måndag 9 september 2013

Nina Bouraoui: Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, övers. Maria Björkman)

Eftersom jag inte betraktar riktig litteratur som färskvara ber jag att få börja den nya veckan med att påminna er om en av de absolut intressantaste rösterna i samtida fransk litteratur.
 
Jag har just varit vaken en natt och läst den senaste, till svenska översatta boken av Nina Bouraoui, Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman). För varje ny bok jag läser av henne blir min övertygelse allt starkare, vi har här att göra med en av den moderna franska litteraturens verkligt stora namn. Våra kyssar är avsked kom i original så sent som 2010 (på svenska 2011). Utifrån ett slags motto har hon i den nedtecknat minnen av människor hon älskat och/eller älskat med, av föremål och platser som blivit som en kärlek för henne. Mottot lyder:  
”Åtrån är inte fristående. Den är mångsidig och hemlighetsfull. Den är till genom andra människor och för andra människor. Jag har gått tillbaka till män, kvinnor, föremål och bilder som har skapat den människa som jag är.”
Åter möter vi en kvinna som har nära till sin åtrå. Den går som en röd tråd genom författarskapet. Det som lyser allra starkast här är de fragment som söker sig ända ner till femårsåldern. Ännu fler kretsar kring de alldeles tidiga tonåren. Det förvånar och gläder mig att en författare så övertygande kan skildra sina första sexuella känslor så starkt som hon gör. Kanske kan människor i allmänhet också göra det. Själv minns jag ingenting av sexualitet från barndomen. Det är först när puberteten förvandlar allting som också den erotiska åtrån fäster som ett minne. Nu är ju Nina Bouraoui inte en fackförfattare. Hela hennes gärning är skönlitterär, också när det är konkreta, levande människor och egna erfarenheter hon skriver om.
 
Eftersom Nina Bouraoui är bisexuell får vi möta kärlek både till män och kvinnor, även om kvinnorna dominerar. Med Kärlekens geografi (2008) chockade hon enligt egen uppgift många av sina läsare. Den skildrar en kärlek till en av hennes läsare, en man. Lesbiska kvinnor anklagade henne för förräderi. Det är förstås komiskt, som om människor trodde att en författare har ett slags kontrakt med sina läsare, ett kontrakt som går ut på att hon aldrig skulle få överraska eller förvåna.
 
Jag skrev bland annat:
” Ramberättelsen är enkel och rak: Nina Bouraoui signerar böcker i en bokhandel. Platsen är Lausanne. Läsaren P. kommer fram, berättar att han blivit hjälpt av hennes tidigare böcker, inte minst Dagboken. Han tackar henne för det. Genast uppstår ett slags åtrå hos författarinnan. P. är en yngre, vacker man som genast blir drömmen om kärleken för henne. Boken är dedicerad till P.M. Sambandet mellan berättelsen, författarinnan och den unge konstnären från Schweiz är uppenbart: ”Jag drömde om en framtid med honom (…) Jag var rädd att förlora mitt minne av honom (…) Jag älskade också att han befann sig så långt ifrån min blick”. Det som börjar som ett voyeuristiskt sökande på nätet från hennes sida – hon vill läsa och se allt som har med honom att göra - utvecklas så småningom till en daglig mailväxling mellan de två. De håller en distans, kallar varandra för Ni, och betonar därmed också respektfullt åldersskillnaden. Hon är medelålders, han är hela sexton år yngre. Men som originaltiteln antyder så övergår denna distans till de två älskandes intimitet och förnamn.”
Här finns hela den text jag skrev i min blogg.
 
Tillbaka till Våra kyssar är avsked. Det är just denna mänskliga nyfikenhet och utforskandet av den egna personen som gör så starkt intryck hos Nina Bouraoui. Jag kan läsa hennes prosa som om den var poesi. Jag vill därför bjuda bara på lite exempel:
”Jag åtrår hennes förlåtelse och sedan åtrår jag min hämnd. Min sorgsenhet följer ingen logik.”
”Det hade tagit tid innan hon kände sig trygg hos en kvinna. Hon kom från männen som man kommer från ett land.”
”Som man skulle ha kunnat fråga en alkoholist eller en narkoman om hans eller hennes beroende frågade en väninna som jag inte träffat på femton år, vid busshållplatsen på Rue de Turenne, i en solstrimma som tycktes skilja oss från resten av världen: - Har du slutat med kvinnor?”
”Jag vävde en framtida åtrå, lättsinnig inför det okända.”
”Jag kysser dig som första vidagen.”
Att läsa en sådan prosa är att själv, som läsare och betraktare, förflyttas bakåt i tiden, till de dagar som var åtråns och icke-rädslans. Det är stort för mig. Jag ska genast börja om från början och läsa Våra kyssar är avsked.