söndag 29 juli 2012

Svaret är alltid nej

Foto: Anders Johansson.
Finns det en äkta stillhet kvar? De små punkterna i tillvaron som inte bestäms av ekonomi, hastighet och prestationsångest tycks bli allt färre. I den yngre generationen ser jag hur människor jagar från den ena framgången till den andra.

Jag drar mig till minnes orden som min vän AM uttalar: det viktigaste är att äga sin tid. Det är i själva verket så enkelt, eftersom tiden bara är ett annat ord för livet. Jag hoppade av jakten redan i tjugoårsåldern. I slutet på 1970-talet tog jag steget fullt ut och började försörja mig på skrivandet. Jagade som andra under perioder, men försökte varje dag äga min tid.

Det är klart att en sådan livsväg aldrig ger någon ekonomisk trygghet eller stabilitet. Och att jag nu, sextio år gammal, inte har rätt till sjukpenning eller någon pension att tala om, gör förstås att jag befinner mig på ett gungfly. Men jag valde och jag lever utifrån det valet.

Alternativet vore att säga ja tack till varje människa, institution eller situation där någon ville äga min tid och mitt liv. Jag svarade alltid nej. Jag har svarat nej särskilt många gånger de senaste tio åren. Nu har jag ett enda litet uppdrag kvar, och det är att skriva lektörsomdömen för Bibliotekstjänst. På det sättet försöker jag lyfta fram författarskap och enskilda verk som kanske annars skulle ratas. Å andra sidan är jag starkt medveten om hur lite som köps in till biblioteken idag.

Bortsett från det äger jag min tid. Dygnet runt. Varje dag. Jag cyklar, vandrar, vilar, läser, lyssnar, umgås, skriver och lever utan att fråga någon annan om lov.

3 kommentarer:

Anna Brodow Inzaina sa...

Det låter härligt och värt uppoffringarna i form av dålig ekonomi, även om det är nog så tärande att leva ur hand i mun.

Min bekant sociologen som har andra begrepp än jag, talar om bruksvärde respektive bytesvärde för det som jag har skrivit om på sistone, min kamp mot konsumismen. Bytesvärdet tar över allt större delar av vårt samhälle. Vi har inte mycket av bruksvärde kvar, eller om man så vill kvalitativa stunder av frihet och tillfredsställelse med livet.

Thomas Nydahl sa...

Tack Anna, jag följer med intresse dina noteringar om konsumismen.

Känslan av nederlag är kanske störst när man alltjämt har försörjningsansvar för sina barn. Eftersom den tiden ligger långt bakom mig har jag, steg för steg, lärt mig leva med noll kronor i plånboken. Och det fungerar särskilt lätt efter en stipendieperiod, som den jag hade från december 2011 till och med maj 2012. Resan, allt fint och spännande jag mötte och kunde betala för, blev som bränsle och inspiration för den period som sedan inträdde och som pågår nu och resten av det här året.

Suecae Sounds sa...

Vackert skrivet. Jag tänker mig detta som en sorts frihetsideal som vår tid skulle må bra om det fick större rum, den egna tidens frihet, som väldigt sällan yppas.