 |
| Cold Dawn in Saskatchewan, William Kurelek 1974 |
När jag var uppe i natt stod termometern på minus sju. Under dagen ska snön nå oss i östra Skåne. Jag ser fram emot en eftermiddag kanske lika vacker som Kureleks målning.
Måndagar är sedan några månader biltur med grannen. Det är dagen då han rattar sin gamla Volvo till ICA för veckans behov av mat. Alltid en fröjd att åka med honom och sedan snacka lite med gubbarna som sitter vid fiket.
I går blev vi annars påminda om 1900-talets största brott, Förintelsen. Héidi Fried var en av miljoner judar som fördes till nazisternas läger, eller mördades i de byar och städer där de befann sig. Hon skrev själv att hon hade turen att överleva:
”I slutändan var jag en av dem som hade tur. Jag hade tur många gånger om. Med början redan vid ankomsten till Auschwitz, där jag och min syster överlevde selektionen. Tursamma händelser upprepades sedan flera gånger under året jag var i fångenskap, främst att jag inte hamnade i några av de värsta arbetslägren. /…/ I lägret visste man aldrig om en förändring betydde liv eller död.”
Förbannad är vår tid som återser det värsta judehatet på länge. Det är tydligen inte så skamligt längre att uttala sig antisemitiskt. Var de värsta judehatarna finns kan vi tala om en annan dag.
Dan Korn skriver i Bulletin:
Hédi Fried dog natten till söndagen och begravdes enligt judisk tradition omgående, redan på söndagen. Men trots att det gick så fort hann människor använda henne som slagträ i inrikespolitisk debatt innan hon ens kommit i jorden. Mitt förakt för dem är oändligt.
