Det är vår, i alla fall tillfälligt, och Astrid fotograferar. Som här, just där den importerade sanden övergår i hav.
Tröst kan vara en famn att vila i.
Tröst kan vara en pålitlig vänskap.
Tröst kan vara en stund vid havet.
Jag flyttar mig i sidled bort från de relationer jag trodde var äkta. Sanden under fötterna drar jag med mig som bevis på förflyttningen. Flyktiga? Det trodde jag inte, rakt tvärtom.
Det finns i sjukdomens ensamhet människor jag verkligen saknar. Hur gott skulle inte ett möte vid middagsbordet vara? Alla ni Evor, alla ni Ervin och Lennart, alla ni andra som vet att vi saknar, med eller utan namn vi kommer ihåg. Hjälp oss bekämpar den glömska som är förfallets och sjukdomarna tecken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar