torsdag 11 augusti 2022

Torbjörn Elensky: "Den typen av kulturjournalistik tillför absolut ingenting i kunskapsväg"

St Bees, Cumbrien vid ebb. Foto: Astrid Nydahl
 

Torbjörn Elensky i Respons 3/2022:

"Kultursidorna wobblar mellan det kommersiella och en önskan att vara politiskt radikala. Ibland är det rentav svårt att hålla isär det ena från det andra – de förenas i den woke-kultur som reklambyråerna gjort till kommersialismens egen självförgyllande ideologi. Båda dessa synsätt innebär i praktiken, om än inte uttalat, ett avståndstagande till bildning, i den bemärkelse som jag lyfter ovan, och ett främlingskap inför kulturens djupare betydelse för människans utveckling som individ och samhällsvarelse. Självförverkligande baserad på konsumtion är raka motsatsen till den typ av bildning jag talar om. Medan den förra bygger på bekräftelse och projicering av en sorts persona utåt, bygger den senare på att man utmanar sig själv och i detta växer inåt. Både den konsumtionsinriktat kommersiella och den politiskt instrumentella kultursynen är helt främmande för det ickeproduktiva självreflekterande i vilket vi på allvar kan fördjupa vår kunskap om både oss själva och andra. Medan självförverkligandet är narcissistiskt är bildningen på många sätt ett uppror mot och ett ifrågasättande av det egna jaget. Den processen går inte att projicera i en bildbyline, den går inte att sammanfatta i några värdeord, den fungerar inte som säljpitch."

 

(…)

 

"Kändisindustrin och topplistesystemet går hand i hand. Det är den enkla vägens kulturjournalistik, reaktiv och redovisande, utan djupare tanke än att ge folk mer av vad de redan får, i stället för att visa på andra platser, personer, tankar, utgångar och ingångar. Den typen av kulturjournalistik tillför absolut ingenting i kunskapsväg. Den bygger på samma slags nyhetsvärdering som kommersiella kanaler och underhållningsjournalistik, det är journalistik om underhållning som underhållning. Det går att skriva avancerat, fördjupande, kritiskt om även de mest efemära kulturella fenomen, det vet vi av genom Marshall MacLuhans, Roland Barthes, Susan Sontags och Umberto Ecos exempel. Men det kräver kunskaper som går bortom produktionsbolagens pressmaterial, helst också någon form av bildning och, ja, klassiska referenser kan fördjupa reflexionsförmågan även kring actionfilmer och sommarens glassar, så länge de inte bara smäcks dit som förgyllning av ytliga tankar, utan bidrar till byggandet av resonemang."

 


2 kommentarer:

Stefan Lundin sa...

Från en icke-kultursideläsande: finns kultursidor kvar och i så fall finns det en distinktion mellan dessa och nöjessidor? Själv håller jag mig till "Anti-podden" som drivs av skådespelaren Rasmus Dahlstedt. Där finns ett antal mycket bra samtal i kulturens anda.

Mats B-P sa...

Nej, kultursidorna finns inte kvar. Men på dessa blad som fortfarande kallar sig så, dyker det upp ibland "skribenter" av hög klass; Carl Johan Malmberg o K Leandoer i SvD äv Hillevi Norburg o C-M Edenborg; den sistnämnde äv i Aftonbladet.
Thente o (numer), Steve Sem-Sandberg i DN. Gabriella Håkansson o (sällan), Magnus Hedlund i GP. Peter Cornell o Ulf Olsson i Expressen osv.
Men...några enstaka högklassiga förf gör ingen kultursida!