Näktergalen håller mig vaken, timme efter timme, sedan ett tag. Jag försöker förlåta den. Den sjunger så vackert. Men min fördragsamhet med allt som stör nattsömnen är liten. Jag älskar dess sång.
Min hälsa skulle verkligen behöva cykelturerna. Men här ute längs med fälten är det meningslöst att ens försöka när vindarna kastar omkull allt. Ska de avta? Det sägs att stillheten ska komma, bit för bit, de närmaste dagarna. Jag har inte cyklat på nästan två år. Operationen har kanske gjort det möjligt. Cykeln står där och skiner i stallet, nyrenoverad och fin.
Därute vid favoritgömslet idag trodde jag det skulle värma bara armar i solen. Det gjorde det inte. Det var bara att ta på sig jackan, hälla upp kaffet och njuta trots vindstötarna i nacken.
Det finns ett litet sommarhopp. Jag bär det med mig. Imorgon, i övermorgon... kanske blir det så. Barnbarnen går på strandhugg i Tivoliparken ikväll och yngsta flickan får se sin stora idol sjunga, vitskäggig precis som morfar, rund och god - på skånska.
Alla bilder är tagna av Astrid Nydahl
