Det är en mäktig bok jag packar upp. Tung. Innehållsrik.
Jag vet att den kretsar kring en utställning i Göteborg, och samtidigt är en bok i egen rätt. Förlaget skriver bland annat:
”Forskare, författare och bildskapare granskar i denna bok hur tankarna kring apokalypsen tog form under reformationen, hur katastrofmediering tedde sig kring sekelskiftet 1900 och hur den nakna kroppen intog en central roll i yttersta domen-motivet. De berättar också om romantikens dramatiska motiv, symbolismens ödesstämningar, dystopier och science fiction. Inte bara konst i måleri, grafik, skulptur och video berörs, utan även litteratur, film och tv-spel. Och allt är inte nattsvart – undergången kan också uppfattas som en möjlighet, en övergång till ett annat tillstånd.”
Bildkonsten förmedlar både konkreta undergångsmotiv och den stora skönheten. Vem kan fly undan motiven? Inte jag. Tvärtom tvingar de mig djupare in i tematiken. Den har jag och min generation levt med hela mitt liv, från Kubakrisen med hotet om atombomben, då jag var elva år och förvissad om att det var det malmöitiska skyddsrummet som väntade, fram till Kalla krigets murar, och ett omfattande förtryck av såväl individer som hela samhällen. Apokalypsen är och förblir en beståndsdel av våra liv och länder.
Samlingsutställningen på Göteborgs konstmuseum rymmer verk från 1400-talet till idag. Riksbankens Jubileumsfond spelar en stor roll för detta projekt.
Bokens inledning rymmer, helt logiskt, ett stycke ur Uppenbarelseboken, med orden ”Och himlen försvann som när en bokrulle rullas ihop…”
Ett bokverk är presentationen av, och samtidigt i egen rätt, något skönt och vackert att beskåda. Apokalypsen må vara det ultimat värsta, men den visas här av konstnärer som förstår att gestalta den. Därför tycker jag mycket om att, uppslag för uppslag, bläddra och läsa eftertänksamt. Varför fly undan? Varför inte stanna kvar, i boken eller utställningen. Boken är inget man läser i sängen strax före nattsömnen. Men den är perfekt för ett bord eller ett bokstativ.
Bekantar man sig med gamla mästare som Albrecht Dürer och Caspar David Friedrich, eller nya mästare som Lars Hillersberg och dansken Palle Nielsen bättre än så här? De var bara exempel. Boken är i själva verket ett ymnighetshorn av personligheter, stilar och epoker i ämnet. Att jag saknar några konstnärer som kunde ha varit med är bara en struntsak. Många andra är det ju!
Med tacksamhet återvänder jag till boken. Inte för att enbart njuta, utan också för att lära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar