uttrycka mig lite klyschigt). Bara så att du vet.

Thomas Nydahl sa...

Kenneth, jag vet att du gör det, men det är vackert att du påminner mig. Varför skulle jag skriva om jag inte hade läsare? Jag tänker ofta på det. Du är en av många som dagligen ger mig motiv, det är jag djupt tacksam för.