onsdag 4 januari 2012

Röda fanor ska mot seger gå. Eller hur var det egentligen?

Måste kulturen vara vänster? Det frågar sig idag författaren Bengt Ohlsson i DN. Det är en riktigt rolig text. Jag hoppar över allt som handlar om Slussen i huvudstaden, om den vet jag inget. Men en bit in i artikeln finns den godaste karamellen:

"En gång var jag på middag hos några kompisar i Enskede. Stort och smått avhandlades, Gaza kriget var på tapeten och det talades mycket om ”sexdagarskriget”, markområdena som Israel ockuperade under ”sexdagarskriget”, och till sist frågade jag, inte retoriskt eller spetsigt på något sätt, utan uppriktigt nyfiket: – Det här sexdagarskriget. Vad var det som utlöste det? Det mumlades olika ofullständiga meningar. Men jag fick ingen kläm på det. Så jag gick hem och slog upp sexdagarskriget i Nationalencyklopedin. Där stod att spänningen ökade vid gränsen mellan Israel och Syrien i början av 1967, och sen vände sig Syrien till Egypten och de gjorde gemensam sak, sen anslöt sig Jordanien, sen hängde även Irak på, och det slutade med att Israel var omringat av stater som ville kasta varenda kroknäsa i havet. Så Israel slog tillbaka. Och slog tillbaka ordentligt."

Han träffar huvudet på spiken. Det är nämligen så att i alla kretsar som dyrkar den egna godheten och förträffligheten finns det en ryggmärgsrelaterad allergi mot fakta. Varje gång Israel kommer på tal, och det sker som bekant dagligen, så finns det bakom de upprörda känslorna alltid en skriande brist på konkreta fakta. Det gäller såväl Israel i relation till grannstaterna, som i relation till Hamas. Ohlsson säger som det är om denna okunskap: "Det mumlades olika ofullständiga meningar".

Den kulturen, ryggmärgsreflexen, godheten som är medfödd, är en kultur full av förnekelser, okunskap, känslostormar och lögner. Jag vet, för jag var själv med i den, fram till början av 1980-talet. Egen erfarenhet är en vaccination så god som någon.