Peter Luthersson till minne. En recension av Förlorare

 

Denna onsdag vill jag först citera poeten Håkan Sandell, ur hans minnesord för Peter Luthersson i Opulens:

 

"De runt åtta åren på Svenska Dagbladet slutade likafullt i konflikt, då tidningsledningen ville bryta kulturchefens självbestämmande. Luthersson svarade på detta med det moraliska kurage som så sällan står till att finna, trots alla beredvilliga moralister. Han svarade med det lilla, allt åtskiljande, ordet: Nej. Och avgick sålunda. Därmed blev han den sista helt oavhängiga kulturchefen i svensk dagspress. SvD:s kultursida kom senare med Lisa Irenius som kulturchef att sakta driva utför och har med tiden blivit en blek liberal avbild av Dagens Nyheter. Och då vill man nog hellre läsa originalet."

 

 (...)

"Obesticklig, intakt, renhårig och kompromisslös i trygg kontakt med sitt inre och sitt samvete. Ja, så lätt det kom för mig nu att skriva i imperfekt: v a r. Men tomrummet efter Peters tydliga och varma närvaro kommer att kännas av många gånger under åren framöver. Möjligheten att få ett väl genomtänkt ord tillbaka från det innersta av en sådan personlighet blir något att djupt sakna. Sådana vänskaper uppstår, för min del, inte med lätthet."

 

(Hela texten finns här)

 

***

 

 

”Jag är inriktad på historiens litteratur snarare än litteraturens historia.” (Luthersson)

Med två historiska motton inleder Peter Luthersson sin nya bok Förlorare. Det första från Picabia, ”Huvudet är runt för att idéerna inte ska fastna i hörnen”, det andra från Borges, ”En gentleman inlåter sig bara i förlorade företag”, är båda av en sådan karaktär att de bjuder till direkt läsning. Vad är det för förlorare Luthersson skriver om? Luthersson syftar inte på vår tids hajpade och medialt uppblåsta masslitteratur, inte heller på de betydande rikedomar vissa av deras författare hämtar hem som framgångssagor mot vilka förlorarna ska ställas. Nej, han säger istället att förlorare ”blir först den författare som får sitt perspektiv underkänt, sin relevans ifrågasatt.” Men inte bara det, till förlorarna hör också de som ”förknippas med en världsbild, en verklighetsförståelse och en livshållning som knappast äger annan identitet än den av att vara överspelad.”

Lutherssons mäktiga verk är inte minst en studie i de idéstrider i litteraturen som grovt sagt skiljer 1800-talet från 1900-talet. Och så säger Luthersson, att man kunde hävda att ”andra etiketter på parterna i denna idéstrid vore idealister och modernister.” Och det är, tillägger han, ”närmare bestämt vid förlorarna i idéstriden mellan 1800-tal och 1900-tal jag uppehåller mig.” Till förlorarna hör då också de riktigt stora, som Kipling, Mann, Churchill, Stevenson, Conrad och andra. De gör det för att deras perspektiv förlorade. Luthersson vill utifrån dessa tankar ”ringa in, ta upp till förnyad prövning”, 1800-talets etos.

Låter det besvärligt? Akademiskt finlir? Det är precis vad det inte är. Luthersson skriver med lätt hand, hans perspektiv är både breda och djupgående och han väver av sina kunskaper något som kunde jämföras med ett vackert lapptäcke, där personligheterna och idéerna bryts och återkommer. När han för första gången behandlat Kipling så kanske man tror att han är färdig med honom i boken. Det är tvärtom, han och de andra, återkommer bara några sidor längre fram. Det är en mycket sympatisk metod som avsnitt för avsnitt gör frågeställningarna tydligare.

Vi kommer ganska snart in i den koloniala epoken. Kipling är ju i det avseendet en portalfigur. Men Luthersson visar att också en rad författare på 1900-talet är en del av den idésfär och den kolonialt förankrade motivkretsen. Därför blir ju Orwell och Blixen, för att bara nämna två av dem, självklara i berättelsen om 1800-talets etos. Hos Joseph Conrad hittar vi den välkända och omtalade boken Mörkrets hjärta, Luthersson lägger till berättelsen om varför författaren hamnade där han hamnade och varför det förtryck han såg fick så vittgående konsekvenser för hans liv.

Första världskriget blir ”en mental vändpunkt”. Nu kunde man inte längre luta sig mot det som Wienkongressen och dess ordnande av gränser och nationer innebar. Nu gällde det erövringen, kampen om marknader och territorier, och i och med det låg den intellektuella vägen mot de totalitära idéerna öppen. Den estetiska modernismen lägger själva grundstenen. Futurismen som så småningom också går från kulturexperiment till statskonst och monstruösa förtryckarsystem. ”Motståndare till 1800-talets värld”, skriver Luthersson, fick terrorstater på sin sida. Nätverken för ”frihetskämpar” skapades och inte minst den kommunistiska världsrörelsen efter Kominterns första kongress 1919 fastslog att den skulle ”bistå de underkuvade kolonialfolken i deras resning mot sina imperialistiska herrar”. Luthersson vägleder sedan läsaren fram genom årtiondena och visar hur olika frontorganisationer, som League Against Imperialism, så småningom också kunde knyta upp kolonialländernas frihetsrörelser till ideologier som aktivt bidrog till det elände som föddes sedan kolonialmakten lämnat. Den kommunistiska ”vänskap” som Moskva och dess allierade erbjöd bestod inte bara av pengar och vapen utan också ett inflytande som möjliggjorde direkt politisk styrning. Den postkoloniala friheten ”skulle bli en frihet med starka förbehåll och för individen i regel ingen frihet alls.”

”Jag blev vuxen i en värld där 1800-talets etos redan hade dött. Kvar fanns en nostalgi, hos vissa äldre. Jag är ett barn av den nostalgin.” (Luthersson)

Det finns en mycket starkt personlig drivkraft i Förlorare. Den kan sägas bestå av författarens vemod, hans ”skam inför mitt eget intellektuella sammanhang, av längtan efter sedan länge slocknade sinnen.” När han berättar om sina författare, bärare av 1800-talets etos, sådana som Thoreau, Melville, Kipling, Orwell och ställer dem mot dagens ”uppburna författare och dominerande skribenter” så ser han förstås genast skillnaden mellan de förras ”kloka måttfullhet, deras aspektseende och tolerans, deras nyktra balans” och dagens tro på ”att sanningen finns i en teori, som ser Västerlandet som hemort för historiens värsta förbrytare och samtidens största problem, som uppsöker de vita, döda männen för att läxa upp och håna dem, som är hängivna hatet och vreden, som sjuder av destruktivitet och sväller av självrättfärdighet.”

Luthersson har ett viktigt ärende med sin bok.  Med en serie noteringar, av honom själv kallade ”splitter”, vill han visa, oftast med författarnas egna ord i form av utförliga citat, vad 1800-talets etos bar på och vad det är som gått förlorat. De många citaten då? Jodå, Luthersson använder dem medvetet som metod och han väljer att citera en doktorand som anförde Denis Donoghues ord från On Eloquence till sitt försvar: ”This book, I am pleased to note, is full of quotations. It can´t be bad to enlighten its pages with flashes from many sources, noices, sounds, and sweet airs that give delight and hurt not.”

Själv citerar jag gärna från bokens näst sista sida, eftersom Lutherssons ord där sammanfattar något av det viktigaste som krävs av oss inför den masskultur som förgiftar människors sinnen och får individerna att alltmer framstå som obildade och lättmanipulerade konsumenter. Luthersson talar om 1900-talsutvecklingen och säger: ”I Storbritannien och i ännu högre grad i Förenta staterna trängde populärkulturen fram med från år till år och från dag till dag mer och mer obeveklig kraft, populärkulturen med sitt fokus på förment underhållande trivialiteter, på ett uppskattat önsketänkande som inte är något tänkande över huvud taget, på nöjsamma hemskheter som gör det möjligt att glömma onöjsamma.”