Svensk postgångsmisär och en berättelse av Jón Kalman Stefánsson.

Åhus strandskog. Foto: A. Nydahl.

I förra veckan frågade jag stadens postterminal om den 30 april var att betrakta som en vanlig vardag. "O jaaa, en helt vanlig jobbedag" svarade man mig.

När jag bunkrat för dagens middag med barn och barnbarn och återvänt hem vittjade jag brevlådan. Jodå, den vanliga tjocka bunten med reklamblad låg där, liksom ett välkommet kuvert med intressanta klipp ur Herald Tribune och ett brev från min vän AMB. Men varken Guardian Weekly eller Times Literary Supplement fanns där. Märkligt sammanträffande, att båda de tidningar jag prenumererar på uteblev samma, "vanliga jobbedag". Ringde förstås posten där jag upplystes om att alla rutiner flöt som vanligt och att någon mer post inte fanns att hämta idag.

Nå, detta är förstås inte ett jätteproblem, men jag menar ändå att det är symptomatiskt för det svenska postväsende som i rasande fart demonteras av den politiska klassen. På samma sätt som postkontoren stängt och numera också de små postdiskarna i varuhus och matbutiker reducerats till ett minimum. Vi får numera åka buss till centrum för postärenden.

Jón Kalman Stefánsson. Foto: Sofia Runarsdotter.

Ska man få en skildring av sådan postnedrustning ska man läsa den underbara romanen Sommarljus av islänningen Jón Kalman Stefánsson. Hans skildring av den sorgliga processen överträffar allt jag läst i genren. Översättningen är gjord av John Swedenmark, och det är förstås Svante Weyler som utger honom.

Kulturen vid stupet.

Ja, jag vet, det är en ny vecka och alla som löneslavar kämpar sig till en så kallad klämdag. Alla mina dagar är av den sorten. Men eftersom det trots allt är en måndag så bjuder jag er på första kapitlet ur min bok Kulturen vid stupet. Här och nu:

I Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten finns det en gripande berättelse om en författare som besöker ett antikvariat. Författaren börjar samtala med innehavaren, en man som resignerat bara stirrar ut på regnet. Innehavaren säger att han är en av de sista av ett döende släkte: ”Det skulle inte finnas några butiker som den här om fyrtio år. Om människorna då ville bevara saker som en gång funnits i böcker skulle de bevara dem i datorer, i miljontals små kretsar på kiselchip i datorer”. Den melankoliska stämning som utmärker alla berättelserna i denna vackra bok övergår i berättelsen om mannen på antikvariatet i nattsvart pessimism. Tänk om han har rätt? Tänk om vi lever i bokhandelns och antikvariatens sista skälvande minut? Det finns mycket som talar för att det är så. Hur förhåller vi oss då?  Det kommer inte att räcka med att ropa på bojkott mot nätbokhandlare som nästan stryper de små förlagen med sina krav på extremt vinstgivande rabatter. Framtiden finns under jorden, bortom marknaden, utanför det gängse. Framtiden har alltid funnits där. Redan på skrivmaskinens tid såg vi hur litteraturen spreds från stencilapparaterna direkt hem till läsarna. Denna samizdatkultur var nödvändig i de diktaturer som härskade i Europas ena halva, men fick också genomslag i den andra halvan i form av stenciltidskrifter och enkelt producerad litteratur. Den digitala tidsåldern har inte försämrat möjligheterna för en sådan underjordisk international. Rakt tvärtom ter sig möjligheterna idag så stora att vi kanske medvetet och med större ansträngning måste ta ett steg tillbaka för att sedan ta, ja minst två framåt. Ner under jorden, in i orden, genom texterna!

Varje samhälle och varje epok är unik i sitt kulturella sammanhang. Men inget samhälle blir särskilt beständigt om det kapar banden till sina rötter och sitt förflutna. Stabilitet förutsätter medvetenhet om dessa rötter och den tradition man ingår i. Det tidiga 1900-talets arbetarrörelse växte fram i en sådan medvetenhet och ägnade självklart också sin bildningsväg åt de föregående århundradenas insikter, så som de formulerats i litteraturen, konsten och musiken. Denna rörelse gjorde sig inte urarva. Kulturarvet blev en del av det nya medvetandet och de politiska målen korsbefruktades hela tiden av det som föregått och format den egna tiden och rörelsen. Med två förödande världskrig kunde 1900-talet så formulera ett bokslut som var allt annat än vackert. Den europeiska kontinenten hade kastats ut i massmord, förstörelse av hela nationer, industriell förintelse av ett helt folk och som pricken över i stått vid sidan om och sett folkmordet svepa fram över Balkans olika nationer. Så som århundradet hade börjat slutade det också, i blod och förnedring. Det är en dyrköpt lärdom vi måste dra av detta skeende, ty parallellt med de destruktiva och aggressiva krafterna verkade också något helt annat i folkrörelserna. Sverige formades av dessa. Vår kultur formades av ett omfattande nät av studiecirklar, litteraturförmedling, fackföreningar, bondekooperationer, frikyrkorna och inte minst den liberala, demokratiska rörelsen. Saltsjöbadsandan kunde vara ett skällsord men också en definition på det som skapade en social fred som förutsättning för en djupgående kulturell prägling och förfining. Också den offentliga kulturen sattes in i ett sådant sammanhang. I uppdraget för Sveriges television var det en självklarhet att inkludera folkbildningen. Att lära sig mer om människans villkor och historia sågs som en tillgång för det folkhushåll som ett samhälle alltid är. Kunskap kunde också betraktas som en förutsättning för möjligheten att mildra sociala spänningar och lösa konflikter.

Samtidigt med att den europeiska kulturen under 1900-talets senare årtionden alltmer betonade stjärnglans, genvägar till den sortens framgång som betecknas av ekonomisk vinning och snabb omsättning, kom också de historiska banden och den kollektiva identiteten att betyda allt mindre. Språk nivelleras snabbare än något annat. När den sociala och politiska ramen byts ut anpassas språket snabbt. Istället för bildning satte vi ”social kompetens” – vilket bortom eufemismen själv innebär att man är lydig, formbar och underdånig i sin relation till chefer och myndigheter - och istället för kvalitetskulturen fick vi nöjesfältets skrattmaskiner. Istället för social samverkan och mellanmänskliga relationer fick vi se en gradvis tilltagande kultur av helgfyllor, stölder, våldtäkter och misshandel på gator och torg, istället för allvar och mänsklig resning fick vi våldsamma konflikter och sociala klyftor alltmer omöjliga att överblicka. I denna sociala kontext kan vi betrakta utvecklingen och avvecklingen i varje nationell kultur. Flaggskeppen i svensk press, kultursidorna, har alltmer gått i riktning mot det lättsmälta och nöjesinriktade. Införandet av tabloiden har underlättat eftersom formatet premierar de korta, rappa texterna. Till formen känner vi igen det på stora bilder och rubriker och allt mindre text. Innehållsmässigt har vi sett en förskjutning mot former som omhuldas av både handeln och massan: deckaren har fått status av egen genre med särskilda sidor i tidningarna. Författarintervjuerna – utformade som televisionens hemma-hos-reportage eller soffprogram – är legio och humaniora ger alltmer vika för det lättsmälta, snabbkonsumerade. Viktiga författarskap glöms bort därför att de stora monopolförlagens utgivning med sömngångaraktig gammal vana premieras med recensioner på utgivningsdagen. Trots radikala förändringar i övrigt hänger denna servila behandling av mediavärldens monopolliknande koncerner kvar. Alltfler kulturredaktörer kommer från allmänjournalistikens krets och därmed minskar både kunskapsbasen och den grund som humaniora, språklig och litterär bildning kan sägas vara ett slags garant för. Allt större betydelse tillmäts populärkulturella referenser (popband, tv-program, lokala nöjesaktiviteter). Parallellt med detta skeende har den ena litterära tidskriften efter den andra gått i graven. Något större underlag för essäistik och kvalificerad litteraturkritik tycks inte funnits kvar.

Är då inte detta bara ett tecken på en tillfällig svacka, och ett slags anpassning till ett tidsideal som snart nog förändras igen? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att varje enskilt tecken på en förskjutning i riktning mot konsumism och nöjesliv i sig är indikationer på en djupgående förändring av kulturens själva fundament, ett kulturellt självmord om man så vill. Allt detta hänger samman: det faktum att man avskaffar kurser i klassiska språk på universitetsnivå, å ena sidan, och att man å andra sidan lägger ner bibliotek, kastar ut böcker för att få plats med servering och scen, stänger bokhandeln eller minimerar den till servicedisk för massproducerad populärkultur. Det som blivit skällsorden hög- eller finkultur är i själva verket både plattform och ram för våra liv, så som vi vant oss att leva dem, som fria individer i ett samhälle med omfattande yttrande- och tryckfrihet. I takt med att högkulturens motsats, den lättsålda nöjesprodukten tar över det offentliga rummet kan också det demokratiska samhället väletablerade normer och beteende bytas mot ett samhälle där totalitära krafter undertrycker, begränsar och slutligen avskaffar öppenheten. Den totalitära frestelsen ökar i samma grad som kunskap och fördjupning minskar. Därmed kan också de totalitära rörelserna – oavsett om de är uttalat politiska eller religiösa – locka människor med sina förenklade svar och modeller.

Finns det då ingenting som talar för att dystopin är felaktig? Varje försök att skissera undergångstendenser möts av rop på optimism och hopp. Jag är ingen sådan profet och jag misstror i första hand maktens vilja att ursäktande släta över samhällets nivellering. För varje socialt nederlag finns det alltid en minister, en byrådirektör, en redaktör eller en underhållare som säger: ”Vi måste ta fasta på det positiva”. Jag tror att det är meningslöst att formulera en diagnos utifrån en blind käckhet. Varje analys och varje försök till beskrivning måste kringgå kravet på optimism. Det är sant att det ges ut en mängd högkvalitativ litteratur i varje europeiskt land, det är också sant att det i svensk press ges större utrymme åt kultur än i många andra länder. Det är också sant att vi kan se bra teater och lyssna till musik i många olika genrer på konserthus och klubbar. Inte ens det faktum att det finns små tv-kanaler med högkvalitativ kultur kan förnekas. Men det är inte fickorna av undantag eller motstånd som intresserar mig. Jag är mer än väl medveten om att varje människa kan skapa sin egen exilplats där endast det bästa är gott nog. Så gör jag själv varje dag. Hos mig slipper ingen kiosklitteratur in och någon dunkande musik hörs inte i mina rum. Men om jag nöjer mig med att betrakta mitt eget liv glömmer jag bort det som är dominerande och präglande. Det är dessa två faktorer för masskulturen som både påverkar det dagliga kulturklimatet på kort sikt och som på lång sikt utarmar, fördunklar och fördummar det som måste lyftas fram för diskussion. Det är snarare stadsfestivalerna, nöjesfälten, tv-nöjena och tidningarnas nöjessidor i symbios med en alltmer dominerande nätkultur som utgör masskulturens huvudfåra, och det är i synen på detta som analysen har en möjlighet att bli intressant och giltig.

En grundfråga är varför förlag och bokhandlare går under. Om vi inte nöjer oss med marknadsekonomiernas inbyggda mekanismer som enda faktor kan vi ana att det också finns andra och kanske viktigare förklaring. Det finns kulturhistoriska förklaringar till det vi nu ser ske. En förklaring är tekniska landvinningar och de nya teknikernas automatiska ommöblering av alla konstformers distribution från konstnärer till publik och läsare. En annan är att monopoliseringen i sig själv är ett hot mot mångfalden: starka ekonomiska krafter som premierar enskilda titlar, författarskap, konstnärskap lägger grunden till ett slags monokultur som dominerar varje butik, medan hela sido- och undervegetationen helt försvinner från den fysiska handeln. När den fysiska handeln förvandlas till smal monokultur söker sig den seriösa läsaren ut på nätet och finner där, inte minst antikvariskt, de böcker som efterfrågas. Men utarmningen av bok- och musikhandeln bidrar dessutom ytterligare till stadskärnornas förvandling och enkelspårighet. Liksom högre lärosäten utan klassiska språk blir offer för periodvisa modeflugor blir stadskärnorna offer för en snabb omsättning av butiker för konsumtionsvaror: teknik, mode, livsstilar. Grunden för vår kultur försvinner helt ur den fysiska miljön och blir därmed alltmer exklusiv och till för en smalare krets människor, i värsta fall bara för en isolerad och avskärmad elit som vet var man finner den och som just på grund av sin isolering tror att alla människor har samma sociala förutsättningar och att det därför inte finns skäl till politiskt och kulturellt förändrings- och motståndsarbete. Vår uppmärksamhet måste hela tiden riktas mot risken för att den intellektuella kretsen kapar banden till den språkliga, nationella och kulturella mylla den vuxit fram ur.

När grunden för vår civilisation tycks krackelera och ersättas av en nöjeskultur har vi också tydligt markerat vårt avskiljande från den västerländska tradition som vilar på upplysningens ideal. Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap förvrids till politiska paroller utan praktisk betydelse. Istället för kritiskt tänkande, samtal och studier godtar vi den omedelbara njutningen som högsta princip. Det privata livet har blivit en del av offentligheten, inte minst genom den våldsamma floden av dokusåpor som vänder ut och in på individernas mest intima liv. Man erinrar sig Adornos ord om att ”främlingskapet människor emellan visar sig just i att distansen försvinner. Bara så länge folk inte oupphörligen går varandra in på livet i roller av givande och tagande (…) blir det utrymme kvar för det fina nätverk som förbinder dem med varandra och i sin utvändighet tillåter ett inre att utkristalliseras”. Hur skulle den processen vara möjlig i en kultur där varje privat känsla och handling finns på tv- och datorskärmen i form av infantila lekar avsedda för en vuxengeneration som aldrig växer ur sina mjukisbyxor? Det en gång gemensamma ödet har förvandlats till en ensamhetsvandring och ett överflöd av individuella irrvägar framställda som och utklädda till ”val”. Därmed finns heller inget verkligt att revoltera emot, inget att erbjuda som alternativ. Suzanne Brøgger konstaterade i en av sina böcker att våra samhällen fullt ut atomiserats. Påståendet ”ingen människa är en ö” tycks därmed inte längre giltigt.

När människan hela tiden jagar det njutbara, det flärdfulla och nyfiket snokar runt i andras privatliv och bara vill ha det snabbt tillfredställande blir hon samtidigt en människa som lovar sig själv och sin omgivning att hon ska säga ja till allt som tidens maktmänniskor har att erbjuda. Marknadens hela nöjesutbud rinner som i en tratt rakt ner i hennes medvetande. Hon avvisar allt som bjuder minsta motstånd och hänvisar till bristande tid och ork, eller till bristande materiella resurser. I nöjeskulturens synfält existerar inga alternativ i form av bibliotek och studiecirklar. Det civila samhället, ambitionen att höja bildningsnivån och den egna möjligheten att påverka utvecklingen, liksom det offentliga samtalets rikedom av röster och ståndpunkter, är därmed på väg att vittra bort.


För mer läsning i essäns ämnesområden:

Theodor W. Adorno: Minima Moralia: Reflexioner ur det stympade livet (Arkiv förlag 1986, översättning av Lars Bjurman)
Edward Abbey: Desert Solitaire, a season in the Wilderness (USA 1968, Storbritannien 1992  Robin Clark LTD)
Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan 2007, översättning av Jan Erik Bornlid)
Thomas  Bernhard: Wittgensteins brorson, en vänskap (Norstedts 1982, översättning av Margaretha Holmqvist)
E.M. Cioran: Bitterhetens syllogismer (Symposion 1989, översättning av Jon Milos)
Elias Canetti: Massa och makt (Forum 1985, översättning av Paul Frisch)
Alain Finkielkraut/ Peter Sloterdijk: Världens hjärtslag, en dialog (Dualis 2003, översättning av  Dan Shafran och Åke Nylinder)
Imre Kertész: Galärdagbok (Norstedts 1992, översättning av Ervin Rosenberg)
John Lukacs: Democracy and populism. Fear and Hatred (Yale University Press, 2005)
Sara Maitland: A book of silence (Granta 2008)
Gabriela Melinescu: En solitär egoists dagbok  (Coeckelberghs 1982, översättning av Ingen Johansson)
Herta Müller: Kungen bugar och dödar (W&W 2005, översättning av Karin Löfdahl)
Roger Scruton: Kultur räknas (Atlantis/Axess 2009, översättning av Lars Ryding)
Oswald Spengler: Västerlandets undergång (Atlantis  1997, översättning av Martin Tegen)

"Judiska talibaner."

“Kvinnor som täcker hela sin kropp med svart tyg (…) Vi har sett bilder av svartklädda och helt täckta kvinnor i Teheran och Kabul (…) Nu kan läsaren se sådana bilder i Judisk Krönika. Det är inte muslimska kvinnor på bilderna - det är “våra egna”. Är det kanske ett tecken på att Israel håller på att mer och mer integreras i det fundamentalistiska, muslimska Mellanöstern?”

Så skriver Judisk krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski i en ledare i nummer 2/2012, som behandlar “judiska Talibankvinnor” (jo, de kallas så i Israel). Begreppet Haredi burqa cult används också.

I Beit Shemesh (tre mil från Jerusalem), i stadsdelen Mea Shearim i Jerusalem och på andra platser tar fanatiska, religiösa sekterister över och förstör samhällslivet, framför allt för kvinnor. Små flickebarn kallas horor på skolgårdarna, om de inte är heltäckta. Kvinnor hänvisas längst bak i bussarna.

Nu tävlar således salafister, talibaner och judiska könsseparatister om vem som fortast kommer till medeltiden. Det är så beklämmande att man kan gråta. Mest skakar jag på huvudet och undrar varför jag, stämplad som ultrapessimist sedan många år, inte förstod att det kunde gå så här illa. Liberala israeliska dagstidningen Haaretz har skrivit om fenomenet åtskilliga gånger, här en viktig artikel från 2010: "Israel's real existential threat is Arab and Haredi isolation" och här en annan.

Bilden på familjen som går över gatan är tagen just i Beit Shemesh och finns också med i Judisk krönikas temanummer. Du kan hitta numret här, och läsa hela materialet och det råder jag dig att göra. Kunskap är makt heter det. Ja, kunskap också för oss maktlösa.

Respons om "Mångkulturalism".

Wolverhamptons centrum. "White flight"? Foto: T. Nydahl

Nu har nummer två av tidskriften Respons kommit. Det finns mycket att säga om denna publikation, men det mesta låter jag bli. Den ter sig som en blek kopia av Axess, men saknar förstås den påträngande röst som den senares chefredaktör har - om allt, alltid. Respons har valt "analytisk kyla och sakkunskap", vilket redaktör Glans använder som argument i sin ledare.

Nå, det må vara hur det vill med den saken. Jag blir ändå irriterad över alla dessa män och kvinnor med professorstitel som tycks så illa insatta i sin egen samtids brinnande och avgörande frågor. Till exempel Sten Widmalm att analysera några böcker i ämnet "mångkulturalism". Han är förstås professor också han. Och en av de fyra böcker han utgår ifrån läste jag själv hösten 2009: Christopher Caldwells Reflections on the Revolution in Europe, boken med den provocerande undertiteln Can Europe be the Same with Different People in it?

New Street, Birmingham. "White flight"? Foto: T. Nydahl.

Det är förstås inte fel att använda några år gamla fackböcker för en specialinriktad text. Men det jag slås av är att Widmalms resonemang är både yrvakna och urgamla. Hans argument emot Caldwell, förutom att han irriterar sig på dennes "tonläge", är att slutsatserna kring begreppet "White flight" är felaktiga. Så här skriver han:

"Han antar att ökningen av andelen icke-vita i delar av Storbritannien till största delen beror på att de vita flyttar ut - utträngda av muslimsk immigration. Andelen vita sjunker såklart när fler icke-vita flyttar in, men var finns bevisen för att de vita flyttar ut och då främst som en följd av invandring?"

New Street, Birmingham. "White flight"? Foto: T. Nydahl

Det är minst sagt yrvaket. Litteraturen kring detta fenomen är omfattande och har fortsatt att växa sedan Caldwells bok kom för tre år sedan. Jag har här i bloggen bland annat hänvisat till Gina Khan och hennes erfarenheter från en av förstäderna till Birmingham. Utflyttningen gäller förstås inte bara från nationen - att människor som har råd till exempel flyttar till Australien, utan främst den som sker på kommunal nivå, när hela stadsdelar domineras av pakistanska immigranter eller andra. Khans stadsdel, Wards End i Birmingham, talar sitt tydliga språk.

Till sommaren kommer man både på nationell och lokal nivå att publicera den senaste folkräkningen från 2011. Den enda tillgängliga nu gjordes 2001. Men det finns ingen som helst anledning att tro, att den nya folkräkningen skulle ge Widmalm rätt, tvärtom.

Albanska frågor och några svar.

För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett grundbegrepp att förstå. Det har ofta skrivits in i en nationell kontext, och under den femtioåriga stalinistiska diktaturen gjordes det till ett politiskt vapen, medan det nu, sedan det religiösa livet åter blomstrar, ofta förknippas med islam. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun. Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de italienska och tyska ockupationerna).

Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë). I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är helt enkelt att man håller ett löfte. Enver Hoxha använde under sin grymma regim besa som ett slags synonym till albanismen, den nationalism som i samspel med stalinismen gjorde landet till ett självförsörjande men extremt isolerat och efterblivet land, samtidigt som hans regim anses ha haft betydande framgångar i bekämpandet av blodsfejderna. Om man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.

För att förstå 1900-talets självständiga albanska nation är det alltså nödvändigt att på djupet förstå innebörden av besa.  Att en sedvanelag framvuxen under feodala förhållanden kan fungera i ett modernt samhälle kan se ut som en omöjlig paradox, men den har visat sig vara just det sociala och kulturella kitt som håller Albanien samman.

Albaniens lilla judiska befolkning överlevde tyskarnas försök att spåra och deportera dem. Också det knappa tusentalet judiska flyktingar som kom till Albanien klarade sig. Den huvudsakliga förklaringen till det är just besa. Dessa händelser finns på svenska tidigare i korthet beskrivna i albanologen Ullmar Qvicks bok Mera hjältemod än vete (2004).

Albaniens judar betraktades först och främst som albaner, och flyktingarna behandlades enligt en av grunderna för besa: de behövde skydd, bad om det, och fick det därför med självklarhet. Besas betydelse fick den amerikanske fotografen Norman H. Gershman att resa i både Albanien och den albanska republiken Kosova för att dokumentera detta remarkabla historiska faktum. Han låter människor berätta, och till varje berättelse fogar han porträttfotografier. Det blir därför mycket personliga vittnesmål om något som går långt bortom religion.

Därmed är det inte heller något märkliga att albaner, vars majoritet är muslimer, räddar judar. Den faktorn har först i efterhand fått sin speciella, internationella betydelse. Inom ramen för besa är det hedern som går före allt annat, att man som människa ska uppföra sig både anständigt och förebildligt.  Många av människorna i Gershmans bok har fått ta emot utmärkelsen Rightous Among Nations på Yad Vashem i Israel och på bilder står de ibland stolt med dessa diplom i händerna.

Två celebriteter finns med i boken. Dels den man som skulle ha varit Albaniens kung om inte hans far flytt landet med statskassan under kriget, Leka I, och som nu, svårt sjuk, säger att fadern alltsedan Kristallnatten 1938 utfärdade pass till ”hundratals judar, merparten från Wien, inklusive hovjuvelerarfamiljen Oesterreicher, som välkomnades till Albanien”. Dels överhuvudet för den sufiska Bektashi-rörelsen, Haxhi Dede Reshat Bardhi, som säger att man i hans rörelse ”ser Gud i var och en (…) det finns inga otrogna, och därför får det inte finnas diskriminering”. Sekten grundades på 1200-talet och har idag ett center utanför den sydalbanska staden Vlora.

Bokens vittnesmål kommer annars från Albaniens olika provinser och berättas av de mest olika individer, från intellektuella till bönder och arbetare, stads- och landsbygdsbor, före detta kommunister som slogs i Hoxhas gerilla och nationalister som slogs i motståndargruppen Balli Kombëtar (Nationella fronten). Trots att de hade olika syn på det mesta var de uppenbarligen överens om att skydda Albaniens nationella oberoende och landets judiska befolkning.

Helt annorlunda relationer till sina närmaste grannar och arbetskamrater har man under lång tid haft i Kosovo, som varit en serbisk provins i Jugoslavien. Under Tito fick provinsen långtgående självstyre, precis som Vojvodina. Båda provinserna hade stora serbiska minoriteter, men majoriteterna var under efterkrigstiden albansk respektive ungersk. I Kosovo exploderade motsättningarna gång på gång och sedan Milosevics berömda tal på symbolladdade Trastfältet (Kosovo Polje) 1987, då han yttrade orden ”Ingen ska någonsin mer slå en serb”, övergick tillståndet alltmer i krigsliknande förhållanden. Centralregeringen i Belgrad tog ifrån provinsen allt självstyre och gick så långt att man avskedade samtliga lärare, läkare och poliser av albanskt ursprung. Provinsen kom helt att styras av serbisk militär och polis och ett albanskt underjordiskt civilsamhälle växte fram parallellt. Under dessa svåra år, som slutade med Natos intervention 1999, kom Albanien också att betyda mycket som moraliskt stöd för den undertryckta albanska befolkningen på andra sidan gränsen. I och med att Dayton-avtalet helt bortsåg från Kosovofrågan hade den fortsatt att i stigande grad vara högexplosiv. Nato-ingripandet ledde i sin tur till en omfattande albansk fördrivning av Kosovos serber och romer, och inte ens de krav på medborgerliga rättigheter som EU ställt inför provinsens förverkligande av en relativ självständighet i och med utropandet av republiken 2008 har kunnat ge tillfredställande skydd åt de kvarvarande icke-albanerna.

Komplexiteten i de albanska förhållandena analyseras lysande av historikern och Balkankännaren Miranda Vickers, som skrivit det senaste verket om saken tillsammans med kollegan James Pettifer (som skrivit en rad böcker om flera av Balkanländerna, liksom en intervjubok med den forne albanske UCK-gerillans ledare, sedermera premiärministern,  Hashim Thaci). Den pocketutgåva av The Albanian Question: Reshaping the Balkans som utkom hösten 2009 – originalet kom 2006 – innehåller väsentlig, ny information.

De två författarna utkom redan 1997 med den utmärkta Albania – from Anarchy to a Balkan Identity, och när de återvänder till ämnet är det dels för att rekapitulera, dels för att skriva den allra senaste historien. Den nya boken om den albanska frågan börjar därför med den djupa krisen i Albanien 1997, med pyramidspelens sammanbrott och de inbördeskrigsliknande förhållanden som hotade den albanska nationens själva existens. I det vakuum som uppstod kunde flera olika politiska krafter agera: dels de gamla kommunister som styrt landet så länge, dels monarkisterna och andra, mer eller mindre demokratiska grupperingar, ofta framvuxna ur klanstrukturerna. Denna djupa kris ledde till att ett stort antal vapen hamnade på den svarta marknaden, och i och med grundandet av UCK (Ushtria Çlirimtare e Kosovës), den kosovoalbanska befrielserörelsen, kom också Albanien – om än inte som stat – att spela en allt större roll i Kosovos kris.

Från officiellt albanskt håll var man synnerligen rädd för att landet skulle dras in i den serbiska provinsens problem. Därför gjorde Albaniens dåvarande premiärminister Alexander Meksi ett uttalande tillsammans med Kosovos icke-officielle ledare Bujar Bukoshi där de fördömde Milosevics våldspolitik mot albanerna, och vädjade om ”fredligt motstånd i Kosovo”. Sådana uttalanden fick naturligtvis ingen som helst positiv effekt, och utvecklingen fortsatte i rask takt fram till katastrofen som de väpnade striderna i provinsen innebar. Serbiska frikårer drog från samhälle till samhälle, brände ner hus, våldtog, fördrev och mördade människor. Parallellt fördjupades den politiska krisen i Albanien, såväl mellan olika befolkningsgrupper och provinser i landet, som mellan olika politiska krafter.

Tillståndet i Albanien har vänts i en mer positiv riktning efter Kosovokriget och det internationella samfundets hjälp till den nu erkända republiken Kosova. (Efter självständigheten används denna albanska stavning.) Sedan 2006 har landet ett samarbetsavtal med EU och genom deltagandet i kriget mot terrorn har man också utmärkta förbindelser med USA.

Den oro som många visat för att Albanien har en hemlig ambition att införliva Kosova tillbakavisas av Vickers och Pettifer. Oron saknar grund säger de, därför att det politiska ledarskapet i Tirana är högst medvetna om att en sammanslagning är helt orealistisk. Dessutom finns det inget folkligt stöd, vare sig i Kosova eller Albanien, för sådana idéer.

Norman H. Gershman: Besa. Muslims who saved Jews in World war II (Syracuse university press 2009).
James Pettifer & Miranda Vickers: The Albanian Question. Reshaping the Balkans (I.B. Tauris 2009).
Thomas Nydahl: Vems land? Texter om Kosova och Albanien i Kön, klass och kultur, politisk geografi del 3, (h:ström,2005).

Texten finns med i min bok Kulturen vid stupet.

Förensligandet. Den tysta zonen.

Jag strövar igen, den ena foten framför den andra. Jag strövar och tittar ner. Sitter ner i diket och tittar på blommorna. När jag suttit en stund kommer igelkotten förbi. Den hejdar sig, står blickstilla, sen fortsätter den i en vid halvcirkel förbi mig. (ur Förensligandet, utgiven 2000 av förlaget Typsnittsarna, Bjärnum).

Jag lever nu i tystnaden. Jag har stängt dörrarna om mig. Trots att våren blommar där ute, väljer jag livet inomhus, med läsande och skrivande, kaffe och mat. Jag orkar inte med ljusets effekter, all den ytlighet det blottar. Allt tjatter i trädgårdarna. Allt påtande. Gräsklippandet med nagelsax. (ur Den tysta zonen, utgiven 2001 av förlaget Accent, Kristianstad).

Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom?

Albrecht Dürer: Melankoli

"Häv depressionen med promenader och pussel" säger Margaret Drabble i en artikel i Guardian. Metoderna är många, men en sak kan jag säga med ganska stor säkerhet: en verkligt djup och svår depression låter sig inte hävas med promenader och pussel. Nedstämdheten och melankolin kan lätta, men det är också allt. Drabble har fler metoder, en av dem är skrivandet. För den som lyckats komma upp ur de allra svartaste djupen är naturligtvis skrivandet en metod som överträffar alla andra. Den som talar och skriver om sin depression och sitt mörker riskerar alltid att betraktas som fåfäng, som om han eller hon ville kokettera med sitt lidande. De människor som reagerar så är inte ens värda att ta på allvar. De bedömer sjukdom utifrån sin egen frånvaro av den. De tror att andra människor har samma psykologiska och mentala konstitution som de själv. Att gå i diskussion med dem är mindre fruktbart än att tiga. Att tiga rent fysiskt kan också vara en bra förutsättning för skrivandet.

Cioran säger att varje bok är ett uppskjutet självmord. I  På förtvivlans krön säger han: "Fastän lidandet som fenomen gör intryck på mig och stundtals till och med fascinerar mig, skulle jag inte kunna skriva någon försvarsskrift för det, ty det långvariga lidandet - och verkligt lidande är långvarigt - leder slutligen till galenskap, det förstör, bryter ned, hur renande det än må vara i sin inledande fas (...) Varje sant lidande är en avgrund."

Om man beaktar Ciorans ord inser man snabbt att ett pussel - eller annan intellektuell stimulans av det slaget - knappast kan hindra en människa från att sugas ner i avgrunden.

Men Cioran protesterar också mot "den friska" delen av mänskligheten, den som fortsätter att förströ sig samtidigt som folkmorden pågår: "De välmående, de normala och medelmåttiga har varken någon erfarenhet av lidande eller känsla för döden". Cioran ställer något helt annat än det välmående och normala mot det djupa lidandet: "Jag uppskattar den tanke som har kvar en smak av kött och blod, och framför den tomma abstraktionen föredrar jag tusen gånger heller en tanke som har sitt ursprung i sexuell hänryckning eller i ett nervöst sammanbrott."

För den som har självmördare i familjen kan livet aldrig bli normalt, vad nu det är. För den människan är lidandet alltid förbundet med döden för egen hand.

Winston Churchill kallade depressionen "den svarta hunden". Den australiske poeten och essäisten Les Murray höll 1996 ett tal vid University of New South Wales, där han plockade upp Churchills namn på sjukdomen och underströk att det har rötter som sträcker sig tillbaka till medeltiden. Den svarta hunden - en vidrig byracka som uppvaktar vissa av oss med jämna mellanrum och sedan vägrar försvinna. Murrary trodde, när han höll sitt tal, att han lyckats ta död på den. Han hade fel. Den kom tillbaka. Så när hans essä Den svarta hunden utkommit som bok sker det också med ett unikt efterord där Murray redogör för dess återkomst, samt med en avdelning dikter som är skapade i dess spår.

Murray tycks komma till insikt om två viktiga saker: det ena har med rötter och barndom att göra, det andra med kemiska processer i hjärnan. För att förstå sin belägenhet som melankoliker och "offer" för den svarta hunden måste man så småningom se båda faktorerna. Murray gör det här, och han gör det bättre än de flesta. Västerländsk skolmedicin tycks sitta fast i resonemang som förutsätter ett antingen-eller, och medan den ena skolan säger att samtal och terapi är vägen till återvunnen hälsa och livsglädje, säger den andra att bara mediciner är vägen dit. Jag är inte så säker på att det är framkomliga vägar. Bara om man når ett medvetande om rötternas problematik kan man komma till ett bättre liv med medicinen som krycka. Murray berättar gripande om hur han var ett mobbat barn. Skälen redovisar han osentimentalt men blottar samtidigt en mycket djup smärta.

"Det sämsta sättet att vara kroniskt deprimerad på är att vara det omedvetet, att brinna av ilska men inte veta om man är arg" skriver Murray. Kan man vara medveten samtidigt som man är deprimerad? Ja, det kan man. Inför varje sjukdomstillstånd har man som individ en skyldighet att förkovra sig. Om man gör det börjar man ganska snart att förstå mönstren, man vet när depressionen är på väg av det enkla skälet att man lärt sig kartan.

Man kan inte "döda den svarta hunden". Den kommer att följa en hela livet. Men man kan, som Murray så klokt säger, "lära känna den".

Själv psykiskt sjuk, diagnostiserad och på mediciner sedan tjugofem år tillbaka, kan jag konstatera att man inte kan prata bort sitt lidande, och inte heller behandlas med samtalsterapi och allmän vänlighet. En genetiskt betingad sjukdom är däremot ofta behandlingsbar, och det är först i erkännandet av det som en dräglig tillvaro kan skapas. I Karin Johannissons Melankoliska rum tycks däremot mycket av detta lidande reducerat till ett slags modeflugor, som går hela vägen från glaskänsla till utbrändhet, som om en människas lidande inte skulle ta på allvar för att det får olika namn/diagnoser under olika epoker. Den melankoli vars historia hon skriver tycks för mig i allt högre grad vara både ett gömsle och ett skydd mot den omgivande världens buller, ett tillstånd av inre frid bortom ångesten och skräcken.

Två långa nätter i rad ägnade jag åt Michael Greenbergs bok Den dagen min dotter blev galen. Greenbergs dotter Sally är bara tonåring när hennes sjukdom (bipolär I, den sjukdom som är vad vi brukade kalla manodepressivitet) bryter ut. Det är en bok som gripit mig så starkt, att bara själva sömnen kunnat hejda läsningen. Greenberg är en fin författare, jag läser alltid hans krönikor i Times Literary Supplement, och han bygger berättelsen om Sally skickligt. Greenberg berättelse är skriven utifrån – honom själv, med blicken på dottern, hennes sjukdom, sjukhuset och hennes omgivning, och i en mycket lyckad sidoberättelse om den egna brodern, som tycks lida av samma sjukdom. Men trots att han är en betraktare lyckas han förmedla det helvete och den totalt förvridna värld som finns inne i dottern. Boken kommer på svenska nu. Lustigt nog har de alldeles nyligen recenserats i TLS, av Joyce Carol Oates, som kallar den rörande och varmt intim, samtidigt som hon menar att Greenberg utifrån sin fallbeskrivning, så att säga ”höjt” berättelsen till den nivå där den förvandlas till konst. Det är inga dåliga ord på vägen för en bok som kanske riskerar att sorteras in bland alla andra i den flod av sjukdomsberättelser och självhjälps-new age som det idag publiceras tretton på dussinet av. Det tål nämligen att upprepas, att Greenbergs bok är av sådan klass, att den står sig som berättelse om svårigheten i att vara människa, även om man alldeles bortser från de faktiska sjukdomsskildringarna.
Grunden för berättelsen är Sallys sjukdom, som bryter ut efter en period av sömnlöst, rastlöst och intensivt läsande av Shakespeares sonetter, vilket leder till att hon själv börjar skriva, ordrikt, associativt men så småningom obegripligt.

Polisen ingriper när hon tillsammans med en vän ställer till det utomhus. Både konstaplarna, pappan och fostermamman är övertygade om att flickorna tagit någon drog, och när de akut kommer in till psyket drogtestas också flickorna. Greenberg uttrycker sin förhoppning: om det är droger kommer problemet snart att vara ur världen. Men testerna är negativa och mycket snart får man diagnosen. Sally akutbehandlas medicinskt och låses in. Hon får inte ens ta emot sina föräldrar. Greenberg själv, fostermamman och så småningom hennes biologiska mamma och bror, kommer att vaka över henne och därefter umgås med henne i dagrummet. Scenerna därifrån står inte långt efter Gökboet i absurditet och häpnadsväckande men kanske omedvetna humor.

Greenberg stiger ibland ut ur dotterns värld och orienterar sig mot andra, kända fall av manodepressiv sjukdom. Särskilt intressanta blir avsnitten om James Joyce och hans dotter Lucia. Det ger också ett tidsmässigt perspektiv på sjukdomen och hur omgivningen uppfattar, bemöter och behandlar den. Där Joyce trodde att det räckte med hans egen inre förvirring smittat av sig på dottern, och att hon kanske blir frisk av att få en ny päls (ett plagg som Joyce tillskrev magiska egenskaper) förstår Greenberg snabbt att Sally behöver läkarvård och att varken vänlighet eller miljöombyte kan hjälpa henne.

Att läsa Greenberg är att komma lite närmare ett slags ”förståelse” av vad sjukdomen innebär. Jag säger inte att den går att förstå för en utomstående. Men Greenberg kom genom dotterns sjukdom så nära den, att han i ord kan beskriva dess uttryck. I ett kort, men gripande efterord berättar han också hur det har gått för henne: ibland riktigt bra, men ofta också väldigt illa.

Victoria Benedictssons skrifter i urval, samlade i de två banden Ord på liv och död är något av det mest gripande man kan läsa. Här framträder en stark kvinna som skapar litteratur mitt i ett grått liv på den skånska landsbygden, men som i sin förälskelse alltmer tvivlar på meningen med allt och slutligen tar sitt eget liv. Vad var det som hände? Svaret skulle kunna vara ett mansnamn: Georg Brandes. Den redan i sin livstid mytomspunne kritikern och litteratören i Köpenhamn blev Benedictssons stora – förmodligen obesvarade – kärlek. Hon satt på hotellrum i Köpenhamn eller hemma i bostaden med det eländiga äktenskapet i Hörby och skrev sina dagböcker om hisnande kärlek, kyssar och längtan – och en outsäglig sorg över Brandes frånvaro, hans kyla och ovilja.

Hon skrev i dagboken: ”Han tycker att min stämma är för svag och för monoton, och så avskyr han den skånska dialekten. Jag är för svår att förstå.” Hon ironiserade över sin situation: ”Var gång man håller på att bli kär är det bäst att läsa latin. Då går det över. Och på det sättet lär man latinet.”

Hemma i Hörby – denna alltjämt så lilla skånska stad, längtade hon bort: ”Jag önskar att jag vore i en stor stad, där ingen människa kände mig, där jag utkastad som en liten sten kunde få gömma mig på botten, känna livet stryka omkring mig på alla sidor, men icke rubbas därav, endast formas, långsamt formas till något helgjutet, harmoniskt; en form som naturen själv skänkt. Jag ville kunna arbeta där, långsamt, stadigt.” Hon var en främling på sin egen ort, hon hade en längtan så stark att också människorna runtom henne blev föraktliga: ”Alla dessa människor äro fiender till min innersta strävan. De ta livet liksom på lek, och för mig är det allvar.” Hon hade börjat skriva. Under pseudonymen Ernst Ahlgren skrev hon verk som Från Skåne och romanen Pengar, samt kända skådespel som Fru Marianne. Hon var målmedveten i sitt skapande och konstaterade i dagboken: ”Jag skall fram, jag vill fram. Jag vill icke låta begrava mig levande” och hon betraktade författarskapet närmast som ett kall: ”Liv ända ut i pennspetsen - se där min lösen!”

Hennes prosaverk och dramatik publiceras tillsammans med omfattande delar av dagböckerna i Svenska Akademiens serie Svenska Klassiker. På detta sätt får vi både tillgång till originaltexterna, och till Horace Engdahls informativa förord och Ebba Witt-Brattströms kommentarer. På så sätt framträder bilden av en begåvad ung kvinna som föds i en bondemiljö och försöker anpassa sig till den genom ett äktenskap (med den tjugonio år äldre postmästaren i Hörby, Christian Benedictsson), bli fostermor till hans fem barn och dessutom i äktenskapet föda två egna.

Den 22 juli 1888 tog hon sitt liv på Leopolds Hotel i Köpenhamn. Hon ligger begravd på Vestre Kirkegaard i den danska huvudstaden, efter eget önskemål. Hennes sista vila blir också ett utropstecken som fullbordar hennes livstragedi. Hon fick aldrig leva det liv hon önskade sig. Men det hon skapade – starka, vackra och mycket drabbande texter – finns för alltid bevarat för läsning.

I texten nämns följande böcker:

Victoria Benedictsson: Ord på liv och död, band 1-2 (Atlantis/Svenska Akademien)
Michael Greenberg: Den dagen min dotter blev galen (Bonniers, översättning av Torun Lidfeldt Bager).
Karin Johannisson: Melankoliska rum (Bonniers)
Les Murray: Den svarta hunden (Brombergs förlag, översättning av Jonas Ellerström, Stewe Claeson och Lars-Håkan Svensson)

Texten finns med i min förra bok, Kulturen vid stupet.

Aberystwyth.

Mindre än tre veckor kvar, så vandrar jag här. Jag som inte rest sedan i november 2009 blir orolig bara jag ser väskan som ska packas. Därför försöker jag titta på den här bilden istället.

Att befinna sig på andra platser är inte problemet. Tvärtom. Det är själva resandet som fyller mig med vämjelse. Att sitta mitt i en människomassa, att utsättas för den gränslösa konsumismens hysteri, i avgångshallar som numera är gigantiska köpcentra. Fördelen med resandet till Birmingham är dess lilla flygplats. Man kan både ankomma och resa därifrån i relativt lugn. Men Kastrup slipper man inte undan, inte heller de numera ökända Öresundstågen som man aldrig vet om de når destinationsorten.

Väl i Birmingham ska jag finna mig tillrätta. Ta dagarna i den takt som jag själv föredrar. Åka med bussarna runt i West Midlands. Och så avstickaren till Wales, där jag så gärna blickar ut över vidderna och havet.

Bilden togs av A. Nydahl för två år sedan.

CONST Literary (P)review.

Tyngsta bilden - 10,3 mb. Hur mycket väger tidskriften? Ingen aning, men nog lovar redaktörerna något:

"I takt med att den litterära utgivningen blir mer och mer kommersiell blir också kvalitetslitteraturen allt mer marginaliserad. Den rör sig från mainstream till de nischer där bildkonsten och teatern redan befinner sig. Där vill vi möta skribenterna med öppna armar."

Säger man så, har man något att leva upp till. Säger man dessutom:

"Vi gillar när litteratur är begriplig utan att vara fördummande, spännande utan att det måste vara en mordgåta inblandad. Litteratur som bränner till och säger något om vårt samhälle utan att vara en präktig politisk pamflett."

... så hänger jag med en bit till.

Ida Therén och Maria Mårsell har båda något att leva upp till. Låt oss hoppas att de gör det. Tidskriften heter alltså CONST Literary (P)review.

Och de har verkligen ambitioner:

"Vi vill visa upp en slags försmak på vad vi tycker är den bästa litteraturen i Sverige 2012. För svenskar som är intresserade, men också för människor i andra länder som är nyfikna på vad som händer här"

Låt oss hoppas att de gör det. Bums.

Det totalitäras frestelse.

E.M. Cioran (1911-1995)

”Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rädd och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller vad det innebär att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)

”Mången har kallats svag för att han av inre eller yttre nöd frångått en tidigare livsåskådning. Men kanske denna livsåskådning aldrig var en livsåskådning – av det enkla skälet att det aldrig förr gällt livet!” (Hans Ruin, ur Askes och nåd, i Makt och vanmakt, 1940).

Som Hans Ruin mer än en gång påpekade i sitt författarskap ser vi frihetens värde först när den hotas. Under 1900-talet fanns det i Europa ett antal ideologier som gjorde mycket seriösa försök att krossa friheten. Vi behöver bara dra oss till minnes Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland och Lenins/Stalins Sovjetunionen för att få syn på dessa ideologier och vilken effekt de kom att ha som statsbärande. Vid två tillfällen bröts Europa ner av förödande krig, först i nationalistisk yra och försök till omfördelning av territorier och kolonier, och sedan i de totalitära härskarideologiernas namn. Fascismen, nazismen och kommunismen ansträngde sig, var och en på sitt sätt att underkuva varje enskild individ, hennes drömmar och hennes frihet.

Också religiösa och nationalromantiska idéer spelade stor roll under hela 1900-talet, och även om de stora politiska idéerna idag ligger i träda, kan vi se att politisk islam, islamismen, spelar en avgörande roll över väldiga områden i världen, och att dess våldsamma variant ger sig till känna i såväl små som stora terrordåd. Till skillnad från den judiska diasporan i Europa – som löste sina religiösa, språkliga och kulturella behov mer eller mindre på egen hand genom synagogorna, undervisning samt press, litteratur och språkutveckling – har de stora muslimska befolkningsgrupperna i och med migrationen kommit att ställa omfattande krav på särbehandling, såväl i skolväsendet och arbetslivet, som i frågor om yttrande- och tryckfrihet. Särkraven har i de flesta fallen kolliderat med det öppna, demokratiska samhället, vars grundlagsfästa fri- och rättigheter därför i debatten lyfts fram som viktiga att försvara, utifrån just den position som Hans Ruin redovisade i Ett land stiger fram, det är först när dessa fri- och rättigheter hotas som vi ser deras fulla värde för våra vardagsliv.

Vid sidan av islamismen – som i grunden är både en religiös och politisk väckelse – ser vi idag hur nationalismen tilltar i styrka, både i nationalstaterna och i delar av dem. Två exempel är Jobbik i Ungern, ett parti med starkt anti-judisk och anti-romsk retorik som också på senare år deltagit i arrangemang tillsammans med svenska Nationaldemokraterna, brittiska nazistpartiet BNP och med palestinska islamiströrelsen Hamas, eftersom man, med EU-parlamentarikern för Jobbik, Krisztina Morvais ord, ”har en gemensam fiende”, samt Belgien där Vlaams Belang och liknande rörelser slåss för ett lösrivande av Flandern från resten av landet. Samma typ av nationella rörelser kan vi se i nästan alla europeiska länder idag, och i dem spelar såväl språkfrågan som andra brännande, samtida ämnen en roll för agitation och övertygelse.

Många intellektuella har under 1900-talet argumenterat för den ena eller den andra totalitära ideologin. För fascismen talade bland annat futuristen Marinetti och diktaren Gabriele D’Annunzio, för nazismen talade inte bara Hamsun i Norge och Fredrik Böök i Sverige utan också en ung, senare uppburen författare och riksdagsman som PO Sundman. I Finland verkade sådana som diktaren Örnulf Tigerstedt och hans krets i Det svarta gardet, och Bertel Gripenberg vars tyskvänlighet förvisso idag är omdiskuterad. Sovjetunionen hade, särskilt under sina tidiga år, men också under Stalinepoken sina varma förespråkare i sådana som George Bernhard Shaw, samt senare i Sartre och tysk-svenska författaren och dramatikern Peter Weiss. Särskilt ovanligt var det inte heller att intellektuella i striden mot en totalitär ideologi anslöt sig till en annan. Den paradoxen finns det en oändlig rad exempel på från tiden för andra världskriget då inte bara individer utan hela kollektiv och nationer lierade sig med Stalin i striden mot Hitler. Det är tänkbart att dessa allianser gjorde det lättare för Sovjetunionen att efter kriget konsolidera sin makt över europeiskt territorium, att skapa det som kom att kallas Östeuropa. Det totalitäras frestelse har också varit stor för min egen generation, där engagemang för totalitära socialistiska stater som Kina och Albanien varit en del av denna tendens, där ideologierna spänt från marxism-leninism till maoism.

Vari består då denna frestelse? Vad är det som driver en människa till det totalitära? Jag tror att varje ung man och kvinna, på väg in i vuxenlivet, söker svar på de avgörande frågorna. Varje ideologisk, religiös och filosofisk skola har sina svar. Det mångtydiga och motsägelsefulla tilltalar de flesta människor, då de ser att livet själv är sådant. Men för vissa av oss duger inte sådana modeller. De tydliga och entydiga svaren är då bättre. Om de dessutom presenteras som de enda svaren blir de ännu lite attraktivare.

En hos oss mindre känd anhängare av fascismen och nazismen var den rumänske filosof och diktare som sedan skulle bli känd i Frankrike, där han bytte såväl namn som språk och identitet. Vi känner honom under det nya namnet, E.M. Cioran. Låt mig med honom som exempel belysa det totalitäras frestelse.

Vem var denne man, E.M. Cioran (1911-1995)? De flesta av oss lever i tron att E.M. är en förkortning av hans födelsenamn Emil, men alls inte,  eftersom han med exilen i Paris från födelselandet Rumänien ville leva efter sin egen aforism om att nya liv egentligen levs av nya människor. E.M. tog han från en av sina litterära förebilder, den brittiske författaren E.M. Forster (1879-1970) och blev därmed ett slags halvt uttalat författarnamn för honom.

I sin kritiska biografi Searching for Cioran skriver Ilinca Zarifopol-Johnston (1952-2005) om honom som människa och filosof, formad av de tidiga åren i Rumänien. Eftersom författarinnan avled innan hon var färdig med sin biografi har maken, professorn Kenneth R. Jonhston fullbordat boken och tillfogat hennes arbetsdagbok, som handlar om Ciorans sista år i livet i Paris och hennes egna resor till Rumänien i jakt på material för biografin. På så sätt belyses Ciorans författarskap och filosofi från två sidor av hans liv; det tidiga som ung i Rumänien och det sena och det allra sista i Paris. Bokens spännvid är unik och ger oss bilder av en stor författare och filosof som helst av allt hade velat glömma och förstöra sina tidigaste texter, eftersom de röjer hans flirt med fascismen.

I Sverige blev Cioran mer bekant för en läsande krets med utgivningen av Om olägenheten i att vara född. Senare kom Bitterhetens syllogismer, Historia och utopi och På förtvivlans krön. En djupgående intervju publicerades i Gabriel Liiceanus Apokalypsen enligt Cioran.

Trots dessa översättningar tycks Cioran ändå ha förblivit det vi numera i Europa karaktäriserar som ”smal”. Han har aldrig placerats i några av bokhandelns staplar, aldrig toppat några försäljningslistor eller varit huvuderbjudande från några bokklubbar. Hur ska man tolka det? Ska man betrakta Cioran som en författarnas författare och en filosofernas filosof? Nej, jag tror att det är att underskatta hans betydelse. Istället tror jag att Cioran idag spelar samma roll av illusionsbefriad vedersakare av den moderna människan som en gång Nietzsche eller Schopenhauer gjort. Hans texter har ett slags långtidsverkan som är jämförbar med poesin, de överlever med råge hans egen generation och har förutsättning att bli klassiker i egen rätt.

Som de flesta sökare och tänkare som har svårt att acceptera sin egen samtid, dess villkor och begränsningar, attraherades Cioran i sin ungdom av totalitära idéer. Det är nämligen en utbredd vanföreställning att man mot sin egen tids förfall kan ställa ett politiskt system som bygger på ”svar” och ”sanningar”. I den meningen är fascismen, nazismen och kommunismen samma andas barn. Idag fungerar islamismen på samma sätt för miljoner människor världen över. I denna politiskt motiverade tolkning av islam tycker man sig se en frihet från utländsk dominans och inhemskt förtryck. Men lika lite som tidigare epokers totalitära rörelser kommer islamismen att erbjuda några stabila samhällsbyggen. Lärdomen av de tre stora totalitära 1900-talsideologierna är väl snarare att de kort tid efter sina respektive klimax lämnar efter sig död och förödelse. Vi har sett det i Europa, vi har sett det i Asien och Afrika. Ingenstans där fascism, nazism och kommunism konsolideras som statsbärande partier och rörelser lämnades sten på sten. Krig, svält och folkmord följde på maktövertagandena. Att Cioran attraherades av fascismen kan förklaras med att flirten skedde långt före konsolideringsfasen, och att han därför är fullt jämförbar med de miljoner andra européer som gjorde likadant.

Det totalitäras frestelse tycks alltid som störst i unga år och innan den nått sitt nedgångsstadium.  Cioran sökte. Frågan är om han fann någonting där han började sitt sökande. Och trots att han bytte land, namn och identitet kan man se förbindelsen mellan hans tidiga och sena författarskap. Kanske kan man säga att det grundläggande draget i allt han skrev handlade om att ifrågasätta, tvivla och att alltmer äcklas inför samtiden. Kanske kan det däri ligga en lärdom att ta med sig inför den frestelse som det totalitära, med alla sina färdiga svar och lösningar, alltid tycks erbjuda människorna, oavsett i vilken kultur eller tid de lever.

Litteratur:

E.M. Cioran: Om olägenheten i att vara född (Bonniers Panache, översättning av Lasse Söderberg, 1986).
E.M. Cioran: Bitterhetens syllogismer (Symposion, översättning av Jon Milos, 1989).
E.M. Cioran: Historia och utopi (Symposion, översättning av Jon Milos, 1992).
E.M. Cioran: På förtvivlans krön (Dualis, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder, 1998).
E.M. Cioran: Tears and Saints (The University of Chicago Press, engelsk översättning av Ilinca Zarifopol-Johnston, 1995)
E.M. Cioran: Schimbarea la fata a Romaniei (endast på rumänska 1936 och i starkt reviderad version1990).
Gabriel Liiceanus: Apokalypsen enligt Cioran (Dualis, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder, 1997).
Hans Ruin: Makt och vanmakt (Natur och Kultur, 1940)
Hans Ruin: Ett land stiger fram (Wahlström & Widstrand, 1941)
Ilinca Zarifopol-Johnston: Searching for Cioran (Indiana University Press, 2009)

Denna text finns i min bok Kulturen vid stupet, som du kan läsa mer om här. Om Cioran har jag bland annat skrivit här.

Joyce Carol Oates: Dagbok 1973-1982.

”Den förnimbara världen med alla dess svåra frestelser, dess skönhet, förmånen av den, de mänskliga relationernas ständiga drama…”

Så skriver Joyce Carol Oates i sin dagbok den 22 juli 1977 och sammanfattar därmed oavsiktligt också något som kunde sägas gälla hela denna dagboksvolym i Ulla Danielssons svenska översättning. Det är nämligen inte alls så som vissa kritiker påstått, att Oates ”bara” skriver om hur mycket hon älskar sin man och med vilka människor hon umgås på fritiden. Det är en nidbild av en mycket spännande, tät och informationsrik volym, som just handlar om det citatet ovan visar, utifrån den skönlitterära författarens intresse och begåvning.

De drygt femhundra sidorna är ett urval gjort av Greg Johnson, med både strykningar i enskilda stycken och längre avsnitt som ansetts vara av alltför privat karaktär. Originalboken utkom 2007 på Oates eget förlag The Ontario Review Press, tidskriften och förlaget som fr.a. hennes make Raymond J. Smith drev fram till sin död i februari 2008. Det omfattar perioden 1973 – 1982, varje år inleds med en redaktionell text om Oates förehavanden och utgivning. Boken har dessutom ett förord av Oates själv, i vilket hon understryker att hon aldrig kunnat tänka sig att publicera – eller ens skriva – en dagbok som ”redskap för min aggression”. Den innehåller alltså inga spektakulära angrepp på kollegor i litteraturens värld, och redan det är befriande. Det är inte detsamma som att den skulle sakna sociala, politiska eller kulturella konflikter. Bland annat berättar Oates vid återkommande tillfällen om de stalker som förföljer och t.om. dödshotar henne.

Grunden för dagboken är det vi kallar vardagslivet: läsning, skrivande, umgänge, familjeliv, läraryrket – och naturligtvis reflektioner kring litteratur och kultur i vidare bemärkelse. För en författare blir vardagslivet självklart präglat av litteratur.

Oates skriver med nykter stillsamhet. Hon tar aldrig till överord, vare sig termometern stiger mot 40 grader eller för att berätta om kärleken till sina föräldrar. Hon är, också i dagboken, en berättare. Hon röjer förvisso djupa sprickor i sitt eget liv – anorexin och funderingarna kring självsvälten är här den största och allvarligaste – men hon försöker aldrig skriva så att det skulle passa en löpsedel, gagna ett rykte eller en sladderspalt. Hon konstaterar att anorexin är ”en kontrollerad och utdragen form av självmord” men tror också att en av dess drivkrafter är att det som främst lockar är ”en förvandlad, upphöjd vision av en själv”. På det sättet kan anorektikern ”förflytta sig upp över den grova fysiska nivån.”

Under de år dagboken omfattar skriver Oates några av sina kanske främsta verk, som på svenska fick namnen Ljusets ängel, Marya – ett liv, Morgonstjärnan, Det var vi som var Mulvaneys, ett stort antal noveller bl.a. publicerade i antologin Normal kärlek: 12 berättelser, men kanske först och främst den stora, gotiska romanen Bellefleur som utkom på svenska 1982. Under mycket lång tid får läsaren följa Oates i arbetet med den, liksom med de lika omfattande romaner som skulle följa därefter och som sammantagna utgjorde vad hon själv kallade en gotisk trilogi.

”Meningen med livet är att fördjupa sig i skönhet” skriver hon våren 1978. Denna insikt kan tyckas född ur Oates sociala vara, som börjar i en mycket fattig, proletär nivå, för att sedan via medelklassen hamna i det som har med ekonomisk makt och status att göra, nämligen det Oates kallar ”lägre överklassen” trots att denna tillvaro alltid tycks begränsas av hennes ”tuffa proletära bakgrund”. När hon skriver om detta formulerar hon också en hyllning till ”den amerikanska arbetarrörelsen (Gud välsigne den – framför allt min farfar Woobly)”.

Nobelpriset då? Jodå, alltsedan 1970-talet tycks hon ha förekommit i spekulationerna och hon för nästan årligen in anteckningar om vem som står på tur, och huruvida hon själv ”står på listan”. Som läsare kan man tänka att det är hög tid nu. Hon är definitivt en av de stora amerikanska berättarna, och med sin essäistik och poesi därtill är hon kvalificerad i långt högre grad än flera tidigare mottagare. Och ändå tror jag att hon själv finner det minst lika tillfredställande att i oktober 1981 kunna föra in i dagboken att Bellefleur, då i tredje pocketupplagan, tryckts i ”fantastiska 783 000 exemplar”.

Sudanesiske författaren Al Haj Waraq Warns varnar för de salafistiska gruppernas maktövertagande.

Om man händelsevis inte sett vad den "arabiska våren" lett till, kan man med fördel lyssna till denna sudanesiske författare. Han kan berätta och på oss ankommer bara att lyssna.

Vårnejlikorna 25 april 1974 - 2012

Nejlikornas revolution. Jag minns den inte minst för att min yngsta dotter också har sin födelsedag idag. Hon föddes den 25 april 1984, på revolutionens tioårsdag och det första samtalet jag ringde för att berätta gick till vännen Carlos från Lissabon. Jag minns dagen också för att en av mina äldre vänner föddes den dagen, han är sedan länge borta från jordelivet. Men det är framför allt Portugaldagen för mig. Jag kom till Lissabon när demokratin ännu var en spröd planta i april 1983. Det har gått framåt och uppåt, och det går utför. Det är Ana Moura som sjunger här ovan.

Om Lissabon och Portugal kan du också läsa här och här och här i bloggen. Det finns förstås en rad andra texter i ämnet i bloggen, som du hittar om du skriver in de två sökorden, eller ordet fado.

Att vara bröd och plåster för andra.

"Varje epok har sin kärlekens filosofi”

(Zenta Maurina)

Varje konstnär bär, medvetet eller i det undermedvetna, på ett slags kunskap om att det skapade – i text, ton eller bild – har en betydelse för läsaren, åhöraren eller betraktaren. Hur pass mycket ett konstverk betyder kan bero både på konstnärens intentioner och mottagarens förmåga och intresse. Vad som bestämmer vår förmåga att ta till oss ett verk kan inte entydigt beskrivas, faktorer som kön, ålder, nationalitet, bakgrund och politisk uppfattning kan, tillsammans med andra, alla spela in. Hur vi närmar oss ett konstverk kan också avgöra om det blir en flyktig bekantskap eller något av bestående värde.

Utifrån två litterära livsverk, sådant det tagit sig i uttryck i dagböcker, vill jag visa hur avsikten är så tydligt uttalad att den också kan uppfångas långt efter det att upphovskvinnorna gått ur tiden. Mina två läsningar utgår ifrån den holländska judinnan Etty Hillesum (1914-1943) och den lettiska författarinnan Zenta Maurina (1897-1978). 

Båda skrev dagböcker, Hillesum av privata, närmast av nöden påtvingade skäl, Maurina för publicering vid sidan av de övriga verken om bland andra Dostojevskij. Båda dessa kvinnor slutade sina liv långt ifrån födelseorten, Hillesum i det av nazisterna upprättade dödslägret Auschwitz, Maurina i först svensk och sedan tysk exil. Hillesum dödades för att hon var judinna och hade inget val. Maurina valde däremot att frivilligt lämna det land som Sovjetunionen under Stalin ockuperade och höll i ett järngrepp ända fram till 1990-talet, då imperiet föll. Hennes val skulle bestämma resten av livsverket.

"Etty Hillesum skrev: ” Somliga kroppar bär jag med mig som blomknoppar och låter dem slå ut i full blom i mitt hjärta. Andra bär jag med mig som bölder tills de öppnar sig och varet rinner ut (...) Om jag lider för de värnlösa är det väl samtidigt också för det värnlösa som finns hos mig själv? Jag har brutit min kropp som bröd och delat ut den bland männen. Varför inte, de var ju så hungriga och hade så länge försakat?”, och ”Man ville gärna vara ett plåster på många sår.”

Som judinna fick hon på sin egen hud och med sina egna ögon, i födelsestaden Amsterdam erfara och se sitt folk plågas. Hon plågades själv. Varje dag, varje liten handling och varje försök att komma någonstans i staden påminde henne om vem de nya och verkliga herrarna var. Makten hade tagits ifrån holländarna. För landets judar hade den blivit ett direkt dödshot. Men i sin övertygelse om det vi banalt kallar för ”livets mening” tyckte hon att hon konkret kunde bistå sitt folk, inte i någon allmän och högre mening utan alldeles konkret som individ. Hon bar kanske på ett överflöd av kärlek som hon kunde dela med sig av, som vore den bröd och plåster. I essän Att gå inför sin inre blick (Coniunctio 2/2002) skriver Märit Andersson Naef: ”I vår tid, när egot tycks fäkta i hysterisk dans och människor allt mera sällan lägger örat till marken för att lyssna till evigheten, saknar jag vildsint den självständiga hållningen”. Hon menar att Hillesum dragit en slutsats av sin personlighet, som innebär ett slags självständighet. Hillesums vilja att dela sin kropp med männen – som bröd – har ingenting med sexualmissbruk att göra. Rakt tvärtom har hon, som självständig människa med ett slags grundövertygelse om meningen, bestämt sig för att det är en fungerande strategi i en tid då en övermakt vill utplåna hela hennes folk. Brödet blir motsatsen till förintelsen, kroppen och sexualiteten en motbild till vapenmaktens och hatets dominans. Man får inte glömma att hon karaktäriserar sig själv på samma sätt, hon är som de andra en värnlös människa och det är i den egenskapen hon ger åt andra vad hon själv har. Etty Hillesum tycks under åren då hon mognade som kvinna ha haft två viktiga inspirationskällor. Dels var det farfadern som varit holländsk rabbin, dels var det psykoanalytikern, flyktingen från Berlin, Julius Spier, som trots att han var avsevärt mycket äldre än hon blev föremålet för hennes förälskelse och erotiska fantasier. Hillesum berättar om hur snaran dras åt för judarna i Amsterdam. Hon lyckas förmedla känslan av hur ett diffust opersonligt hot kryper allt närmare, för att först bli synnerligen personligt och sedan ett direkt dödshot. Deportationen följer vi också i de brev från henne, som bevarats och finns med i den engelska utgåvan. Hon skriver bokstavligt talat ända fram till döden. Den delade hon med miljoner andra judar. Det som skiljer henne från majoriteten är att hon förstod ögonblickets vikt och redan från allra första början skrev ner vad hon såg och hörde.
 
Samtidigt är hennes dagböcker en laddad redogörelse för intimiteter och förälskelser. Hon är en passionerad ung kvinna som tar sig an livet med både glädje och allvar. Hennes dagböcker ger en mycket god bild av det dagliga livet i en europeisk storstad, sedan Hitler fattat sina beslut och den nazistiska krigs- och mordapparaten satts igång. I det svenska urvalet kan man bland annat läsa:

"Att lida är inte under den mänskliga värdigheten. Jag menar att man kan lida människovärdigt och icke-människovärdigt (...) Man måste ha kraft att kunna lida ensam och inte plåga andra med sin egen ångest och sina egna bördor”, och: "Det är utan tvivel den totala förintelsen. Men låt oss bära den med värdighet." Här blir Hillesums förhållningssätt tydligt. Trots den hotande undergången vill hon för egen del, och därmed också för sina medmänniskor, hålla huvudet högt. Bara i värdighet kan man vandra den sista biten liv tillsammans. Zenta Maurina levde i Sverige tills någon gång i början av 1970-talet, hon flydde Lettland direkt efter kriget, och dog i Tyskland 1978. Folkbildaren Alf Ahlberg och poeten/akademiledamoten Johannes Edfelt var två av de människor som hjälpte henne på vägen. Ahlberg har också översatt hennes essäer. Hennes två sista band självbiografi handlar om både den sovjetiska och den nazistiska ockupationen av Baltikum och hur frihetssträvandena kunde se ut. Men hon är också djupt förtrogen med de stora filosoferna och var i många år lärare. Hon var förlamad från midjan och neråt, rullstolsbunden sedan barndomen, och hon var Litauens första kvinnliga doktorand och känd inte minst för det, men njöt litteraturen och musiken.

Hon blev många gånger missförstådd i Sverige. När hon skrev om Nietzsche, frågade folk om hon var nazist, och när hon lämnade manus på sin Dostojevskij-biografi frågade förläggaren "Är det här någon sorts kristendomspropaganda?" Svårigheten att nå fram på kort sikt kunde istället förbytas i ett långt liv för texterna, som också idag talar till oss med ett aktuellt och evigt tema. I hennes essäer finner jag nämligen en tanke om kropp, själ och kärlek som inte är olik Hillesums.
 
Skillnaden dem emellan är möjligen språklig, i det att Maurina uttrycker det filosofiskt som Hillesum har sagt på ett mer omedelbart och prosaisktsätt. I Maurinas text lyder tanken:”Den som är fylld av sann kärlek lever i en annan människa och dör med henne eller ingår i ett nytt liv. Den som är fylld av sann kärlek, älskar den förkroppsligade själen, den odelbara immateriella substansen. I kärleken förenas väsen och existens till ett, och därför är den som älskar odödlig” (ur essän De döda stanna hos oss). Jag ser framför mig Hillesums bröd och plåster när Maurina talar om den förkroppsligade själen. Ordet blev kött.
 
Kärleken blev kropp. Det är hos Maurina en kristen och hos Hillesum en judisk tanke som här förenas i tider av ockupation, krig och folkmord, en tanke som likt ljuset trots allt gör seendet och mötet möjligt i det mörker som annars är kompakt. Maurina återkommer gång på gång till denna kärlekstanke. Hennes svåra fysiska handikapp bidrog till att hon fick finna en filosofisk nivå för sin överlevnadskamp. Rullstolen var både ett hjälpmedel och ett hinder, med sin blotta närvaro påminde den henne om tillkortakommanden och ökade svårigheter. Hon skrev att människorna ”är som spridda öar i ensamhetens ishav” och såg bara ett hopp i att ”kärleken bygger broar mellan jaget och duet” och att då, när så sker, också en väsentlig förvandling av våra identiteter äger rum: ”jag är nu ingenting mer för mig själv, ty så mycket har jag blivit du.” De sista kända orden av Etty Hillesum finns på ett vykort som hon sände från uppsamlingslägret Westerbork, före tågtransporten till Auschwitz. Stilenligt skriver hon: ”Vi lämnade lägret sjungande…” In i det sista tycks hon ha föresatt sig att vara både bröd och plåster för sina marterade medfångar. Det som väntade dem alla var ankomsten till den tyska fabrik som enbart producerade lik och aska.

Etty Hillesum. 
Etty Hillesum: Det förstörda livet (Norstedts,1983, i översättning av Brita Dahlman.) Etty Hillesum: Etty. The Letters and Diaries of Etty Hillesum 1941-1943. Complete and Unabridged (Novalis/Eerdmans/ Grand Rapids Cambridge ,2002, i översättning av Arnold J. Pomerans).  

Zenta Maurina. 
Dostojevskij (Bonniers 1951, i översättning av Knut Stubbendorff). Det sköna vågspelet (Norstedts, 1957, i översättning av Aida Törnell). Krossade riglar (Norstedts, 1959, i översättning av Aida Törnell). Om kärleken och döden (Norstedts, 1961, i översättning av Alf Ahlberg). Exilens tragik. Svenska dagböcker (Norstedts, 1966, i översättning av Helga Backhoff Malmqvist). Befrielsens år (Norstedts, 1968, i översättning av Brita Edfelt)

Denna text finns i min bok Kulturen vid stupet, som du kan läsa mer om här.

Paul Murphy: Budapest.

Foto: Astrid Nydahl

Paul Murphy: Budapest (Reseförlaget, Berlitz reseguide, översatt från engelska av Margareta Torfgård).

Ungerns huvudstad Budapest är ofta i mediernas fokus, inte minst för den senaste utvecklingen där EU och Europarådet menar att landets utveckling inte gagnar demokratin. För varje resenär är det ett plus att ha kunskap om detta skeende. Denna nyutgåva av reseguiden erbjuder bred kunskap med punktvisa fördjupningar. För förstagångsbesökaren är den en ypperlig vägledning både till stadens olika delar och till dess historiska och kulturella skatter.

Foto: Astrid Nydahl.

Att Budapests och Ungerns blodiga 1900-talshistoria särskilt uppmärksammas är viktigt. De judiska kvarteren beskrivs liksom det Terrorns hus (här kallat Skräckens hus) där såväl kommunismens som nazismens brott dokumenteras.

Foto: Astrid Nydahl

Också den resenär som saknar intresse för samtidshistoria får sitt lystmäte. I ämnesvisa avdelningar rymmer guiden allt ifrån restauranger och caféer till sport-, shopping- och promenadtips. Ett särskilt plus vill jag ge alla de infogade faktarutorna, som bland annat fokuserar på historiska, kulturella, religiösa och hantverksmässiga enskildheter. Metrokartan sist i guiden är en tillgång.

Gina Khan, Ayaan Hirsi Ali och salafismens utbredning i Birmingham.

Birmingham. Foto: Astrid Nydahl. Redigering: Snaphanen.

Ännu ett utdrag ur boken under arbete, och liksom i tidigare utdrag handlar det om Gina Khan och hennes tankar om situationen i Birmingham:

Gina Khans mest uppmärksamma text är Reading Ayaan Hirsi Ali in Birmingham som publicerades i nättidskriften Democratiya, nummer 16, sommaren 2009. Också i den tar hon som utgångspunkt sin dubbla identitet – som muslimsk kvinna och som brittisk medborgare, ”som älskar sitt land och står bakom våra soldater som förlorar sina lemmar och liv när de slåss mot jihadister och islamister”. Det är en mycket stark formulering som inte lämnar något åt tvivlet för läsaren. Hon berättar att hon vuxit upp i en miljö med ”bögar, ateister, kristna, sikher, hiduer och buddister”. Hon fick aldrig lära sig att hata eller se ner på andra människors religion eller kultur. Just därför kom hon att så beundra Ayyan Hirsi Ali, den somaliska muslimska kvinna som i högre grad än någon annan blivit en levande symbol för kampen mot islamismen inifrån den egna miljön.

Khan menar att Ali i sina böcker formulerar just de sanningar som de flesta muslimer undertrycker. Hon känner också så starkt igen sig själv i Alis böcker, därför att också hon tvingades till ett äktenskap hon inte ville ha. Khan berättar om sin uppväxt i ett brittiskt område där det bodde greker, kineser, jamaicanare och indier som alla respekterade varandra. Hennes föräldrar hade butiker, så de var i högsta grad integrerade. Men nu, säger Khan, ”nu har de flesta vita flyttat ut och området har fallit sönder. Det har islamiserats.

Moskéer, mini-moskéer och madrasas (koranskolor) växer fram i snart sagt varje gathörn, men ingenting finns för de unga. Drogerna och brottsligheten har gjort området otryggt för unga flickor. Jag har sett både anti-västliga och antisemitiska affischer och flygblad i butiker som drivs av skäggiga muslimer. Jag såg hur islamisterna mobiliserade det muslimska samhället rakt framför ögonen på mig. Före 11 september kunde jag inte sätta ord på det, men jag kände att något inte stod rätt till, men att det gjordes i islams namn.”

”Jag lämnade området därför att jag som ensamstående mamma inte kunde uppfostra mina barn i ett samhälle där imamerna och moskéerna inte gjorde ett dugg för att tjäna samhället eller för att lära ut en pluralistisk islam. Till och med skolorna tillät småskolans flickor att bära slöja, och det har inte det minsta med religionen att göra.”

”Ingen annan religion eller folkgrupp ställer de krav som muslimer gör i de lokala områdena, och jag har bevittnat friktionen det orsakar gentemot de vita jag arbetat tillsammans med, några av dem  som var mina vänner och inte hade den minsta anstrykning av rasism i sig.”

Ghan menar att denna radikala förändring kan lastas en särskild muslims inriktning, densamma som vi sett styra så mycket av utvecklingen i arabvärlden de senaste åren, då en ”arabisk vår” snabbt blivit en höst eller vinter med nya, hårda regimer.

”Wahhabismen och salafismen har fått stå oemotsagd alltför länge i England. Det finns ett växande inflytande från Mawdudi, den teoretiska gurun för den inflytelserika pakistanska islamistorganisationen Jaamat-e-islam. Många brittiska muslimer följer dem, och mest anmärkningsvärt är att det gör också Muslim Council of Britain. Inflytandet från Muslimska brödraskapet blir allt större, och Hizb ut-Tahrir fortsätter att främja extremistiska läror på universiteten. De har olika namn och etiketter men de står för samma ideologi; att muslimer ska återvända till ”den sanna islam”, att kalifatet måste återupprättas, att var och en som inte är muslim är en kuffar. De muslimska församlingarna i Birmingham har i årtionden indoktrinerats av denna reaktionära form av islam. Min egen far indoktrinerades på gamla dagar och de övertygade honom att skänka sina pengar för att bygga en madrasa i Pakistan.”

*

På tisdagen meddelades det att polisen gripit fem män i Luton, misstänkta för förberedelse till terrorbrott. De fem har sin bakgrund i Bangladesh.