 |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Writing only works when you stop using it as a weapon” (Hisham Matar, London Review of Books, maj 2017).
Uppvuxen i den malmöitiska vänstern fick jag alltid höra att ”skrivandet är ett vapen” och att pennan och skrivmaskinen var bättre för vissa än för andra (som då var ämnade för det dödande vapnet). Jag erkänner villigt att jag väldigt länge tänkte så, rentav i många år efter det att jag lämnat vänstern runt 1980. Men det skrivande som är ”ett vapen” är som oftast det politiska och/eller demagogiska. Det är ett skrivande som vill hamra in sitt ”budskap” i läsaren, alldeles oavsett om det handlar om texter som vill mobilisera en politisk krets eller om det vill förmedla ett moraliskt ställningstagande (vilket inte är ovanligt i motsättningen ”god” eller ”ond”).
De verk i modern tid som skrivits i Europa, utan en tanke på att vara vapen är förmodligen de mest långlivade. Den slutsatsen kan vi dra om vi ser tillbaka i litteraturhistorien. Kommer svenska storsäljare och löpsedelsfenomen som Stieg Larssons deckare och Jan Guillous romaner att stå sig vid sidan av europeiska verk skrivna av Adam Zagajewski, Imre Kertész, E.M. Cioran, Herta Müller, Nina Bouraoui eller Thomas Bernhard för att bara nämna några? Föga troligt.
Om de gjorde det funnes det mycket starka skäl att helt misströsta. Den gör jag lika fullt ibland. Men jag har en känsla av att den litteratur (som förvisso rör sig i både politikens och filosofins sfärer) som vill något annat än att ”vara vapen” har betydligt bättre chans att överleva än den för löpsedlar, politiska kampanjer och folkuppfostran avsedda. Naturligtvis.
