torsdag 26 juli 2012

Ett år efter upploppen

Corporation Street, Birmingham. Foto: AN.
Ett år efter de våldsamma upploppen i Birmingham begav sig The Independents Owen Jones till staden för att tala med människor om vad som hänt sedan dess. Han ger först en dramatisk skildring av vad som hände en 27-årig reklamman, Tom Carroll och hans flickvän, som hyrt sig en liten lägenhet i stadens centrum. De hörde hur människomassan bröt sig in, rusade i korridorerna och skrek: ”Nu tar vi de rika!” – Carroll understryker att de själva inte var det minsta rika, men att våldsmassan knappast skulle ta någon hänsyn till det. De var båda fruktansvärt rädda, mest fruktade de att massan skulle tända eld på huset.

De lyckades fly från byggnaden, men Carroll säger att han fortfarande minns massans skrik med fasa, den var mörk, den var upprörd och helt enkelt fasansfull. Carroll säger att man redan dagen före upploppen kände att något var i görningen. Han menar att de som deltog i upploppen var arbetarungar eller barn som alltid setts över axeln. De hade kunnat ställa till problem var som helst, säger han, och det var ju trots allt något som hände den långa, trista sommaren, så varför inte hänga på.

Så kom morden på de tre unga männen, den 9 augusti, då en bil mejade ner dem utanför en bensinstation i Winson Green. Independent talar med Sajid Patel som var en vän till de tre. Han beskriver dem som nära bröder, som han växte upp tillsammans med. Men han kände aldrig vrede, bara en stor och djup sorg. Trots att han själv blev ett offer för tumultet vill han inte fördöma dem som deltog i upploppen. Han menar till och med att det inte var några upplopp, utan bara ”unga som ville ha kul”. Dessa unga människor ”är fattiga, de har inga jobb, de har inga bidragspengar och då tänker de bara att de ska passa på att ta saker helt gratis, träningsoveraller och fräcka gympaskor, sådant som är alldeles för dyrt för unga människor. Ungar är hungriga här i våra trakter, överallt är de hungriga. Till och med de som gått på universiteten, som har examina, men inga jobb. Det finns ingen framtid i det här landet.”

Det som tycks förena de intervjuade, som är en handfull fler än dem jag ovan refererat till, är att de tillbakavisar mediabilden av ett Birmingham med våldsamma sociala eller andra motsättningar. De hävdar att medierna gav intryck av våld mellan svarta och asiater, eller mellan vita och andra grupper. Man ska inte prata om ras  säger till exempel en man vid namn Gordon, ”skulden ligger hos den mest högerextrema regering vi någonsin haft, och det påverkar människors livskvalitet.”

Jag delar till 100% påståendet om ”ras”. Det är ett hopplöst föråldrat och oanvändbart begrepp. Och även om jag sedan kan förstå förutsättningen för hans uttalande om regeringen – eftersom social oro alltid hänger samman med djupa sociala, ekonomiska och kulturella klyftor – så är det uppenbarligen så att 2011 års upplopp saknar varje konkret förbindelse med en regeringspolitik som i allt väsentligt är identisk med den föregående Labourregeringens. Ingenting av landets utrikespolitik, med militära interventioner utomlands, har förändrats. Ingenting av landets minst sagt öppna gränser har förändrats, vilket visas av den senaste folkräkningen. Så denna Gordon tycks leta efter det halmstrå som många européer idag tror är svaret på alla frågor: ”högerextremismen” (vilket så väl överensstämmer med bruket av ordet "fascism", vilket man regelmässigt använder för allt man tycker illa om).

En annan man, med jamaicansk bakgrund, säger att han helt tillbakavisar resonemangen om ras. Han påpekar att Birmingham har en lång historia av social oro. En tredje hänvisar till Martin Luther Kings beskrivning av upplopp som “de ohördas språk.” Kanske ligger detta närmare sanningen än alla de slappa vardagsanalyser som görs kring det brittiska styret. Att vara en människa som ingen lyssnar till är alltid att vara en människa utan möjligheter.

Underklasstillvaron är i allt väsentligt densamma idag som den var för hundra år sedan. Att ramar och utseenden för tillvaron ser annorlunda ut idag ändrar inte på det. Oavsett om man sover på halmmadrass i ett uthus eller på en sunkig madrass i ett omöblerat rum på fjortonde våningen i ett betonggetto, så är man ohörd. Och det kommer man att förbli.

Till och med butiksinnehavare som drabbades hårt av upploppen visar en förlåtande attityd, som en pakistansk matthandlare som hänvisar till att han tack vare försäkringen inte lider någon skada och därför tänkte, när massan stormade hans butik: ”ta vad ni kan och försvinn sedan.” Han säger att han aldrig skulle komma på tanken att fördöma dessa människor, ”har man chansen så tar man den. Om du ser sedlar på ett golv, visst plockar du upp dem?”

Sådana, minst sagt milt filosofiska utläggningar om upploppen, kan kanske förklara en del av stadens problem. Jag har svårt att bortse från det faktum att uttalanden som dessa visar på en tämligen sorglös inställning till både frågan om social ordning och frågan om att kunna skilja på ditt och mitt. Det är inte alla människor som har bra försäkringar. Nog blir det Tom Carrolls vittnesmål jag fäster mig särskilt vid, eftersom han så tydligt visar vari massans farlighet finns.