Pentti Saarikoski: Vid Europas rand - en kinetisk bild (Rabén & Sjögren, 1982, översättning av Antti Jalava)
“ När jag kommer hem, är Marivette på besök, hon är vårt tidningsbud, och hennes tänder får mig att tänka på en kvinna jag älskade för länge sedan, och snart har allt som har nyhetens behag, inträffat för länge sedan. Skoningslösa tid! Skoningslösa tid, mumlade jag när jag stod på knä i gårdsgräset och rensade fisk."
Varje dag upptäcker jag böcker jag missat att ta med mig i flytten. Senast var det alla böcker av Pentti Saarikoski. Så jag gick till Bokbörsen och handlade. Min pension tog slut, så när som på en tusenlapp. Vilken rikedom är det inte att ha förlorade böcker hemma igen! Jag känner hur livet rinner ifrån mig, men jag ska läsa så länge jag orkar.
“… han såg på mig, ställde sig på tå och frågade vem är ni egentligen, är ni
inte en äkta bretagnare? Nej, jag är finländare. Finländare, men det är ju
närapå samma sak, sa han. Jag började vandra hemåt. Såg på havet. Jag kunde se
på havet, hela tiden, medan jag vandrade, ty mina fotsulor hade lärt sig stigen
utantill.”
Pentti Saarikoski är ju en av de viktigaste, inte sant? Jag har mött honom i verkliga livet, men det är i böckerna jag vill umgås med honom. När han umgås med filosofer och vackra filmstjärnor - som sedan visar sig vara katter! - då trivs jag.
“Varje människa är inne i sin egen berättelse, därifrån betraktar de varandra
och ropar till varandra, på detta sätt är världen uppbyggd, till åtskilda
berättelser, den är uppdelad i individer, som äger ett begränsat
rörelseutrymme, annars skulle världen spricka. Världen skulle inte andas om det
bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något
språk."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar