Glömskan och Närvaron.

Det finns två platser i mitt liv. Den ena heter glömskan. Den andra heter närvaron. Glömskan är den plats där vinet härskar. Glömskan ger mig lugna kvällar med bra film. Efter det inträder sömnen, den långa och drömfyllda. Närvaron har långa kvällar av läsande och skrivande. Sömnen kommer långt efter midnatt, som en upphunnen plats efter lång vandring. Att leva i en pendelrörelse mellan glömskan och närvaron är förvisso svårt, balansgången lyckas inte alltid i den utsträckning man velat eller önskat. Man faller och man faller tungt.

Trots att Glömskan härskar är det just där som Eros finns. I Närvaron har man ingen plats för annat än mardrömmen och ångesten.

Målningar av Jacob Collins.

Viktlöst, kedjerostat, smeksamt, stensäkert, blommande behagligt och sommarvarmt.

Varje gång jag cyklar här i trakterna slår det mig hur nära det är till både avkoppling och njutning. Solen värmer på armarna, artriten drar sig tillbaka och vare sig smärta eller värk är påtaglig mer. Tids nog kommer allt det tillbaka, när höstmolnen drar in och meddelar att den mörka årstiden har anlänt. Men nu? Nu är det tid för koltrastsång och duvkutter, för spirande grönska och lätta regn som förhöjer både markernas grönska och blomningens färger. Denna tid är, trots det skoningslösa ljuset, en tid för återhämtning och vila. Jag vilar bäst när jag cyklar. Då är det bara tillvarons egna ljud, bilder och känslor som är närvarande. Tiden upphävs och jag befinner mig i ett nästan viktlöst tillstånd.

Också sittandet i hamnarna ger mig känslan av tyngdlöshet, från Tosteberga och Landön här i östra Skåne, till Hällevik och Nogersund på Listerlandet i Blekinge, eller vid Pukavik, där bukten skapar ett stilla område av sand, barnröster, kaffedoft och tystnad. Fördelen med Hällevik och Nogersund är att de är gamla fiskehamnar.

Allt finns kvar, men har förstås förändrats från de små fiskeskutornas tid. Mycket har blivit sommarnöje, men inte mer än att också en udda figur utan vare sig båt eller andra symboler för god inkomst får plats. Hälsar man artigt och sitter i frid blir man också välkomnad till dessa hamnar. Och skulle rastlöshet gripa tag i mig kan jag från Nogersund ta mig med färjan över till mirakulösa Hanö, ön där inte en bil finns och hjortarna plötsligt kan korsa min väg.

Sommaren är tiden för utsuddandet av allt det personliga, då jag uppgår i anonymitet och tystnad. Inget kan skänka så mycket frid och tillfredställelse som det. Och platsens sjunger inne i mig. Den varken kräver något eller förväntar sig något. Den är lika trygg som varje sekund i tidens eviga gång.

Bilder: A. Nydahl

Nicole Krauss: Det stora huset (Brombergs, översättning av Ulla Danielsson)

Nicole Krauss har haft en hektisk vår med sin lanseringsturné av den nya romanen. Hon har rent av sagt att det inte blir fler sådana turnéer. När jag läst eller sett intervjuer med henne har jag tänkt, att det måste vara en pina att besvara samma frågor om och om igen.

Men det är romanen som intresserar mig. I dess centrum finns ett skrivbord som lånas ut, ges bort och förflyttar sig i takt med att berättelsens olika centralfigurer gör entré eller lämnar scenen. Krauss skriver en enkel men vacker prosa som väcker till livs ett slags förmodern berättelse. Hon finns inte med i den postmoderna språkleken, det är själva berättelsen hon koncentrerar sig på. Hon är skicklig i sitt byggande av miljöer och i sina porträtt av enskilda individer. Ganska tidigt in i läsningen tycker man sig veta ungefär vem man är. Det är ingen tillfällighet att judisk kultur och historia står i centrum för hennes intresse. Så här har hon t.ex. berättat om titeln och begreppet Det stora huset:

”Det stora huset härstammar från rabbi Johanan ben Zakkay. Det är en oerhört vacker text. Helt radikal, en uppfinning. Efter förskingringen så menade han att något måste förändras samtidigt som judarna inte får glömma bort vilka de är. Och hans lösning är så briljant. Han vet att det är för riskabelt att vara beroende av en plats, eftersom platser kan försvinna, tas ifrån en. Så det han gör är att han tar föreställningen om identitet och knyter den till något som är bärbart och personligt. Så i stället för offer och ritualer som är centrerade vid templet, blir judarnas ritual en bön. För bönen är bärbar. Den finns i dig och du kan ta med dig den vart du än går. ben Zakkay menade alltså att vi skulle börja transkribera den muntliga lagen och göra en bok utav den, eller en uppsättning böcker, och efter många århundraden blev dessa böcker Talmud. Vi kan ta den under armen och gå, varthän vinden driver oss.”

Det är detta bygge – av ett hus och en roman – som Krauss till fulländning behärskar. Hon går från New York till Jerusalem, därifrån till Budapest, London och till de förbindelser som gör att också Chile finns i centrum för berättelsen. Det är ju den judisk-chilenske poeten Daniel som lämnar över sitt otympliga skrivbord till berättarna, och det är hans dotter som många år senare kommer för att hämta pappans tillhörigheter. Också i tid rör sig hennes pendel mellan åren för förintelsens katastrof till nutid. Det ger djup åt karaktärerna och deras historia.

Krauss sätt att berätta får mig att tänka på sådana som IB Singer, nobelpristagaren och jiddisch-författaren, men också andra av de stora amerikanska klassikerna. Med det vill jag bara säga att Nicole Krauss skriver i en tradition, och att hennes val av estetiska och litterära strategier är mycket medvetna. Om jag bara fick ta med mig en enda bok för sommarens lustläsning skulle det vara denna.

*

Nicole Krauss föddes 1974, är bosatt i New York och har två tidigare böcker bakom sig översatta till svenska, Kärlekens historia och Man utan minne.

Dröm och verklighet.

Det som inte ryms i världen får istället finnas i drömmen. Den del av mig som var ständig resenär finns kvar som ett minne och som en dröm. Senast i helgen talade jag med människor som skulle resa till Grekland. Jag drömde om kall Retsina och varm sol, men jag nöjer mig med det. Inte ens Retsinan köper jag hem. Också när andra planerar sin Budapestresa i juni väljer jag att stanna i drömmen. Jag vet att de kommer att bli väl mottagna där och jag vet att jag delvis finns med. Men jag ser allt på distans, så slipper jag både flygplatskonsumismen, flygandets vedermödor och den stress som varje sådan förflyttning innebär. Sedan rätt många år tillbaka kan man inte ens veta om Öresundståget här ifrån till Kastrup kommer fram. Alltför ofta är det spårproblem, nedfallna ledningar, havererade lok eller brist på lokförare som sätter stopp. Skulle jag sätta mig i dessa hermetiskt tillslutna tågvagnar och låta den världen hota mig ? Jag nöjer mig med drömmen om Budapest, trots att jag vet, att om jag väl hade förmått mig att resa så hade jag fått finnas bland vänner där. Nu får jag så att säga finnas som en hälsning till dessa vänner genom andra. Det kommer också att fungera. Ungerskt vin får jag dricka vid ett annat tillfälle.

Foto: A. Nydahl.

Hårda vindar och politiska hot.

I Tosteberga piskade den hårda vinden mot bryggorna och båtmasterna som med linorna mot metall skapade sitt eget klockspel. Bara i lä bakom ett hus kunde man sitta med kaffet.

Jag såg att en bloggare anklagade mig för att “fly in i konsten”. Det är ett lustigt begrepp som ekar av populism. Att viga sitt liv åt litteraturen är sannerligen ingen flykt utan ett medvetet val. Den populism som idag präglar det mesta av Europa går att förklara. Den är följden av katastrofala politiska beslut. Gettobildning, islamisering och välfärdssystemens avveckling kan bara resultera i ökade sociala spänningar. Skillnaden mellan en populistisk agitation och en reflektion över orsak och verkan, är att populismen påstår sig ha både svaren och lösningen. Jag tror inte det finns några lösningar. När den europeiska utvecklingen gått så långt som nu kan man varken trolla bort de befolkningsskikt som trivs i sharialagarnas värme, eller motsättningarna mellan upplysning och sekulära värderingar å ena sidan, och religiöst mörker och islamistisk aktivism å den andra.

Skolflickor i Kosova. Foto från SIDA.

Vinden piskar, solen lyser, regnet faller. Allt är som det ska, och ändå inte. Det finns ingenting, absolut ingenting, som talar för att det stora skeppet Sverige skulle gå att vända. Varken det skeppet eller några andra. Så vitt jag vet finns det bara två nationer som förmått ta strid emot de frivilliga kvinnofängelserna slöja, niqab och burqa, och det är Frankrike och Kosova. I den lilla republiken Kosova är slöja förbjuden att bära i skolorna. Trots att befolkningsmajoriteten är muslimer har man där insett att slöjan är mer än ett stycke tyg. Den är en stark symbol som pekar bort mot den totalitära sharia-staten, och därför en söndrande faktor i en ung republik där muslimer, judar och ortodoxa eller katolska kristna ska leva tillsammans med ateister och sekulariserade människor, i ett litet men trotsigt hopp om att krigens tid är förbi för den här gången. Många européer tror att Kosova är en muslimsk republik. Så är inte fallet. Man skiljer där religionen från staten på allvar. Den sekulära tanken finns med i bygget av landet.

Vinden piskar. Vem låter den störa sikten? Vem avstår från ett se och analysera? Jag gör det inte. Varje dag är en ny ansträngning. Konsten och litteraturen som skapades före oss hjälper oss med det. Jag läser hellre Cioran och Montaigne än ägnar många minuter åt populismens ytliga och gapande texter. Lärdomarna finns ibland närmare oss än vi tror. Jag går varken till Sverigedemokrater, Sannfinländare, Nationella Fronten, Jobbik eller något femte sådant för att finna dem.

Bryta dödläget? Att odla maskrosor bortom den politiska klassens propaganda.

Det politiska, kulturella och nationella dödläget måste brytas, säger man. Är det ens möjligt? Den svenska konsensuskulturen befinner sig mitt inne i en djup kris, men ingen tycks märka den. I natt brann trettio bilar på samma parkering. Också här i min lilla stad eldar man bilar, senast i förrgår natt. Den portugisiska ekonomin går under tillsammans med den grekiska. Demonstranter på Rossiotorget i Lissabon vill ha en annan ordning, precis som de ville det i Madrid för en vecka sedan. Det är lika tomt och lika uppgivet som politiska paroller av typen "Yes, we can". Vad är det man kan? Vad är det man vill? Avsaknaden av politiska strategier och drömmar är så märkbar att allt liknar en ballong man just släppt luften ur.

Den tomheten kommer att ge fortsatt utrymme för de redan berikades fallskärmar, samtidigt som välfärdssystemen krackelerar och gettobildningen tilltar. Till valurnorna kommer man att söka sig också i framtiden, som om de kunde förändra någonting. Medborgaren förvandlar sig frivilligt till röstboskap och knäpper händerna fullt nöjd med sin insats.

I våra skandinaviska länder pågår våldtäkterna och rånen som om inget hade hänt. Varje stad - stor eller liten - blir en krigszon så snart dagen gått mot kväll. Åldringar blir rånade i sina hem av kunniga ligor inresta i skydd av olika avtal. De samlar pensioner, smycken och andra värdesaker i sina säckar. Kvar sitter svårt chockade och/eller skadade åldringar gråtande i lokalnyheterna.

Ja, det är verkligen ett dödläge. Ett läge där döden hägrar som den enda verkliga befrielsen. Det är Sverige 2011, året då de politiska bondfångarna ylar mot månen, året då inget förändrats till det bättre. Illusionisterna fortsätter att skicka ut sin propaganda. Är det någon som tar dem på allvar? När en kultur är på väg mot sin undergång finns det inget som talar för att pk-eliten under ledning av Sydsvenskan, Dagens Nyheter och andra dagliga godhets- och multikulti-bulletiner från maktens horisont, upphetsade bloggare, aggressiva nationalister eller flygbladsutdelare från vänster och höger skulle kunna hejda fallet. Tvärtom tror jag att de påskyndar det, och bäst är kanske det. Det lågintensiva inbördeskrig alla varnar för pågår redan. Jag fortsätter odla maskrosor och sprider deras fröer för vinden.

Bild: Astrid Nydahl.

Eugénio de Andrade berättar om ljuset vid floden.

Det är elva år sedan nu. Den portugisiske poeten Eugénio de Andrade gav mig tillstånd att använda en av hans dikter som inledning på min första bok om Lissabon. Boken heter Lissabon - en promenadbok (Accent förlag 2000) och är mycket vacker, tack vare en förläggare med formkänsla och en fotograf som kan porträttera stadens miljöer, Hideo Matsumoto.

Han inte bara gav mig tillåtelse, han uttryckte också tacksamhet med några böcker och ett vackert vykort.


Tre år senare gav förlaget Almaviva ut boken med hans dikter, Ett solens ackord, översatt av förläggaren själv, Marianne Sandels.

I boken finns också dikten jag använde, Lissabon. Här får du tre uppslag ur boken, klicka på dem så kan du läsa dikterna.

Pentti Saarikoski talar till oss.

“ När jag kommer hem, är Marivette på besök, hon är vårt tidningsbud, och hennes tänder får mig att tänka på en kvinna jag älskade för länge sedan, och snart har allt som har nyhetens behag, inträffat för länge sedan. Skoningslösa tid! Skoningslösa tid, mumlade jag när jag stod på knä i gårdsgräset och rensade fisk.”

“… han såg på mig, ställde sig på tå och frågade vem är ni egentligen, är ni inte en äkta bretagnare? Nej, jag är finländare. Finländare, men det är ju närapå samma sak, sa han. Jag började vandra hemåt. Såg på havet. Jag kunde se på havet, hela tiden, medan jag vandrade, ty mina fotsulor hade lärt sig stigen utantill.”

“Varje människa är inne i sin egen berättelse, därifrån betraktar de varandra och ropar till varandra, på detta sätt är världen uppbyggd, till åtskilda berättelser, den är uppdelad i individer, som äger ett begränsat rörelseutrymme, annars skulle världen spricka. Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk.”

Pentti Saarikoski: Vid Europas rand - en kinetisk bild (Rabén & Sjögren, 1982, översättning av Antti Jalava).

Paavo Haavikko talar till oss.

En gång var jag ett ting och öppnade mig,
fick såpass många ord, byggde av dem,
och jorden trängtar ej efter glans.

Landskapet är en dröm.
Vetet som tusen höstar växer ur intet.
Ej stannar eld och luft, vatten och jord i oss,
länge står jag ej ut med att tala.

*

Böckerna blir när jag flyttar fågel från världen,
böcker, mödosamma att flytta,
är brev utan adress, vinden river
och när boken är läst, är dess blad blad.

*

Varifrån kommer ljudet i oss? Vad finns i ögonen?
Talet strömmar i den strömmande världen,
talet strömmar i den strömmande världen
och du måste själv veta nästan allt.

*

Är ännu våren, hösten, vintern och den fjärde vid makten?
fingrar på slanka stjälken innan blomningen,
men vilken doft kunde vara förmer än vår hud, ej blommor, nej
det är vi som uppstår om våren, men världen är borta.

*

Kvinnan lyfter sin klädnad, regnet, vinden, mörkret lyfter,
när hon är fylld kommer barnet,
barnen, och barnen för med sig fattigdom,
vi är främmande: mörker, vind, fattigdom.

*

Paavo Haavikko (1931-2008). Ur Bladen blad (1958), från samlingen Dikter (i urval och tolkning av Bo Carpelan), Schildts förlag, Helsingfors 1985. Foto från Ivö: A. Nydahl.

Några ord från Czesław Miłosz.

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

"Övertygelsen om Västerlandets dekadens och förruttnelse tycks vara en fast beståndsdel i den intellektuella utrustningen hos människor som är upplysta och känsliga för de fasor som är förknippade med det tekniska framåtskridandet (...) De missnöjdas första stora skyddshelgon var förmodligen Rousseau, när han opponerade sig mot Hobbes åsikter, vilka delades av Förnuftets nyktra förkunnare."

Foto överst: Anders Wikström. Bokomslaget till originalutgåvan av Jag är här från 1980.

Karl Aage Rasmussen: Tilnærmelser til Gustav Mahler (Gyldendals, Köpenhamn).

Författaren Carl-Göran Ekerwald talade i Östersund i maj. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ” Äntligen ett fortissimo!”

Detta är en alldeles färsk anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten. Rasmussens bok utkommer i Danmark idag. Med tanke på att hans bok om Svjatoslav Richter redan finns på svenska kanske man vågar hoppas att också Mahler-boken blir översatt.

När Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen Sehr behaglich.

Det fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska, utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något. Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka strömningar av hatisk nationalism?

Sig själv beskrev han så här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i musikvärlden som ”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og privatføleri…”. Rasmussen säger att Mahler gärna blandade militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.

Femton år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien. Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och tog sig vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år till olika operascener. Sedan han hamnat i den nybyggda operan i Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön, motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå fel. Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd (jämför med dagens situation i Ungern!) och två ungerska nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla, ”også antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”. Ja, nog känner man igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar andra idag.

Dubbelmonarkin nationalister hade vind i seglen. Mahler sista uppsättning i Budapest blev Mozarts Don Giovanni.

Det finns oerhört mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i några uppenbara trådar. Rasmussen berättar ju om familjen, vännerna, kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken igen (just nu sjunger Janet Baker den fjärde Kindertotenlieder här i rummet), läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den musikaliska samvaron och erfarenheten.

Samtliga Karl Aage Rasmussens böcker har den egenskapen.

För den intresserade vill jag också berätta att Gyldendals förlag, i samarbete med Athelas New Music Festival bjuder på ett arrangemang med författaren. Här uruppförs Rasmussens arrangemang av Mahler fjärde symfoni med Athelas Sinfonietta Copenhagen samt två av hans egna verk. Rasmussen berättar om Mahler-boken och om sin musik. Det hela äger rum på teatern Republique, Østerfælled Torv 32 i Köpenhamn, den 4 juni klockan 18.00. Det är fri entré.

Czesław Miłosz, "ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar"

Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.

Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz. Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i den. Här kommer de igen: ”… för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.

Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.

Försommarbilderna från Ivö: Astrid Nydahl.

Benjamin Netanyahu till er tjänst.

Här är den israeliska videon som leker (driver?) med landets nuvarande ledare, den alltid katastrofale Benjamin Netanyahu. Det tal han igår höll i den amerikanska kongressen upphör inte att förvåna mig. Tre kvart fyllda med propagandafraser och retoriska knep på sandlådenivå. Egentligen är hans tal lättare att skratta (gråta?) åt, men här får vi nöja oss med musikjournalisten Noy Alooshe version:

Lusofon - jag?

Vad som lättast väcker min portugiska lust är något handgripligt, något i ord, musik eller bild. Igår kom en sådan handgriplighet, i form av en inbjudan från Portugals ambassadör att fira nationaldagen den 10 juni på ambassaden i Stockholm.

Jag lämnade beskedet att jag inte kan närvara - det behövs inga askmoln för att jag ska säga nej till en resa - men är ändå tacksam för kortet. Där ser jag plötsligt, efter alla dessa år, att det finns kvar en förbindelse mellan mig och landet.

För mig är Portugal inte i första hand identiskt med den politiska klassens söndertröskande av ekonomi och samhörighetskänsla. Vi lever alla i det havererade europeiska projektets skugga och ingen vet vilka katastrofer det kommer att leda till. Nej, Portugal är och kommer alltid att vara en påminnelse om en rik kulturell historia, framvuxen ur mötet mellan Europa, Afrika och Brasilien, en kultur och en tradition som formades av både slaveri och frihet, av de trånga gränderna och de öppna haven.

Den lusofona tanken finns just där - som en osynlig men ändå stark bro byggd mellan kontinenterna. I och med avkoloniseringen är den också möjlig att odla. Historiska band är starka om det finns skäl att upprätthålla dem. Det finns det.

Anders Wikströms rökta abborre (bilden ovan) hör hemma här. Är det något jag förknippar Lissabons gränder med, så är det fisk i alla dess former.

Klicka på lilla bilden om du vill läsa. I brist på bättre länkar jag till denna sida om lusofonin

Och naturligtvis en i högsta grad lusofon sång:

... jag ändå fått ensamheten kär.

På juldagen 1943 skriver Dietrich Bonhoeffer i sin cell i Tegelfängelset:

“Jag hämtar nästan oavbrutet näring av ditt besök (…) det var verkligen en ‘necessitas’! Det finns en andlig hunger efter att få tala ut, som är långt plågsammare än den kroppsliga… Med få ord och antydningar har vi nu berört och klarat upp hela frågekomplexet. Den fina inställning på varandras våglängd som vi förvärvat genom årslång och inte alltid friktionsfri övning, får vi aldrig mer mista. Det är en otrolig vinning och en ovanlig hjälp. Vad har vi inte hunnit med att beröra och få veta av varandra på 1,5 timme! Tack för att du utverkade och genomdrev detta! De andra här har velat göra julen så trivsam som möjligt för mig, men jag är ändå glad, så snart jag får vara för mig själv; jag undrar över detta och frågar mig ofta, hur jag skulle kunna finna mig tillrätta bland människor igen (…) Trots allt jag måste avstå från har jag ändå fått ensamheten kär. Med glädje talar jag med en eller två personer, men varje större anhopning av människor och framförallt allt slags kallprat och struntprat inger mig avsky.”

Dietrich Bonhoeffer: Motstånd och underkastelse. Brev och anteckningar från fängelset (Verbum, översättning av Ingemar Lindstam).

Den 9 april 1945 avrättades Bonhoeffer. Han var en av dem som “under inga omständigheter fick överleva”. Breven i boken är ställda till föräldrarna, vännen Eberhard Bethge, och hans fästmö. Gestapo lyckades aldrig upptäcka hans brev när han satt fängslad i Tegel. De fanns kvar i dolda utrymmen när kriget tog slut och de publicerades 1951. Sedan dess har de översatts och lästs i många länder och betytt mycket både som rapporter om det nazistiska tyranniet och hur en människa överlever med rak rygg i dess våld. Breven till fästmön publicerades långt senare i en separat volym.

Brevet från juldagen 1943 som jag här citerat ur är viktigt, just för att det så konkret visar på pendelrörelsen mellan lyckan av ett besök och viljan att ändå hålla ensamheten kär. Allt det kan varje människa känna igen. Frågan är hur vi hanterar det. Brevet var ställt till vännen Eberhard Bethge som lyckats få tillstånd att besöka honom i fängelset.

Trädfoto: Anders Wikström.

Gräs.

Varje cykeltur innebär ett förbipasserande galleri av växtlighet. Det som ofta slår mig är hur olika vi förhåller oss till gräs. I villaområdet ser jag den ena hårt tuktade gräsmattan efter den andra. Också heta sommarveckor med vattningsförbud står villaägarnas vattenspridare på (och hälften av vattnet hamnar på asfalten utanför tomten). En del av gräsmattorna ser ut som om Satan själv hade tuktat dem. De skvallrar inte med minsta strå om att de finns i den verkliga världen, de är som vykortsbilder i färg.

Men så kommer man en bit utanför civilisationen av villamodell. Plötsligt ser jag hur någon lånat ut sin gräsäng till grannen för att hans får ska kunna beta. Vissa ytor är redan hårt ansatta medan andra höjer sig över marken, som om de ville säga till djuren: Här finns mer mat!

Jag föredrar den otuktade naturen. Otuktat är inte synonymt med misskött. Men tuktat är alltid synonymt med människans ångestdriva vilja att lägga lock på allt som andas natur och vildmark (och då talar jag förstås inte om de kulturparker som är en del av den mänskliga odlingen).

Gräsbilden är tagen i Västra Nyland, Finland, av Anders Wikström.

Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea.

Fabrikerna rostar sönder.

Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Natur & Kultur, översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson, originalutgåva 2009).

Först några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte något annat påtalas).

På sidan 355 skriver Barbara Demick att Eckart Dege, en tysk geograf, “generöst bidrog med fotografier till den här boken”. På sidan 358 - 359 tackar hon fotografer som bidragit och namnger minst sex av dem. Men det finns inte en enda bild i boken!

Om man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha uppdaterat Demicks uppgifter. Boken skrevs innan den tredje generationen despot skulle visa sig, och hon uppger därför att sonen Kim Jong Un inte visat sig offentligt. Eftersom det är ett bra tag sedan han gjorde det blir det märkligt att läsa detta i en nyutgiven bok.

Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times. I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid, som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den dystra framtid som väntar folket.

Tomhetens busstrafik.

Den omfattande svält som drabbade nordkoreanerna hörde vi väl mest om på 1990-talet. Men vi vet alla att svälten återkommer gång på gång, som 2003 och 2008. Demicks berättelse börjar 2001 och fortsätter årtiondet framåt. Landet kan inte längre försörja sitt eget folk - livsmedelsproduktion och landets hela industri står i praktiken stilla, och den nödhjälp som kommit lägger militären och landets elit genast beslag på, dels för egen konsumtion, dels för smuggling ut på svarta marknaden där man kan göra sig en förmögenhet på att sälja den vidare.

Just dessa fenomen skildrar Demick ingående. Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao, post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen, förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor, ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan elförsörjningen havererade.

Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet - teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att den borde analyseras mer ingående.

Kvinnor köar för mat.

När nordkoreanerna via Mongoliet eller Kina lyckas fly till Sydkorea blir de chockade att se landsmännen i söder. De har matats med propaganda om hur underlägsna och fattiga de är. Verkligheten är långt över gränsen för det fattbara, och det tar lång tid, kanske år, att anpassa sig till den. Vissa lyckas aldrig. Dessutom mottas flyktingarna av bedragare som lurar av dem det startbidrag de är berättigade till.

De flyktingberättelser som Barbara Demick så omsorgsfullt återger är bokens unika styrka. Ingen kan förbli oberörd av läsningen. Man önskar bara att den svenska utgåvan innehållit de fotografier som finns i originalet. Kanske hade man då också med synens hjälp kunnat låta dessa människors grymma öden stanna kvar i minnet. Finns det en större olycka än den nordkoreanska “socialismen”? Det skulle i så fall ha varit de röda khmerernas Kampuchea under Pol Pot. Men klanen Kim sitter kvar på tronen i Pyongyang.

Bilderna till denna text har jag hämtat från författarens hemsida.

Karl Aage Rasmussen: Svjatoslav Richter, pianist (Akvilon, översättning av Helena Hansson)

Att skriva en biografi över Svjatoslav Richter blir också att skriva sovjetisk historia och därmed en krönika över alla de musiker, författare, bildkonstnärer och andra som förföljdes, deporterades, avrättades eller bara försvann. Det är just det Karl Aage Rasmussen så skickligt gör. Han väver samman det personliga med det samhälleliga.

Han säger att Richter levde ett rikt men solitärt liv. Ändå säger Richter i Bruno Monsaingeons film om och med honom: “Jag tycker inte om mig själv.” Det uttalandet ska man ta med en nypa salt. Rasmussen menar rent av att filmaren glider på sanningen en aning, eftersom den följande meningen “Så är det” uppenbarligen filmats vid annat tillfälle, eftersom Richter bär andra kläder. Nå, det kunde ändå vara en självbild som är sann, eftersom Richter inte minst blev känd för sin överdrivna självkritik. Han tyckte inte att mycket av det han gjorde dög. De flesta skivinspelningarna betraktade han som undermåliga. Ändå finns det i boken ett antal berättelser om stunder, konserter och enskildheter som fyllt Richter med glädje. Med sin japanske stämmare Teruhisa Murakami (också anställd vid företaget som stod för flyglarna) från 1967 och framåt, tror jag att den glädjen blev som störst för honom. På hemmafronten hade han det som allra lättast att som homosexuell man få vara ifred sedan han flyttat samman med Nina Dorliak, som också hon var homosexuell. Utåt sett var de nu ett stadgat par som slapp trassel med myndigheterna i det land där man rutinmässigt förföljde homosexuella. De två skulle leva ett långt liv tillsammans, hon i en vacker och ombonad halva av lägenheten, han i ett ytterst spartanskt inredd halva.

Med sitt tyska efternamn hade han det inte lätt. Fadern avrättades av Stalinregimen, som så många andra tyskättade under 2:a världskriget. Själv fick han ständigt försvara sig och flytta från den ort där han bodde för att komma undan alltför närgångna frågor. Ibland genom att hävda att efternamnet var judiskt.

Mycket av Rasmussens framställning bygger på Bruno Monsaingeons gripande film Richter: The Enigma, som finns på dvd. Det är till den jag själv går när jag vill se Richter spela och berätta. (Bruno Monsaingeon har tidigare också gjort film om Glenn Gould: The Alchemist som också den finns på dvd - för övrigt har Rasmussen skrivit om Gould i Den kreative løgn. Tolv kapitler om Glenn Gould, 2001).

Rasmussen är noga med att understryka hur mycket mytologi som omger Richter, men samtidigt säger han att mycket har korn av sanning i sig. Och trots att fadern var både pianist och pianolärare så anses Richter vara självlärd. Han gick sin egen väg och spelade “bara som det stod i noterna”, då han menade att interpretens betydelse var överskattad och att pianistens uppgift var att återge kompositörens avsikt.

Richters internationella genombrott kom när han fick lämna Sovjetunionen för en USA-turné. Ryska exilmusiker ville att han skulle stanna där, men rakt tvärtom sa han att Ryssland/Sovjet var det hem han trivdes i. Han anslöt sig till uppfattningen att det i den ryska traditionen fanns en sund patriotism, det som Rasmussen karaktäriserar med orden “en kärlek som är knuten till det själsliga livet” och “en instinktiv känsla som knyter människor till en plats och ett folk”. Richter menade att USA var likriktat och ytligt. Utomlands trivdes han bäst i Italien.

DVD-versionen av Bruno Monsaingeons film

Richter drog in enorma summor västvaluta till Sovjet, alla hans turnéer organiserades av statliga Goskoncert, som besvarade alla önskemål om artister till väst, stoppade eller sände iväg dem och tog emot betalningen. Själv fick han bara behålla smulor. Ibland inte ens det.

Till detta kan läggas fakta som bidragit till den mytologiska bilden av Richter: han ville mot slutet av sitt liv spela i mörklagda lokaler där bara en liten lampa belyste partituret (sedan han slutat spela utantill), han kunde gratis spela i någon bondhåla mitt i vintern, och hade då vantar med avklippta fingertoppar på sig (“man blir varm när man börjar spela” sa han), och mycket mera, som konkret beskrivs i Rasmussens bok.

Som jag tidigare skrev, blir hans bok i mångt och mycket också en sovjetisk kulturhistoria, med fasansfulla exempel på uttryck för despotins sätt att styra, tysta eller uppmuntra. Vid sidan av detta blir boken en serie porträtt av de stora ryska kompositörerna och interpreterna, både de som fanns kvar i Sovjet och de som levde i exil. Särskild uppmärksamhet ägnar Rasmussen legendariska konstnärer som Prokofjev, Sjostakovitj, David Oistrach, Rachmaninov, Stravinskij, Rostropovich och en rad andra, liksom västerländska kompositörer som kom att samarbeta med Richter, som Benjamin Britten.

Vill man förstå hur det stora musikaliska arvet förvaltades i ryska/sovjetiska kretsar och hur villkoren såg ut under Stalintiden och framåt, är Rasmussens bok ett överskådligt, lättillgängligt och mycket lärorikt verk. Författarens essäistiska metod övertygar. Jag läser Richter-boken med samma glädje som jag läser Rasmussens övriga verk.

Till Rasmussen återkommer jag på fredag, då hans nya bok, om Mahler, utkommer i Danmark.

Söndagens friheter.

Att dra till skogs för gott är inget alternativ. Inte för mig. Men jag besöker den gärna. Då hamnar jag i Snapphaneland eller i det som möjligen kan kallas för nordskånsk skog.

Friheten formulerar vi alltid individuellt. När jag om natten umgås med Svjatoslav Richters liv är det ett slags frihet. När jag cyklar längs med åkrar och fält är det frihet. Liksom när jag försjunker i gloendet vid en hamn på gränsen mellan Skåne och Blekinge.

Idag ska jag arbeta med en recension av boken om Richter. Det är ingen som tvingar mig. Jag gör den för morgondagens blogg. Det är inget jag gör mot betalning. Tack och lov är jag fri att själv välja mina ämnen.

Färska bilder från Västra Nyland i Finland av Ulrika W.

Skånska storkar, polska minnen

Polsk landsbygdskyrka utan stork.

Det luktar igen. Lukten av utslagna blommor. Ljudet av fåglarnas sång. När jag cyklar allt längre för varje dag lättar en del av det tryck som annars plågar. Vinden kan vara svag eller stark, det spelar inte så stor roll. I cykelväskan finns vatten och sockertabletter om de skulle behövas.

Nere i kyrkbyn ser jag storkarna. De står där på taken i sina bon och ser alldeles vardagligt icke-märkvärdiga ut. Ändå är det just det de är. Storkarna har återerövrat sin del av Skåne och lever där ovetande om hur artens historia sett ut. För bara tjugofem år sedan var det bara i norra Polen jag kunde se stork.

Storkhägnet i Viby blev känt vida kring. Idag finns hägnet inte mer. Man registrerar istället friflygande storkar, som häckar. De storkar jag sett denna försommar har häckat på gårdsbutikens tak. Ett nytt hägn har däremot öppnats i Hemmestorp.

Polen, samma resa.

Resan med tryckplåtar, färg och annan utrustning till Solidaritet var gastkramande. Varje gång jag ser en stork minns jag min egen rädsla i kön fram till gränskontrollen när vi kommit av färjan. Tungt beväpnad militär sökte igenom bilarna, i den framför oss tog man ut ett paket blöjor och sprättade upp det.

Jag var alldeles säker på att vi skulle åka fast. Det gjorde vi inte. Han som körde bilen hade starkare nerver än jag och övertygade militärerna om att vi kommit till Polen för att leta vackra kvinnor. “Ni är välkomna” sa de. Vi skruvade upp Suzanne Vega i bandspelaren och körde mot skogarna där vi skulle lasta om, inför leveransen i Szczecin.

Bilder från resan i norra Polen. De är tagna av mig och min dåvarande svåger som körde bilen. Längst ner sker omlastning av den underjordiskt tryckta litteratur som syns på bilden ovanför.

Förtydligande: i den preparerade bilen hade vi i hålrummen (under sätena och i dörrarna) tryckeriutrustning med ner till Polen, och i samma utrymmen hade vi illegalt tryckt litteratur med oss hem, för en utställning som Solidaritet skulle arrangera i Paris.

Skönheten i terrorns tid.

Att förlora en natt eller en dag, minnet av det svarta hålet är outhärdligt. I turbulensen som uppstår i den bortom-verkliga världen atomiseras jag fortare än någon annanstans.

När jag i natt läste om Svjatoslav Richters bortträngda punkter av smärta kände jag igen mig. Hans smärta kom sig både av familjens öde och nationens terror. Hela hans skapelse kom sig av ett trots allt som är större än jag kan begripa. Att förmedla skönheten i musiken samtidigt som folkmordet pågår övergår mitt förstånd.

Jag förlorade en natt men vann en - nej, inte insikt, men kanske bättre förståelse för villkoren. De plågar oss alla.

Mörkret. Massan.

Birgitta Trotzig skriver i sin 50-talsdagbok Ett landskap:

"Mörkret omger hjärtat och i hjärtat är en smärta utan botten, födande, sprängande, växande, det levande väldiga mörkret, världen förlorar sig, splittras och är inte mer i mörkret som reser sig och förvandlar..."

och på ett annat ställe säger hon att det konstnärliga arbetet är ett försök till förbindelse och närhet:

"Meddelande. Medel att träda i förhållande till något annat än en själv. Medel att mista sig själv."

Är det så ångesten fördrivs? Är det så man har kraft att befinna sig i massan, höra dess bökande och ändå stå kvar?

Jag vet inte om jag har den kraft som Birgitta Trotzig verkade ha, då på 1950-talet. Nu är hon borta, men de där böckerna blir viktiga just de här dagarna. Jag vänder om in i mörkret, den solitära tystnaden där jag slipper andra röster än litteraturens. Nej, det är inget jag behöver diskutera. Inte ens det.

Markis Pombal och tsunamin.

Allra längst upp, där Avenida da Liberdade börjar, med blicken riktad ända ner till floden Tejo, intill Eduardo VII-parken, där står Markis Pombal staty. Det är en förunderlig plats. Och det är en viktig man som hedras där. Utan honom hade förmodligen återuppbyggnaden av Lissabon efter den förödande tsunamin den förste november 1755 inte gått som den gjorde. Begrav de döda, ge mat åt de överlevande och bygg upp staden, löd hans enkla och kärva besked till stadens invånare. En särskild skatt infördes, för att finansiera återuppbyggnaden, vars syfte bland annat var att ge staden breda avenyer och stora öppna platser. Det är frukterna av detta arbete vi idag kan njuta av i Lissabons lågt belägna centrala stadsdel Baixa.

Den mest kända texten om jordbävningen och den efterföljande tsumanin finns i Voltaire Candide, där de berömda orden står: ”Om detta är den bästa av världar, hurdana är då de andra?”

I skillingtrycken också i Sverige berättades det om stora händelser ute i världen. 1755 var ett årtal som gav anledning till sådana texter: ”Den stora händelsen tilldrog sig utanför Sverige och gäller jordbävningen i Lissabon första november 1755. I trycket med titeln »Det olyckeliga Lissabon« vädjas till högsta makt att beskydda vårt land och huvudstad från sådan förödelse. I samtida källor uppskattas antalet omkomna till ungefär 70 000 människor.” skriver Östen Hedin i Vackra versar om den förskräckliga olyckan – om olyckshändelser i skillingtrycken (Kb.se/BIBLIS)

”Den första november 1755 drabbades Portugals huvudstad Lissabon av ett kraftigt jordskalv. I själva staden dukade 30 000 människor under och stora delar av bebyggelsen raserades. Lissabon hade tidigare räknats till Europas mest förnäma och välbeställda städer. Storhetstiden sammanföll ungefär med reformationen och välståndet började tyna redan under andra halvan av 1500-talet, men ryktbarheten som kulturell högborg och betydande handelscentrum levde kvar tillsammans med minnet av storartade upptäcktsresor, långväga handel och vetenskapliga framsteg. Känslomässigt kom därför jordbävningen att drabba den europeiska själen.

"Den mest framstående civilisationen rubbades i sin förvissning om fortsatta framsteg och evig välgång. Europa hade redan på den tiden sett många katastrofer som till antalet döda hade varit betydligt värre – det räcker att tänka på digerdöden. Men med händelsen i Lissabon öppnades en helt ny dimension. Inte nog med att man hade passerat det våldsamma 1600-talet, föreställningen om att Gud straffar synd och omoral började mista sin trovärdighet. Även om sådana idéer levde kvar i breda lager, kunde man inte längre – nu vid mitten av det upplysta 1700-talet – helt värja sig för det naturliga och amoraliska i händelsen. Vetenskapens, filosofins och samhällsteorins utveckling hade oroväckande nog medfört att det som vid första anblicken såg ut som ondska orsakad av synd och obotfärdighet istället borde uppfattas som slump och otur inom ramen för ett strängt lagbundet universum, med en objektiv, befintlig – men också principiellt hanterbar – ondska och smärta som följd.” skriver Mattias Martinson i nättidskriften Eurozine, (en artikel hämtad från tidskriften Glänta), och träffar huvudet på spiken. Begrav de döda och ge de överlevande mat! Handlingskraft istället för böner och förbannelser!

Litteraturen om händelsen är omfattande. En av de intressantare svenska böckerna är Gunnar Brobergs Tsunamin i Lissabon (Atlantis 2005). Brobergs bok är intressant för att den jämför denna händelse med andra stora naturkatastrofer, och hur de påverkat människans tänkande. Lissabon-tsunamin kom i djupast tänkbara mening att vrida människans tro på en god gud en bra bit bort från tidigare föreställningar och förväntningar. Voltaire spelade en viktig roll i den processen. Att gå för att se Markis Pombals staty är därför mer än en turistisk passage, det är att hylla den processen och bejaka det förnuft som styrde under ett svindlande kort och farligt ögonblick i Lissabons historia.

Ur min och Ulf Bergqvists bok Lissabon - Miljöer, människor, musik. Bild: Ulf Bergqvist.

Senare samma dag: bifanas.

Igår kväll gjorde jag en marinad bestående av öl, grönsaksbuljong, salt, chilipeppar, lagerblad, vitlök och feferoni. I den lade jag mycket tunt skurna fläskköttskivor (man kan förstås också använda ox- eller lammkött).

Och efter cykelturen idag var det bara att äta tre färdiga bifanas, sedan köttet puttrat en dryg timme i marinaden och lagts med vätska i nybakade bullar. En läckrare vardagsmåltid i all enkelhet kan jag inte tänka mig.

Min vän Carlos lärde mig tillaga sådana redan innan jag tillsammans med honom kom till Lissabon första gången 1983. Att äta några bifanas och dricka några flaskor Sagres eller Superbock är det första jag gör när jag kommer dit. När barnen var små rådde det mycket delade meningar om dem. Carlos son kallade dem fyfanas.

PS: de flesta bifana-recept man hittar på nätet använder så klart vitt vin till marinaden. Men det är minst lika gott med ölmarinad.

Bild: Anders Wikström, Finland.