På tal om partiväsendet

Foto: Astrid Nydahl

Låt mig för en stund återvända till gårdagens ämne: partiväsendet. Den som följer direktiven går vart fjärde år till en vallokal och lägger sin papperslapp i en låda. Innebörden av detta är klar och tydlig: med valet av ett politiskt parti får du också allt det du inte vill ha. All inclusive. Eftersom allt fler svenskar väljer att protestera mot nivellering, islamisering och upplösning av samhället genom att rösta på SD får de också ta allt de erbjuder. Just nu presenterar partiet sig som ett klassiskt gammalt judehatarparti. Är det rätt att dra den slutsatsen? Dumheterna från Oscar Sjöstedt och Anna Hagwall är väl bara personliga uttryck för ett antisemitiskt tankegods? Nej, det är just det de inte är. Som representanter för ett politiskt parti talar de i den egenskapen. Ja, de uppför sig också i den egenskapen. Så när Sjöstedt står på en fest och skrattar åt "Die Juden" har han inte bara partiet utan också högst konkret partiföreträdare som Paula Bieler och Mattias Karlsson. Och när Hagwall talar om en "etnisk grupp" som äger för mycket medier vet alla att uttalandet vilar tryggt i myten om "judepressen" och "judarnas makt". Det är oerhört magstarkt och motbjudande. Är jag förvånad? Inte det minsta. Däremot korrigerar det Åkessons "filosemitism" högst betydligt.

Inte heller är jag förvånad över att Ingrid Carlqvist - som tillsammans med Lars Hedegaard startade Dispatch International och som fram till ganska nyligen skrev i Gatestone - nu sitter i öppet antisemitiska och nationalsocialistiska Motgifts studio och hånskrattar åt sina gamla vänner. Det fanns, all inclusive, inskrivet redan från början. Att det gått med raketfart är inte heller det att förvånas över.