Lorensborg i barndom och vuxenliv

Min barndoms Lorensborg med Malmö Stadion, tidigt 60-tal. 

 

Stadiongatan 53 vid ett återbesök 2012. Vi bodde i lägenheten näst längst till höger längst ner. Då fanns det inga balkonger och HSB-området var inte omslutet av låsta staket.

Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in.

Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. 

Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. 

Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.

Israels undergång eller bara Netanyahus?

 

Vi diskuterar ofta och mycket frågan om Israel. Så illa som det är nu har det förmodligen inte varit sedan oktoberkriget 1973 (initierat av Egypten och Syrien). Ingen av de andra krigen och de två intifadorna har haft samma långsiktigt sönderslitande effekt som detta bombkrig, som förstört så stora delar av Gaza och drivit så många palestinier ut i hemlöshet och förtvivlan, och splittrat hela familjer och generationer israeler.

Jag saknar varken konkret eller detaljerad kunskap om vad som hänt sedan Hamas-massakern på kibbutzerna i söder, eller de omfattande anti-israeliska våldsutbrotten i landets östra delar gränsande till Västbanken/ Palestina eller norra Israel där Libanon förvandlats till Gudsparti-territorium och därmed ramp för iranska missiler.

 

Viktiga delar av Israel har evakuerats för mycket lång tid.

Med så många viktiga frontavsnitt under angrepp befinner sig Israel förstås i en mörk situation. Så länge Hamas bara "släpper" döda människor ur gisslan är det inte svårt att förstå att fullt krig råder.

Men det måste komma en dag då detta slutar. Hur högt blir priset för freden? Vad förloras av Israel? Det som förloras av Gaza är redan synligt. Vad kommer att ske vid de östra och norra gränsavsnitten? Ingen förnuftig eller bildad människa kan på några villkor känna optimism. Att en annan israelisk regering måste till ter sig kanske självklart. Men det är en sak för israelerna, inte för en utländskt betraktare.

 

Ett gripande reportage från norra Israel fanns i DN på söndagen: https://www.dn.se/.../medan-kriget-fortsatter-i-gaza.../

 

"Friheten som hon vann är nu i riskzonen.

Liksom de flesta andra i norra Israel tycker inte Alona Hutter att någon verkar förstå det.

– Israel är ett väldigt litet land, men dess delar är helt frånkopplade från varandra. Det är något som har skapat ett stort hål inuti oss alla och därför är vi i den här situationen, säger hon."

Seneca: Breven till Lucilius (Daidalos, översättning och inledning av Magnus Wistrand)

 

”Gårdagen fick jag dela med min sjukdom: förmiddagen lade den beslag på men eftermiddagen fick den ge med sig. Alltså prövade jag först min tankeförmåga genom att läsa.” Seneca

Att lämna samtiden och stiga ner i ett avlägset förflutet, se där ett recept som fungerar varje gång. Denna sommar befinner jag mig alldeles i början av vår tideräkning. Det är förlaget Daidalos förtjänst. De har utgivit den drygt 600 sidor tjocka kompletta utgåvan av Senecas brev till Lucilius.

Vem var Seneca? Han föddes runt år 4 i Corduba (Córdoba) i den romerska provinsen Hispania Baetica. Föräldrarna tillhörde den tidens överklass och hade en stor rikedom. Han skickades till Rom för utbildning, där han studerade litteratur och retorik, men Magnus Wistrand påpekar att han tidigt blev intresserad av filosofi trots faderns uppenbara motstånd.  Det var där och då han kom i kontakt med stoikerna och han skulle komma att bli stoicismen trogen hela livet.

”Jag har filosofin att tacka för mitt liv och den är den minsta av mina skulder.” Seneca

Seneca led av dålig hälsa. I trettioårsåldern insjuknande han allvarligt under ett besök i Egypten men kunde vid tillfrisknandet återvända till Rom där han började sitt liv som ämbetsman och kvestor (med bl.a. uppgiften att hålla uppsikt över finanserna i provinserna).

Han landsförvisades dock till Korsika efter en påstådd kärleksaffär med Caligulas syster Julia Livilla. Tiderna skulle komma att förändras då Claudius gifte om sig med Julia Agrippina, och då hon sökte en bra lärare till sonen föll lotten på Seneca. År 65 skulle dock Seneca falla offer för en större utrensning och Seneca dömdes att begå självmord.

I sin inledning berättar Wistrand inte bara om personen Seneca utan också om hans omfattande verk. Där återfinns förstås dramerna, men det anses vara just Ad Lucilium epistulae morales – Brev i moraliska ämnen till Lucilius – som är att betrakta som det viktigaste. Det rör sig om 124 brev.

Wistrand säger att det rått osäkerhet om huruvida detta verkligen är autentiska brev till en annan person, eller om det rör sig om litteratur i brevform. Han rekommenderar också en läsning som inte slaviskt sker i turordning: ”Det går utmärkt bra – och är till och med att rekommendera – att läsa dem i vilken ordning som helst allt efter vad man för tillfället är intresserad av.”

Utgåvan är kompletterad med en omfattande ämneslista, så man vet vad respektive brev huvudsakligen handlar om. Kanske bör man också fördjupa sig i den diskussion som genom tiderna handlat om huruvida Seneca var en hycklare. Skälet till det är att han besatt en väldig privategendom – och därmed makt! – samtidigt som han predikade asketism och förakt för pengar och materiella tillgångar. På den punkten går det utmärkt väl att känna igen sig vid en jämförelse med vår tids pseudodiskussioner.

”Dygden behöver ju ingen yttre prydnad: den äger sin egen storhets skönhet och helgar den kropp den befinner sig i.” Seneca

Nå, det är breven som jag fäster min blick vid. Att läsa dem är en sällsam upplevelse. Den kräver ständiga påminnelser om vilken tid de är skrivna. När jag läser så gamla texter är det ingen självklart att jag förväntar mig igenkänning och får ständiga tankar kring hur lika vi människor är, oavsett vilken tidsålder vi levde i.

Senecas brev är framför allt en mycket nyttig påminnelse om det allmänmänskliga. Och jag glömmer inte bort att det är en fantastisk översättning som sätter mig i förbindelse med texterna. Om sommaren är för het rekommenderar jag den här boken för höst- och vinterläsning, inte minst för att den bidrar till en förskjutning bort från samtida futtigheter och politiska banaliteter. Det vi lär av Seneca är människans villkor på gott och ont. Och att vi, trots mycket olika yttre villkor, ändå tycks påminna starkt om varandra också när tvåtusen år skiljer oss i tid och rum.

Seneca skriver:

”Tro mig, sann glädje är en allvarlig sak. Eller tror du att det är med glädjestrålande anlete och, som våra bortskrämda sprättar säge, ’med ett godmodigt leende´som någon enda föraktar döden, öppnar sitt hus för fattigdomen, tyglar sina njutningar och övar sig i att uthärda smärta? Den som funderar på sådana ting upplever en stor men ingalunda inställsam glädje. Jag vill att du ska äga en sådan glädje: den kommer aldrig att upphöra när du väl förstått varifrån den hämtas (…) Käraste Lucilius, gör det som är det enda som kan göra dig lycklig: kasta åt sidan och trampa under fötterna allt det som glänser på ytan, som någon annan lovar att ge dig och ställer i utsikt från någon annan; se till det sant goda och gläd dig över det som är ditt eget.  Men vad är då detta ’som är ditt eget’? Jo, det är du själv och därtill den bästa delen av dig.” 

Lördagsmorgon på Axelssons conditori

 

Jag fick en dålig start på lördagen. Neuropatin plågade mig svårt och benen smärtade av rosfebern. Vi fattade ett radikalt beslut. Vi skulle försöka gå ända till kyrkogården där det finns en busshållplats. Jag hjälpte Astrid ner med rollator. Gick själv med käpp. Kom 150 meter när jag inte klarade mer. Då stod vi vid Götgatan, där bomben smällde för en tid sedan. 

 

Vi såg Axelssons Conditori skymta en bit bort, stans äldsta där jag suttit med Ulla-Britt många gånger. Vi gick dit. Fick nybakade bullar och kakor och all energi fyllde kroppen.

 

När vi reste oss för att gå tillbaka hem kändes det bättre. Inte minst insikten att vi har ett så fint gammalt conditori nästan som granne var trösterikt. Vi blev serverade av Emelie, till höger på bilden. Och hon stängde av popmusiken, så vi kunde samtala.

 

Blir resten av lördagen lika bra orkar jag nog vara uppe i eftermiddag igen.

 

https://www.facebook.com/axelssonsconditori/?locale=sv_SE

På utrikes uppdrag i unga år

 

Primitivt presskort för Sydsvenskan-uppdrag 1985. Det tog en brutal ände på Appolonia-stationen i Lissabon där jag blev så sjuk att vi fick flyga hem direkt. Men det blev många artiklar därifrån.

 

Jerusalem 1983. Min första Israel/Palestina-resa. Den skulle följas av många.

Stalinbyst i Tirana, Albanien, sista besöket 1978

Park i Tripoli, Libyen 1983

Shabbat Shalom!

Menorah-ljusstake

 

 

Jag vill önska alla - judar och hedningar i samma grad - en fridfull och stilla helg. Vi vet vilka krig som utkämpas, och varför. 

 

Tänk på tiden från 1939 fram till idag, då vet jag, att varken frihet eller frid hade uppnåtts utan krig mot Hitlers nazism och Mussolinis fascism.

 

Israel har sitt födelsedatum 1948. Efter Förintelsen var Israel ett faktum av tvingande nödvändighet. Att i det pågående kriget låtsas som om det inte var så, är att förneka historien och dess grymma fakta.

 

Därför säger jag Shabbat Shalom!

Banaliteten som "poesi"

Banaliteten är det högsta idealet i svensk offentlighet, också på kultursidorna. Bruno K Öijers nya diktsamling är ännu högre och avundsvärd:

varit ihop för länge

det skar sej till slut

varje kväll bröt ni ny sten

och fortsatte bygga på muren mellan er

Bara den som slutat läsa poesi och istället hoppas på något annat kan bry sig om honom. Eller är det tvärtom så att vi inte kommer högre? Har vi glömt de riktigt stora, samtida poeterna? Var det inte någon som viskade Sonnevi? Det är bara fredag en gång i veckan. I dag till exempel.

Utflykt i en Volvo 240

Foto: Astrid Nydahl

 

Vår gamle granne och vän på Byholmsvägen kör en gammal Volvo, förmodligen är modellen en 240 från 1970-talet. Den är så välvårdad att man förstår hur länge en bil kan vara hållbar om den sköts på rätt sätt.

Igår kom han och plockade upp oss på Kapellgatan. Jag hade förberett stor termos med kaffe, brett mackor och tagit fram kanelbullar. Därtill Astrids nygjorda äpplekaka, och så iväg mot Åhuskusten! Med ett lätt regn mot kroppen satte vi oss på Evenemangsplatsen. Gunnar berättade om sin barndom då man åkte ångloksdrivet tåg hit. Platsen var ändhållplats och hit reste alla badsugna.

Efter kustsittningen blev det två butiker så vi kunde fylla på förråden av livsmedel - och ja, erkänner syndaren: behovet av portugisiskt rödvin. Allt gott och väl också för psyket när kroppen fått sitt.

Min trasiga lekamen tog mycket stryk, trots att jag för det mesta satt helt stilla. Men det var en fantastisk dag, gjord möjlig av Gunnar, en av världens snällaste och generösaste människor. Snart 80 ställer han gärna upp. Åren som grannar har förstärkt vår vänskap. 

Se kultbilen i Tokyo här: https://www.svd.se/a/kwEdG9/volvo-240-hetaste-bilen-i-tokyo 

Möte med ett annat London

Foto: Astrid Nydahl i Camden

 

Jag läser en fantastisk Londonskildring som jag utan tvekan vill jämföra med Orwells klassiker Down and Out in Paris and London. Boken heter This is London: Life and Death in the World City och är skriven av Ben Judah. Det finns två saker som gör den så läsvärd. Först och främst det den berättar, förstås. Judah uppsöker människor och miljöer som de flesta inte ens kan föreställa sig existerar i London. Det andra är hans språk. Laddat, rikt, vackert, brutalt, uppriktigt och färgat av människorna han berättar om. 

"But you know what I fucking love? It´s single mums... And them bitches are always hungry... Because I got fucking safe carrier bitches" (gangsterbossen och hallicken Moses)

Här berättar gangstern verkligen med gangsterord. Här ropar tiggarna ut sin nöd och de illegala afrikanska samhällena blottas i sin totala brist på säkerhet, framtid och hopp. Här misshandlas man svårt på en hamburgerrestaurang, här talar drogerna och kriminaliteten. Människor har lurats från byar i Nigeria till ett London där de skulle bli både rika och framgångsrika. Utan minsta papper saknar de rätten att befinna sig i England, de är på jakt efter ett tak över huvudet när natten kommer och ett uselt betalt påhugg om dagarna.

"They never pay minimum wage. They make us fight for it. And they know we have no choice. That we are hungry" (rumänsk byggarbetare, illegal) 

Rånarna, bedragarna, våldtäktsmännen, alla vistas de i Judah-London. Han utsätter sig, delar villkor med dem maskerad som rysk invandrare utan papper också han. Delar säng med tre andra på ett skitigt härbärge där lakanen och kuddarna växelanvänds dag- respektive nattid. Tiggarna - samma tiggare vi ser i varje svenskt samhälle - kommer från Rumänien och skickar lögner om framgång till hemlandet men gråter sig till sömns i gångtunnlarna. 

"London. It´s a mistake. I´m stuck picking down here... till I die" (afrikansk städare i tunnelbanan, illegal)

De skuldsatta berövas sina sista pund när indrivaren eller konstapeln går igenom deras ryggsäckar eller platskassar. Det är kuslig men viktig läsning. Man skulle bara påminna sig om man reser dit. Ingenting är vad det verkar vara. Bakom varje vacker fasad pågår förödmjukelserna.

"I´ve never been on the street before... I´ve never been in this confusion before" (Pale eyes, rumänsk tiggare i gångtunnel vid Hyde Park)

11 september. Livet. Sjukdomen. Döden

Lorensborg 1960, min barn- och ungdoms kvarter. Fotograf okänd

 

11 september

 

En dag av minnen

 

Vid havet blir jag avsläppt

 

På en bänk reflekterar jag över 11 september

 

Hur är allt förändrat?

 

 

***

 

Uppgivenhet 

Strävan utan mål 

Varförkänslan närvarande 

i sömn och vaka 

 

Rädslan som ledfyr och utfyllnad 

Jag irrar och famlar 

 

Trevar med tomma händer 

utmed väggar sträva av torka 

 

 

Despair! Stor intervju med Renaud Camus

 Foto från artikeln av Joel Saget/ AFP, skärmdump från The European Conservative 16 september 2024

Stor intervju med Renaud Camus i The European Conservative. 

"That the Great Replacement is not a far-right conspiracy is indeed the least one can say. Each of these terms is false. The Great Replacement is not a theory, it is a chrononym, like the Great War or the Great Depression—a name for an era on the basis of its most significant phenomenon, namely the change of people and of civilization, or “genocide by substitution” (as the black poet and long-serving communist mayor of Fort-de-France, Aimé Césaire, called it). In my book of the same name, Le Grand Remplacement, the idea of a conspiracy never arises, for that would be a totally ridiculous way of describing the enormity of the industrial, financial, cybernetic, ontological, and even metaphysical mechanisms that have led to this disaster, the replaceable man, interchangeable at will. Since the Great Replacement is not a theory but a fact, a crime, the crime against humanity of the twenty-first century, it cannot be a conspiracy theory or a theory of the far right."

Låt mig citera slutorden:

It seems that Europe, and even the West, have entered a dark and chaotic era. What gives you hope in these times?

Despair.

 

Gustav var namnet! Ett torg jag minns

 

Låt mig sitta där idag, vid den vackra dammen på Gustav! Det var en av mina favoritplatser. Där satt man med kompisarna som ung. Där fattade man både små och drastiska beslut.

Där satt jag när farfar Hans kom marscherande i täten med Frälsningsarmén från Första kårens huvudkvarter på Engelbrektsgatan, och han vände bort eller upp blicken för att inte låtsas om sin sonson Thomas.

Gustav - bara så, inte Gustav Adolfs torg - var namnet och det sitter i ryggmärgen.

Får jag sitta där idag och vila mig efter gårdagens slitsamma timmar på sjukhuset så kanske jag uthärdar.

Urologi och höstskymning

Gripen var en av min barndoms färjor till Köpenhamn, den lade till så vackert både i Malmö och på Havnegade där över. 

 

Allt är som en dröm: har barndomen verkligen funnits? Har Kockumskranen stått där den står på bilden? Har jag ens sett fram emot att bli vuxen?

 

När jag låg på britsen på urologi-kliniken idag, länge och ingående (skulle man kunna säga) förstod jag läkarens ord om ålder och smärta. I varje mans liv kommer den punkt där smärtan övertrumfar drömmen och där smärtlindringen inte kan ges på annat sätt än medicinskt.

 

Höstens första grånad och regnets porlande utanför fönstret försätter mig i ett tillstånd som påminner om barndomens Malmö: halvmörker, tystnad, ensamhet som vila.

Numera: bleknade bilder

Triangeln i Malmö, barndomsåren

 

1950-talsminnet: promenaderna om söndagarna med familjen, på väg upp mot conditori Hollandia. Pappas cykelväg till jobb.

1960-talsminnet: med pappa på ateljén. Kvarteret Lugnet fanns ännu i sin gamla dräkt, en låghusbebyggelse där slum, utedass och mögel blandades med våningar och högt i tak, i hans ateljé hade vi ett rejält kar med vatten och växter, där våra små vattensköldpaddor levde. Rädslan: de förbipasserande raggarbilarna en fredagskväll på väg hem från bio, skrålande, kanske också berusade, men samtidigt lockande med sin skenbara frihet. Rädslan: fyllon på Lugnet, de nerpissade, de bedrövade.

1970-talsminnet: festerna i kollektiven. Det som blev en träffpunkt på Bullen, de sena kvällarna som scenarbetare på Malmö Stadsteater.

1980-talsminnet: föräldrar med egna barn, vandrande förbi där jag börjat mitt yrkesliv i Malmströms herrekipering som expedit och Ohlssons där jag blev dekoratör, det jag kunde berätta för mina egna, unga barn om vad som format mitt liv. Samma årtionde vände jag Malmö ryggen. Skulle bara bli en tillfällig gäst efter det.

1990-talsminnet: de återkommande konserterna på KB; Van Morrison, Marianne Faithfull och andra, snabba visiter hos affären där vi köpte kläder. Förbi Triangeln söderut mot minnen och dofter.

Numera: bleknade bilder, Triangeln som ett monument över en stad som fastnat i sin egen myt. Äckel inför varje återkomst. Det förfrämligade, det avlägset hotfulla. Minnena av dunkande betongväggar, heroinkvartens nästan-döda män, Ray Charles-grannen med ett blint öga och en nattligt pumpande blues rakt in i våra huvudkuddar. Triangeln: porrbiograf och kinakrog, Folkets Bio och diskotekkällare, allt vi förträngt och allt som finns i vår genetiska kod.

 

Den prosa Romand skriver är vacker...

 

Har man läst den förra boken av Amy Romand, översatt till svenska 2017, Min mormor från Armenien så känner man igen sig i denna.

 

Den förra är uttalat dokumentär, med bilder och dokument. Och det är en av de riktigt starka böcker jag läst om folkmordet på armenierna. Det ägde rum 1915 och utfördes av turkarna.

 

Den här boken sätter två kvinnor i centrum. Dels en vuxen kvinna som vill uppsöka den fader hon aldrig haft, dels hennes mamma. Utifrån mammans graviditet och svåra omständigheter skildras inte bara mannens/den blivande faderns svek utan också det elände som möter en invandrad armenisk kvinna i Frankrike. Mamman vill att hennes dotter ska ha ett namn som påminner om faderns efternamn, Ebel. Det blir Belle! Om man minns sin läsning av den förra boken, så kanske man också minns dedikationen, där författarinnan skriver Till min dotterdotter, Alicia Belle. Nog ser man den biografiska tråden bakåt!

 

Som vuxen tar hon steget och söker rätt på fadern. Hon vågar det, hon har en väninna med sig, när lägenhetsdörren öppnas blir hon välkomnad in. Kvinnan som är gift med hennes far är mild och välkomnande medan fadern verkar vara djupt inne i demensens grådimmiga landskap.

 

Det som sedan sker i boken är att berättelsen om mamman och dotter utvecklas parallellt. Den prosa Romand skriver är vacker utan att vara utsmyckad, hennes stil är realismens och det märks att det ligger en djup erfarenhet bakom. Men hon är ingen folktribun! Hon är en individ och det är på individplanet denna vackra bok övertygar. Omtumlad lägger jag boken ifrån mig efter att ha läst slutraderna om hur ”döden kan möta livet igen.”

 

Att vara före sin tid

 

Varje gång - det började på 1980-talet i Malmö då jag skrev för Kvp-kulturen - jag anklagats för främlingsfientlighet, senare blev det islamofobi, har jag tänkt på att jag skrivit och verkat i en tradition. En av de första som gav sig på mig, det var just under dessa år, var tonårsbesserwissern fröken Pascalidou som just börjat sin raketkarriär på svensk television.

Vis av åren som "kommunist" hade jag lärt mig att det var orden, de skrivna och tryckta, som avgjorde saken, inte smusslet, ryktena och förtalet.

Vad tror ni att man kallade Enzensberger efter att han publicerade Inbördes krig (eller Inbördeskrig om ni så vill)?

Att vara före sin tid innebär alltid att resten av skaran kommer trippande efteråt. I inget fall låtsas de om sina tidigare ställningstaganden och de ber aldrig om ursäkt för att de hetsat och hånat.

Oktoberförlaget - ett besök

 

Jag gjorde mitt första besök som författare hos Oktoberförlaget sedan de antagit mitt manus Fabrik. Det måste ha varit 1975 eftersom boken utgavs året därpå. (Jag hade varit där tidigare, men då inte för att skriva bokkontrakt). Jag skrev färdigt Fabrik när vi bodde på Westregård, alldeles i närheten av Marsvinsholms gods mellan Skurup och Ystad. På kvällarna hade jag skrivmaskinen på soffbordet och skrev sedan barnen somnat. Mitt emot mig satt Birgitta och stickade, jag läste för henne det jag skrev och jag fick också låna ett avsnitt ur hennes dagbok till min bok.

 

Kalle Hägglund var Oktoberförlagets chef och därmed en av de ”ledande kamraterna” i SKP, det kommunistiska parti som vuxit fram ur kfml. Oktoberförlaget skulle dels ge ut partimaterialet – böcker, broschyrer och grammofonskivor – men också skön- och facklitteratur som låg inom de ideologiska ramar man satt upp. Hägglund var både nitisk partiman och en självsvåldig och ambitiös förläggare som nosade fram det han ville ge ut. I lokalen på Östermalm där hela partiapparaten var inhyst inne på en bakgård, med bland annat redaktionen för partitidningen Gnistan, fanns förlaget högst upp. I ett par rum arbetade Kicki Askelin, Robert Aschberg, Anders Johansson och ibland också Åke Bergman. Kicki stod för all formgivning, Robert var förläggare och Anders skötte Oktoberförlagets musikutgivning.

 

Jag sov alltid hos Kalle Hägglund under mina vistelser i Stockholm. Han bodde på promenadavstånd från förlaget, och eftersom han kombinerade förlagsarbetet med en portvaktssyssla hade han en lägenhet på bottenvåningen inne på gården. Ett av de två rummen var totalt fullt med böcker, från golv till tak och liggande på varenda bord, stol eller golvyta som fanns ledig. Det andra rummet, alltid mörklagt med rullgardiner, var ganska rymligt, så att hans gäster kunde sova i samma rum som han själv fast i ett eget hörn. Utöver rummen fanns en rymlig hall, kök och toa med dusch. Kalle var en mycket gästfri människa. Jag fick alltid eget nyckel och kunde komma och gå som jag ville. När vi umgicks på kvällstid satt han alltid i sin skrivbordsstol i vardagsrummet, med fötterna uppe på någon bokhög eller på skrivbordet, ständigt rökande på sin pipa. Inte sällan hade han besök och jag drogs då naturligt in i samtalen. En av gästerna var dåvarande partiledaren Roland Pettersson, en byggnadsarbetare från Norrköping som var äldre än de flesta aktivisterna.

 

Jag hade börjat mitt liv som vänsteraktivist hos kfml(r) när jag bara var 17-18 år. Var medlem där fram till det jag minns som maskingevärs-valet. En valaffisch från organisationen – med en muskulös arbetare som riktade sitt maskingevär mot kapitalismen –blev skäl nog för mig att lämna. Under tiden vi levde på Westregård började vi besöka Oktoberbokhandeln i Malmö. Läste deras tidning Gnistan, så småningom började jag skriva – mest om musik – i ungdomstidningen Rödluvan som deras ungdomsförbund utgav, kom allt närmare. Åren 1975 – 1978 ansåg jag mig stå SKP nära. Slutet kom när Kinas kommunistiska Parti skickade ut Albanska Arbetets parti i kylan, sommaren 1978. Jag var då platsansvarig för Svensk-Albanska föreningen i Durrës, Albanien och blev på grund av mitt ställningstagande för Albanien utkastad ur alla sammanhang som hade med SKP, Oktoberförlaget och Svensk-Albanska att göra (det senare därför att föreningen helt styrdes av SKP:s folk, inklusive paret Myrdal-Kessle).

 

Men åren jag lärde känna Kalle Hägglund var Albanien fortfarande en förebild för oss (ack, denna tortyrstat där de politiska motståndarna pryglades och mördades, hur kunde vi se detta som ett ideal? Var våra hjärnor så förvridna att vi förmådde blunda för det förtryck vi kunde känna på vår egen hud när vi reste i landet?). Vi tog del av allt albanskt material vi kunde hitta och Jan Myrdal själv betydde mycket med sin bok Albansk utmaning. Den följdes sedan av Lars-Åke Augustssons Albanska ansikten.

 

Kalle Hägglund var kinesernas och albanernas man. Han var ofta värd för höga funktionärer på besök i Sverige, liksom för den albanske författaren Ismail Kadaré. Hägglunds lättsamma stil tilltalade alltid gästerna, som tack vare honom inte fick sina besök i Sverige begränsade av politisk korrekthet.

 

Kalle brukade berätta en liten historia som kunde illustrera hans goda humör. Den handlade om Stalin som ofta såg amerikansk film i sin privata biograf i Kreml. Gärna westernfilm. När filmen var slut skulle Stalin ha sagt: ”Förbannade imperialist-propaganda! På med en ny rulle!”. Sådana små vitsar spred Kalle omkring sig varje dag, och han log varmt med sitt runda ansikte, där ögonen såg så små ut. Kalle var en glädjespridare. Men jag kunde bli trött på den jargong som fanns både på förlaget och privat hemma hos honom. Det fanns en grabbighet som kunde påminna mig om lumparlivet och den stöttes jag alltid bort av. Ändå var det en lättnad att lämna partihuset på Nybrogatan för promenaden hem till Kalle.

 

I soffan i det lilla fikarummet – jag vill minnas att det också var där Kicki Askelin satt och formgav böckerna – satt det ofta gäster. En av dem minns jag alldeles särskilt: Jan Guillou, alldeles särskilt dryg redan då.

 

***

 

Texten har aldrig publicerats i tryckt form, däremot i min blogg 2010.

 

Bilden saknar upphovsman men den är tagen just vid tiden för hans verksamhet på Oktoberförlaget.

Anne-Marie Berglunds konst

Anne-Marie Berglund arbetade i alla material hon fick tillgång till. Här ett klassiskt stenansikten hon placerat i rätt miljö.

Förtärd av sjukdom, tröstad hos Pessoa

När nu sjukdomen sakta förtär mig mot ett skoningslöst slut återvänder jag till böckerna som kanske betytt allra mest för mig. Fernando Pessoa inte minst!

Innan vi fick den kompletta svenska utgåvan av Orons bok brukade jag läsa i den här engelska versionen. Den är så vacker att jag gärna vill visa den här igen. Och så gjorde den hans bok tillgänglig för mig, ty trots Lissabonresor mellan 1983 och 1998 har jag, av både medicinska och andra skäl, aldrig lärt mig portugisiska. Jag hade förstås den första svenska utgåvan sedan många år, men sakta öppnade den sig i sin helhet!

 

Två Pessoa - den första och den senaste, kompletta utgåvan, inklämda i bokhyllan mellan en fulladdad Canetti, Camus och lite Platon. Så kan det se ut i en parodi på bokhylla, i kvarteret där narkotika säljs helt öppet, om man skulle behöva. Resten av min Pessoa-samling gick till människor som ville plocka.

***

Idag kan inte bussarna köra den vanliga vägen. Några trappor bort från vårt hem sprängdes en bomb klockan tre inatt. Polisen har fortfarande spärrat av gatan. Jag vet att det kriminella avskummet bor här också, sett dem med egna ögon. Det gör mig bara ännu mer beslutsam att leta hus långt bort från stan.

***

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.”

Digital på deltid

Foto: Astrid Nydahl

Det digitala livet kan vi varken fördriva eller bortse ifrån. I så fall måste vi flytta till trakter där vi inte överlevt på nuvarande villkor.

Ung och frisk kunde jag drömma mig bort. Jag har ägnat många timmar av mitt liv åt litteratur som både skildrar och lovsjunger "det enkla livet". Någon hippie-typ var jag aldrig. Drogromantik och smutsiga, indiska kaftaner var inte min stil.

Men varje gång jag nu, rätt så gammal och mycket sjuk, besöker de olika klinikerna, allt från vårdcentralen till specialisterna på sjukhuset, inser jag att den lätta och snabba tillgången kan ge mig mer tid.

Vill jag ha mer tid? Den frågan är frekvent. Min sjukdom sänker mig allt längre ner. Jag plågas både fysiskt och mentalt och jag hade helst velat avsluta allt arbete med datorn, i telefonen och med andra digitala instrument. Hade jag klarat det när kallelser till hälften av instanserna inte ens skickas med papperspost?

Jag är inte en flykting som korsar mitt eget spår. Jag är inte ens en missnöjd välfärdsmissbrukare. Men jag kan känna en tilltagande vantrivsel i detta nu, i denna verklighet. Digital på deltid som jag är, är sannerligen inget alternativ. Det är en form av koketteri mitt i pensionsynkedomen.

Schuberts vinterresa i en mycket speciell genomgång

Ian Bostridge är en engelsk tenor som bland annat gjort lysande konserter och inspelningar av Schuberts Winterreise. De finns på nätet, fria att lyssna till. 

Men han är också en välrenommerad akademiker och författare, verksam bland annat vid flera engelska universitet. Hans bok om Schuberts klassiska sångcykel Winterreise från 1820-talet är ett exempel.

I det grymma bortspolandet av hela min musiksamling fanns det bland annat en inspelning av Winterreise som stod mitt hjärta särskilt nära, den här:

Dietrich Fischer-Dieskaus med Jörg Demus från 1966 på Deutsche Grammophon. Hur kunde jag låta den försvinna, förintas? Lämna mig för alltid? Det är en ofattbar del av det som drabbade oss då vi tvingades tömma vårt hus, Hammars gamla kvarn på Byholmsvägen, och flytta till en liten lägenhet där varken böckerna, skivorna eller konsten fick plats.

Men Bostridge finns kvar! Dess nivå befinner sig högt över min egen, men jag gör ständiga försök. Tack Per, för denna ovanligt avancerade present på 72-årsdagen!

Dietrich Fischer-Dieskau

 

Daša Drndić - Belladonna (Rámus, översättning av Djordje Zarkovic)

 

"Innan Andreas Ban ska läggas in på sjukhuset går han på teater, och glömmer vad han ser."

Så ser man ofta tillvaron genom Bans ögon, eftersom det är han som står i centrum för Belladonna av Daša Drndić som utkom i kroatiskt original 2012 och nu i en mästerlig svensk översättning av Djordje Zarkovic. Roman? Essä? Det ena eller det andra, eller både och. Jag skulle akta mig noga för att genrebestämma boken. När den utkom i USA tillgrep kritikerna begreppet roman.

Cecilia Hansson talar i Svenskan om hennes verk som "egensinniga nystan av minnen och bilder staplade på varandra. Collageromaner, intuitiv dokumentärprosa? Ingen beskrivning gör dem riktigt rättvisa." Det tycker jag är klokare än något annat jag sett.

Nå, vem är då denne Andreas Ban? Man kan konstatera att han är en äldre sjuk man. Han har bland annat bröstcancer, en mindre vanlig form hos män. Han har fått lämna sitt universitetsjobb, han skriver inte längre utan ägnar sig nog mest åt grubblerier både från sin sjukhussäng och där han sitter på caféer och andra platser och reser rastlöst mellan Kroatien och Serbien i ett slags identitets- och livsmenings-sökande. Kanske just därför blir avsnittet som sent i boken utspelar sig i Holland så rikt. Det är som om hela fascismens och nazismens historia sammanförs i detta lilla land och i denna del av boken, även om dess förbrytelser skildras och blottas redan från början av berättelsen.

Listorna på mördade judiska barn fyller sin makabra funktion och det är svårt att acceptera dem som faktiska inslag i boken.

Och så finns det andra stora kriget där. Vi minns väl alla varje detalj av det som kallades "Balkankrigen" och "Jugoslavien-krigen" och mycket annat. 

Efter Serbiens brutala anfall på först Slovenien och Kroatien följde en rad våldsamma krigshandlingar, vilka alla kulminerade i det katastrofala Bosnien-kriget där hela landets befolkning, ner på grannskaps- och släktnivå ställdes mot varandra.

I och med Dayton-avtalet konserverade man detta förhållande, varför Republika Srpska erkändes och det land vi känner som Bosnien idag består av de två självstyrande delarna Republika Srpska och Federationen Bosnien och Hercegovina.

Det som sedan drabbade albanerna i Kosova finns inte med i särskilt stort avseende, men den albanska frågan belyses ändå på att intressant och sympatiskt sätt. Ban besöker och vandrar därtill i historiskt intressant städer i själva Albanien och höjer därmed temperaturen. 

Man blir starkt påmind om detta motbjudande, våldsamma och mycket blodiga skeende i Belladonna, men framför allt har boken en egen förankring i den plågade man som heter Andreas Ban. Han förkroppsligar hela denna historia, utan att det på minsta sätt blir tillkämpat. 

Med en författare som Daša Drndić, vars språk och teknik leder oss in på något nytt och i alla fall för mig tidigare okänt, kan det bara bli en överraskande och oväntad form av läsupplevelse och en bekräftelse på vad litteratur kan göra. Att genrebestämma detta fantastiska verk vore alldeles onödigt.

Daša Drndić (1946-2018)