I Kopistens misstag (1997, på svenska 2000) skriver Botho Strauss:
”Detta barn, som inte är mitt utan bara tillfallit mig… och har kommit på avvägar från de lyckliga fantomernas bana, vilken omger vår magra värld som en alltför vid gördel. Existerar han verkligen, gör mig sällskap på riktigt och växer, eller är det så att bara på nytt tilldöms mig och görs till min följeslagare från minut till minut?”
Det är så Strauss tänker när han vandrar med sonen vid sin sida. Strauss har lämnat storstaden för att bygga sig en boning. Han är i mogen ålder och njuter av den lantliga tystnaden, fågelsången, utsikterna över ängsmarkerna.
Sonen Simon Strauss, debuterade med romanen Sju nätter. I Tyskland har man förstås jämfört hans bok med faderns.
Jag är väl medveten om hans arv men försöker läsa romanen förutsättningslöst. Varje generation skriver förstås i egen rätt.
När olika medier hävdar att Sju nätter ”skrevs på bara sju dagar” kan det leda till felaktiga associationer. I själva verket är bokens sju nätter fördelade på sju tillfällen under en tvåårsperiod, från 7 september det första året till 6 november året därpå. De sju nätterna utgår från en av dödssynderna högmod, frosseri,lättja, girrighet, avund, lust och vrede.
Simon Strauss har om sin bok sagt: ”Jag tänkte på det som en lek snarare än en bok. Om jag hade tänkt på det som en bok, så hade den nog aldrig blivit skriven på det här sårbara sättet”. Och det är just lekfullheten i den som är slående.
I Tyskland är det ytterst få som skrivit om boken utan att också nämna pappan Botho Strauss. Det är fullt begripligt, inte minst mot bakgrund av hans texter och uttalanden om migration, nation och identitet de senaste åren.
Det som annars står i fokus är väl den allmänna uppfattningen att boken tycks representera en ny romantik. Förläggaren som manade honom att skriva den tog snarare fasta på hans ord om att han längtar efter mer konflikter. Han är redaktör på Frankfurter Allgemeine Zeitung och hade där uttryckt sig så. Det han syftat på var fler tydliga konfliker i moralfrågor.
Till brittiska The Guardian har han sagt att hans generation – han är född 1988 – ”har ett historiskt uppdrag, att göra den parlamentariska traditionen och Europatanken till vår egen igen, vi måste hitta ett nytt, mer romantiskt språk att tala om Europa på, det som Macron redan börjat göra.”
Strauss har i sin bok ett stort antal nära nog aforism-liknande uttryck. Alldeles mot slutet säger han också något som är slående, när han talar om människor som saknar mod och gnista, de (vi) som "i hemlighet skriver våra egna namn i våra fäders böcker, i hopp om att arv ger oss kraft." Man skulle kunna säga att denna insikt och förståelse lyser starkt i boken.
