Regn, vardag.

Mitt i en gråtung vardag börjar tanken arbeta i mig. Den cirklar kring det lästa och det levda. Har just läst en privat resedagbok från Thailand och förundrats över hur olika vi människor är, även om vi har tillgång till samma tekniska landvinningar. Allt blir förklarat. Sjukvården skulle jag helst slippa där. Liksom biltrafiken, där risken att hamna i en svår olycka är betydligt större än här.

Hur når jag enkelheten? Varje dag strävar jag dit. Omständigheternas diktatur (von Wright) står som hinder för varje ansträngning. Breven jag får från Helsingfors berättar om andra sorters förtvivlan. De sista dagarnas (eller månadernas) andetag som förbinder två generationer, den allt kortare sträckan fram till att det brister och avbryts av döden.

Det är alldeles tyst nu. Regnet allt mildare, knappt hörbart längre. Utanför mitt fönster betraktar jag stararna som har ungar i de gamla björkarna. Trädens ljusa grönska är som en fasad av självklarheter.

Parallell läsning: Birgitta Trotzig och Karl Aage Rasmussen om Svjatoslav Richter. Världar med beröringspunkter. Språket och musiken sida vid sida.



Foto: U.W.