Elisabeth Rynell: Skogen och friheten (Fri Press, med förord av Håkan Sandell)

I tidskriften I minne, utgiven av Eric Fylkeson, kunde man 1987 läsa Elisabeth Rynells essä Det paketerade paradiset. Nyutgåvan av essän har bytt namn till Skogen och friheten och har ett förord av poeten Håkan Sandell, som avslutas med orden: ”Men så återkommer, i en ny generation, de gamla frågorna om makt och vanmakt, om egen frihet och personligt ansvar”.

ll

Rynell skriver i sin essä (sidan 25):

 

”Vad vår västliga lojalitet beror på är en komplicerad fråga. Men dels ger de politiska rättigheterna oss ett visst and- och svängrum och dels får vi (eller har fått) det mesta vi pekar på. Förtrycket tar sig inte såna tydliga uttryck hos oss, det är svårt att lokalisera och spritt i hela samhällskroppen. Vårt fängelse är helt enkelt både bekvämt och behagligt att vistas i.”

 

Eric Fylkeson. Foto: okänd

Jag läser och drar slutsatsen att detta korta citat väl sammanfattar Rynells hela syn på vad vi lever i och av, liksom beskrivningen av välmåendet och bekvämligheten sist och slutligen sätter fingret på varför människor trivs, trots stor kunskap om det som är fel.

 

Det är det felaktiga som Rynell vill lyfta fram, analysera och resonera kring. Hela hennes essä kretsar kring modernitetens alla groteska uttryck. Fosterprover. Djurfabriker. Avskaffandet av gemenskaper (byn till exempel), åsiktsmonopolen etc.

 

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

Essäns första del drar den radikala slutsatsen att vi är oförmögna att leva som fria individer, eftersom vi är helt beroende av det samhälle som förser oss med till exempel el. ”Utan detta samhälle är vi chanslösa”. 

 

Nå, är då inte ”samhället” ett modernt uttryck för det beklagansvärt förlorade? Om avskaffandet av bygemenskapen är en tragedi, är då inte upprättandet av samhällen att bejaka. Nej, skriver Rynell, vi är ju styrda av måsten. Vi utsätts för ett maktspråk som leder oss in i lojalitet och tacksamhet. ”Vi måste arbeta ute i samhället för att kunna klä och föda oss.” 

 

Hur ser medicinen ut för något annat? Rynell: ”Vi måste vaska fram friheten ur grushögarna”. Jag vill tillägga att jag av detta läser att måsten är av ondo, trots att begreppet i hennes essä används både positivt och negativt. Om vi måste något går den fria viljans insats förlorad.

Efter det tar del två vid, under rubriken Miraklet och det Andra.

 

Här finns ett glimrande resonemang om mannen som snidar en sked, utan att vara helt säker på att det blir en sådan, å ena sidan, och å den andra fabriksarbetaren som under sina åtta timmar aldrig får avvika från sitt mönster. Ett handtag till en bil får bara bli det och inget annat, det är industriell logik, där arbetaren fjättrat sin ande mot betalning.

 

Men friheten då? Den är, säger Rynell, till sitt uttryck själva miraklet. Det är där det Andra tar gestalt och människan fås att se vad som utmärker henne; det som hon inte själv tänkt ut eller format. Rynell avrundar: ”Naturen är inte tämjd, om än vi tror det.”

 

I avsnitt tre lär vi om våldet och makten. I utförliga citat bekantar vi oss med Wärend och Wirdarne av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius från mitten av 1800-talet. Det han skriver om är den fria människans absoluta rätt att dra till skogs när han av samhället förklarats fridlös. Det fanns områden dit en man kunde dra, då han sagt upp samhälligheten med sina stamfränder. Då blev han, citerar Rynell, ”sin egen man”.

 

Resten av detta avsnitt går direkt in i samtiden, med resonemang som finner sin botten i lagen, dess regelsystem och synen på skogen (värdering i pengar kontra friheten i den, som inte kan värderas).

 

"Enligt den tidens rätt var skogsmannen att betrakta som krigförande part. Han hade öppnat krig mot samhället. Och det hade han rätt till." Det sista meningen är kursiverad i Rynells text.

 

Det finns en fjärde avdelningen. Den är knappt en sida lång och har titeln Glänta. Den avslutas så här:

 

"Det Andra är så enkelt. Vi kanske inte ens lägger märke till det. Förvandlingarna, miraklerna. Frihetens teckenspråk i oss.