tisdag 8 mars 2016

Valet har aldrig varit tydligare. Det står mellan Europa och barbariet, skriver Bernard-Henri Lévy

Foto: Astrid Nydahl
Rubriken ovan fanns i Sydsvenskan igår. Det som följde var ännu en larmtext från Bernard-Henri Lévy. För det är just larmtexter han skriver. Ibland får jag en känsla av att han saknar insikter och förståelse för hur människor som befinner sig nedanför elfenbenstornet alls tänker. Är man stenrik mediakändis som han - och därtill har direkt tillgång till presidenten och regeringskansliet i Paris - kan man tillåta sig just den typ av "generositet" som genomsyrar texten. 

Jag underskattar inte Lévys intellektuella skärpa, begåvning och briljans, men jag finner hans texter allt mer präglade av verklighetsfrämmande idealbilder. Ser han inte hur de sociala motsättningarna och spänningarna stiger till farliga nivåer? Ser han bara ett Europa som om det följer hans recept står för motsatsen till barbariet? I så fall undrar jag varför vi importerar barbariska seder, traditioner och religioner -och därtill de motsättningar som driver krigen - till Europa. Nå, så här skriver han:
"Det finns fortfarande tid. Det är ännu inte för sent att mana fram politisk och moralisk handling och dra lärdom av historien. Europa har alltid hotats av upplösning, av absolut alla tänkbara skäl, och det krävs därför att dess ledare visar en onaturligt stark, envis, nästan dåraktig vilja för att ett till synes oundvikligt scenario ska avvärjas.
Antingen gör vi inget utan låter en oanständig rädda-sig-den-som-kan-inställning ta över. De nationella passionerna triumferar då över den europeiska drömmen; den krymper till en gemensam marknad, som om den värnar en globaliserad företagsamhets intressen sannerligen inte gör detsamma för medborgarna och deras strävan efter fred, demokrati och rättvisa."
Förvisso har han rätt i att Europa hotas av upplösning. Men beror det på att vissa länder inte längre klarar att hantera den stora mängden nyanlända? Jag tror inte ett ögonblick på det. Istället är det snarare så att varje enskilt EU-land saknat både kort- och långsiktiga perspektiv på vad som skulle ske om Mellanöstern imploderade. Ty det är vad som hänt, med såväl amerikansk och rysk som europeisk hjälp. Det har där ingenting att göra med "de nationella passionerna" att samordningen och samförståndet kraschat, utan snarare med ett slags politisk desperation framkallad av en ohanterlig situation. Det blev jag övertygad om vid mina besök i Malmö och Hyllie i höstas. Det som skedde där skulle inget europeiskt land kunnat skryta över som "hanterligt".
Lévy må vara en lysande retoriker och agitator. Men efterhand som krisen tilltar tycks det som om han alltmer förväxlar sina egna möjligheter med de europeiska folkens. Han borde - trogen sin egen tradition - ge sig ut på reportageresa och fråga de skinnade grekerna, de fattiga makedonierna och turkarna eller varför inte de fram till alldeles nyligen trygga, men nu rädda och oroliga svenska landsbygdsborna som tidigare, själva och sedan många generationer, befolkat små byar och samhällen men som nu plötsligt fått asylboenden med mångdubbelt fler människor mitt i sina liv och vardagar. Man får aldrig underskatta den sociala sprängkraften i oro, spänningar och rädslan som det hotfulla väcker. Ändå måste man ta hans avslutande varning på allvar och reflektera över dess innebörd:
"Aldrig tidigare har valet varit så tydligt. Det står mellan Europa och barbari, Europa eller kaos, mänsklig misär, politiskt och socialt förtryck. Ett verkligt steg framåt, mot en politisk integration, är vår enda möjlighet att möta dagens oerhört svåra utmaningar. Annars väntar en säker nedgång, exit ur historien och kanske, en dag, krig."
Det till synes svårbegripliga förklaras både kunnigt och tillgängligt av Robert Fisk i Independent. Det som hände på 1940-talet i Syrien äger stor giltighet just nu. Hans artikel är i högsta grad läsvärd. På samma sätt vill jag rekommendera Margaret Davis i samma tidning, som skriver om de storskaliga attacker som Islamiska staten planerar i Europa. Att IS planterar sitt folk i flyktingströmmen är inget som verkar te sig som ett högprioriterat problem för Lévy, trots Parismassakrerna, trots islamismen snabba tillväxt i Europa. Jag menar att det är en avgörande spelbricka i det som nu pågår och att det naturligtvis måste vägas in i varje form av "lösning" eller "plan" för framtiden.