 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Nietzsche skrev i Den glada vetenskapen, femte boken (översättning av Carl-Henning Wijkmark), en bit in i text 364 som heter
Eremiten talar:
"Ack, vad medmänniskorna är svårsmälta! Regel nummer ett: satsa sitt mod som när en olycka inträffat, hugga in tappert, beundra sig själv medan man gör det, fånga sin motvilja mellan tänderna, svälja ner sitt äckel. Regel nummer två: 'förbättra' sin medmänniska, till exempel med ett ord av beundran, så att hon börjar svetta ut sin lycka över sig själv; eller få tag i en flik av hennes goda eller 'intressanta' egenskaper och sedan dra i den tills man fått ut hela förträffligheten och kan låta medmänniskan försvinna i dess veck. Regel nummer tre: självhypnotisering. Fixera sitt umgängesobjekt som om det vore en knapp av glas tills man upphör att känna lust eller olust och oförmärkt somnar in, blir stel, gör ett samlat intryck: en huskur från äktenskapets och vänskapens apotek, rikt beprövad, prisad som oumbärlig men ännu inte vetenskapligt formulerad. Dess populära namn är - tålamod. - "
Texten utgår från en inbjudan till en måltid. Ändå tycker jag att man kan dra nytta av Nietzsches tre råd också i andra sammanhang. Det
är svårt att vara människa bland andra människor. Problemet är kanske att vi ofta vill bedra oss själv med att låta förnekelsen av detta faktum eka i våra hjärnor. Vi måste lära oss att tacka nej. Vi måste lära oss att välja vem vi sitter till bords med, och vem vi tackar nej till. Att
överleva så länge man lever, se där en konst svårare än de flesta. Vegeterandet är inget liv. Överlevandet måste innebära att det finns kvalitet i de stunder man inte sitter försjunken i melankoli. Överlevandet för mig är både läsningen och skrivandet, både havet och vidden. Att sitta vid havet tvåsamt har alltmer utvecklats till ett umgänge som står högt över det mesta. Jag anstränger mig att tacka nej till annat. Tålamod alltså!
