Edward Abbey - ensam i öken och civilisation.

Min gamle vän Per Helge är en kännare av nordamerikansk poesi och filosofi. Hans vandringar i litteraturen och rent fysiska färder i geografin, från kust till kust, har skänkt honom ett överdåd av litterära skatter att ta med hem till Sverige. Per letar upp det som finns ute i det stora landet, det som för det mesta inte funnit vägen till den postmoderna kultureliten i New York eller Stockholm, och framför allt inte till lastpallsstaplarna på varuhusen i Europa.

Jag har varit så privilegierad att jag fått smakprov från skatterna. Han har tipsat om enskilda böcker och hela författarskap, och en del har jag köpt hem. Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness fick jag i julklapp 2008, ett vackert tummat och gulnat pocketband som säkert studerats flitigt av någon tidigare ägare.

Jag tyckte så mycket om den att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.

Jag hade förstås inte behövt några pressröster för att förstå att jag här hade några hundra sidor guldkorn. Det räckte att Per hade rekommenderat honom och jag funnit det jag snusat lite på tillräckligt tungt för att jag skulle ägna honom seriös läsning. Det är ju så många som idag blir jämförda med Thoreau - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.

Det finns två sidor hos Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass
civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt. När två människor bildar en organisation tar det kort tid innan de delat sig i två fraktioner som bildar var sin ny organisation. Jag vägrar inlemma mig i sådant. Mina sex årtionden på jorden har fått mig att se det fåfänga i varje sådant försök, politiskt eller ej.

När jag i stark motvind cyklade till Kristianstad under lördagen kände jag hur pendelrörelsen grep mig. Ensam utmed fälten fick jag nästan för mig att sjunga, så skönt det var. När jag kedjade fast min cykel inne i centrum var det med en känsla av misstro. Korvgrillande idrottsföreningar har jag fått nog av, skrålande gatumusikanter med. Att min förra cykel stals för tre somrar sedan finns i mitt medvetande hela tiden. Inga långa rundor utan cykeln inom synhåll.

Jag uträttade mina ärenden, köpte två croissanter och två frallor, drack en halv flaska vatten och cyklade hemåt igen. I höjd med Centralsjukhuset tog jag av inåt baksidan och vidare genom koloniområdet där de små stugorna lyser i försommarsolen. Hela vägen längs med de nakna fälten kom sången tillbaka till mig. Den gör det när spektaklen inte hörs eller syns. Den inre sången kräver en mild vind och vajande buskage.

Hemkommen tog jag fram Abbey. Jag fäste mig redan vid förordets avslutande meningar (klicka på bilden och läs direkt ur boken), där han understryker att boken inte ska misstas för något slags reseguide, för att sedan citera Neruda:

Give me silence, water, hope
Give me struggle, iron, volcanoes

När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans.

Dagböcker är nästan alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är sannerligen inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Han kan leda tankarna till snuskgubben Bukowski, men hos Abbey finns ett filosofiskt djup. Ändå får man se en man som dricker hårt, sviker kvinnor och beter sig rätt så illa. Men det som intresserar mig är hur han som författare förhåller sig till den industriellt fungerande kulturvärlden.

Den 22 mars 1988 skriver han:

“To Denver next week for a public reading, talk show, interviews, and receptions etc. - all the horrible tedious farce of the Publick Author. Why do I do this nonsens? Vanity. Money. But is it worth it? No. I swear, this is my last time. Weariness. Fatigue. I´m heartily sick of writing, typing, editing, reviewing - the hole corrupt and rotten literary world.”

Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:

“What a gutless pack of invertebrates you mostly are (…) Banana slugs of literature!”

När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:

“It´s better to write the truth for a small audience than tell lies for a big one.”

Med dessa ord kan man också avsluta söndagens bloggtext. Om det finns mer att säga vet jag inte just nu. Det enda jag vet är att tvivlet ansätter mig allt oftare, allt starkare.