tisdag 10 maj 2011

Tidningar av papper och trycksvärta på fingrarna...

Jag blev sittande vid matbordet med en rejäl bunt tidningar. De bars hem från London natten till måndagen (nej, inte av mig). Först hade jag rensat bort alla sport-, livsstils- och affärsbilagor. Kvar hade jag reportagen, nyheterna och de litterärt eller kulturellt intressanta bilagorna och enskildheterna. Min bunt förblev stor. Med posten fick jag senare på måndagen ett nytt nummer av TLS. Allt tedde sig oöverskådligt, jag tänkte först sucka men gick istället in till närmaste spegel (på toan) och log milt mot mig själv.

Jag drog mig till minnes varför jag redan på söndagsmorgonen bestämt mig för att avsluta den helgprenumeration (fredag-söndag) jag har på Svenska Dagbladet. Även om nu fredagens kulturdel innehåller intressanta litteratursidor är det bestående intrycket av delen att den fylls med mode, turism, banaliteter och popkultur. Varför skulle jag betala för en sådan tidning. För sista gången: nej, jag vill inte. Nu har jag provat både den och DN sedan de skånska morgontidningarna sedan länge är borta och jag har funnit dem ointressanta. Min engelska bunt då, fanns det något skäl att le när jag såg den? Märkligt nog ja.

Sist jag satt med engelska morgontidningar i buntar var vårterminen 1998 då jag bodde med A. på Selly Oak Colleges i egen lägenhet inne på området (adressen Weoley Park Road minns jag fortfarande). Jag fick ofta syrliga kommentarer när jag kom tillbaka från morgonpromenaden med Guardian, Independent, Times eller någon annan tidning, kommentarerna gick ut på att om jag verkligen ville förstå britterna skulle jag läsa de där tabloiderna som snaskade runt i människors privatliv. Det gjorde jag inte. Jag insisterade och läste hyfsat bra journalistik till morgonkaffet, det onyttiga vita brödet och några skivor Yorkshire ham, allt inhandlat på Sainsburys nere i korsningen på Bristol Road.

Nu sitter jag där igen med en brittisk bunt. Jag bläddrar, jag småläser, jag viker reportage och artiklar för senare läsning. Trots att jag vistas på nätet varje dag och läser det mesta i nyhetsväg där, finns det ingenting som går upp emot en papperstidning och svarta fingrar som måste tvättas efter läsningen (och ändå måste jag ju påpeka att jag begriper att också de brittiska morgontidningarna skulle fylla mig med äckel om jag läste dagligen - den förlåtande attityden släpper man ju fram inför det som inte är den egna vardagsmaten).

Reportaget om Beryl Bainbridge på bilden är hämtat ur The Sunday Telegraphs märkliga bilaga Seven från 8 maj. Den innehåller tv-tablåerna men också intressanta reportage som detta.