Mohamed Omar: En opieätares bekännelser (Aguéli förlag, Uppsala)

Det finns knappast någon politiskt intresserad människa i bloggvärlden – eller utanför den – som inte hört talas om Mohamed Omars islamistiska deklaration i Expressen den 9 januari 2009 under rubriken ”Gaza har gjort mig radikal”. Däremot är det inte säkert att lika många följt hans blogg under dessa tre år, där inte minst judehatare och förintelseförnekare beretts plats för texter och föreläsningar. Dessa texter är, så vitt jag kan se, nu bortplockade från Omars blogg. Han slutade skriva i den bloggen den 12 juli 2012 och öppnade istället Nya Il Convito. Namnet anspelar på den italiensk-arabiska publikationen Il Convito/Al-Nadi för vilken Ivan Aguéli var redaktör. Bloggen har underrubriken Postislamismen ur ett personligt perspektiv. Man kan säga att det mesta han skrivit där är en självuppgörelse som är både befriande och smärtsam att ta del av.

Ivan Aguéli (1869-1917)

Jag känner i mycket igen mig själv i Omar. Han saknar, som jag, all formell utbildning efter grundskolan och är i ordets rätta bemärkelse en autodidakt. Han har barndoms- och ungdomsminnen som präglas av utanförskap och osäker identitet. Han arbetade på fabrik och försörjde sin familj. Han hade en frånvarande pappa och visste väldigt lite om hans bakgrund ända fram till vuxen ålder. På samma sätt har jag själv inte lyckats finna min farfars danska spår. Allt jag vet är att en piga födde honom i Köpenhamn och att han så småningom adopterades av en fiskarfamilj i Landskrona.

Därför läser jag nu hans självuppgörelse med respekt. Jag vet vad Omar talar om. Åren kring 1980 hade jag min självuppgörelse. Den har pågått i många år, eftersom utgångspunkten var min leninistiska sekttillvaro, där jag försökte kompensera de personliga tillkortakommandena med en monolitiskt hård dogmatik. Omars uppgörelse gäller islamismen av ett slag som uteslöt alla kompromisser med omvärlden. Man kan säga att denna Omars process började med att han den 17 juli 2012 i Folket i Bild skrev texten ”Jag ber om ursäkt för att ha torgfört antisemitiska idéer”. I den nya skriften går han längre och säger:

”I denna bekännelseskrift vill jag ännu en gång be om ursäkt för att jag har torgfört antisemitiska idéer. Denna ursäkt riktar jag särskilt till alla judar. Det var fel av mig att för min egen, egoistiska själsliga kamps skull såra judars känslor och bidra till att underblåsa antisemitismen. Jag erkänner att jag genom att på olika sätt hjälpa spridningen av judehat och förintelseförnekelse har gjort bort mig. Det erkände även den franske författare Céline efter sina rasande antisemitiska pamfletter. ’Det är dumt, dumt’, konstaterade han. Jag har med både min islamism och min antisemitism varit stor i munnen, jag har gått till ytterligheter, och det har gjort mig löjlig (…) I början av min resa mot mörkret försökte jag hålla isär Israelkritiken från ren antisemitism. Men med tiden suddades skillnader och nyanser ut och alltihop förvandlades till en enda illaluktande soppa. Till slut kunde jag uttala mig eller skriva som om det judiska i sig var något suspekt. Men framför allt gav jag utrymme åt andras antisemitiska idéer.”

Utöver denna viktiga aspekt, som går tillbaka på Omars verksamhet, där inte minst landets ledande förintelseförnekare, Lars Adelskogh, gavs en ny plattform i sällskap med andra judehatare som den Estlandsfödde filmaren Jüri Lina, vars hela världsbild handlar om de judiska konspirationerna i frimurarkretsar, och den ledande aktivisten Ahmed Rami, finns det avsnitt om relationen till islam och dess olika grenar.

Omar skriver också om sin familjebakgrund, som är en blandning av iranskt (biologiska fadern), kenyanskt (styvpappan) och jämtländskt (mamman). Den sidan av hans skrift är inte minst intressant för att den berättar om något som blir allt vanligare i Sverige, nämligen att människor föds och växer upp som frukterna av relationer och äktenskap där bara den ena parten är svensk. Jag kan inte låta bli att tänka att Omars islamism förmodligen också innehöll ett försök att närma sig den biologiske fadern, som med sin frånvaro också svek sonen. Omars entusiasm över den iranska revolutionen och den islamistiska regimen har ju varit särskilt framträdande, liksom hans stöd till Hamas-regimen i Gaza och gudspartisterna i libanesiska Hizbollah. Idag skriver han:

”En ny Khomeini är inget att längta efter.”

”Jag skrev att jag bestämde mig för att stödja Hamas och Hizbollah. Vad betyder det? Betyder det att jag ställer mig bakom Hamas och Hizbollahs stadgar och program? Det framgår inte vad jag menar. Hamas har dessutom visat sig vara minst lika ruttna som Fatah. Jag skrev att det är den islamiska tron som enar och leder palestinierna. Men vad ska vi göra av de kristna palestinierna? Vad ska vi göra med dem som har en annorlunda trosuppfattning eller inte alls tror?”

Omar har inte gett upp sin syn på Israel. Det hade jag inte heller väntat mig. Men han predikar inte landets ”nödvändiga undergång” som han gjorde när han var Iran-apologet. Däremot har hans blick tvättas fri från de fördomar och den fanatism som menar att enda vägen till frihet för palestinierna är att staten Israel utplånas. Den sortens ”rättvisa” har regionen sett nog av. Ett folks frihet får aldrig innebära ett annat folks undergång. I den meningen kan Israels folk aldrig leva i full frihet så länge ockupationen av de palestinska områdena fortsätter.

Thomas de Quincey (1785-1859)

Nå, hur är det nu med opiumet? Omars titel går förstås tillbaka på Thomas de Quinceys En engelsk opieätares bekännelser från 1821. Omar visar att islamismen för honom blev just den farliga och förgörande drog som opium blir för narkomanen. En drog som lugnade hans inre brottningar, en drog som var religiöst präglad, och som han själv skriver:

”Det finns både bra och dåliga tolkningar av religioner. Religioner kan vara till både nytta och fördärv. Den dåliga religionen gör oss dumma, intoleranta, arroganta och arga.”

Mohamed Omars tre år långa ”missbruk” ser ut att vara över. Omvärlden kanske betraktar honom precis som den vän han citerar, som en ”hoppjerka”. Det är inte bara dumt att göra det. Det är dessutom att inte vara förmögen att se hur en enskild människas kamp för överlevnad formas. Omars väg har varit full att smärta. Och han har gjort många människor illa med sin dumhet, intolerans, arrogans och ilska. Varför skulle man inte med glädje och nyfikenhet då läsa hans självuppgörelse? Jag gör det därför att jag tar honom på allvar. Varje ökenvandrare jag möter - de är inte många - får min respekt i samma ögonblick som jag förstår att det finns en uppriktighet och ärlighet bakom hennes eller hans ord. Jag ser att det bakom propagandisten finns en levande människa i Mohamed Omar, och han har förstås funnits där hela tiden. Att det var han själv som skymde denna människa hindrar mig inte från att läsa hans självuppgörelse och på djupet försöka förstå hur
processen sett ut.

Uppdatering 29/8: läs intervju med Omar i Svenska Dagbladet.