Mario Vargas Llosas Nobelföreläsning måste betraktas som en av de intressantaste på många år. Den hade både litterära och politiska kvaliteter och det språkliga höjde sig många våningar över det vi är vana vid i vårt arma land. Den mannen skulle aldrig drista sig att påstå att frågan om litterär kvalitet är subjektiv och därför ovidkommande. Hela föreläsningen är en uppvisning i språklig och litterär kvalitet. Man kunde plocka ut massor av avsnitt att citera, men jag väljer bara ett, därför att det säger något väsentligt om vad litteratur kan göra med oss människor."Läsningen förvandlade drömmen till liv och livet till dröm, och den gjorde litteraturens universum åtkomligt för den lilla människa som var jag. Min mor berättade att det första jag skrev var fortsättningar på berättelser som jag läste, för att jag var ledsen över att de tog slut eller ville ändra på slutet. Och kanske är det detta som jag har ägnat mig åt i hela mitt liv utan att veta om det: att medan jag själv växte, mognade och åldrades, i tiden förlänga de berättelser som fyllde min barndom med hänförelse och äventyr."
Uppdatering. Tror ändå att jag måste citera en passage som ter sig synnerligen aktuell i vårt land, där han diskuterar nationalism kontra patriotism (här det sista avsnittet):
"Man ska inte förväxla den lomhörda nationalismen och dess motvilja mot ”den andre”, som alltid har varit ett frö till våld, med patriotismen som är en sund och generös tillgivenhet för det land där man såg dagens ljus, där ens förfäder levde och ens första drömmar tog form, ett välbekant landskap av platser, anhöriga och händelser som blir till hållpunkter för minnet och sköldar mot ensamheten. Fosterlandet är inte flaggorna eller nationalsångerna, inte hyllningstalen för de utvalda hjältarna, utan en handfull miljöer och människor som befolkar våra minnen och färgar dem med melankoli och en varm känsla av att var vi än är, finns det ändå ett hem dit vi kan återvända."
Hela föreläsningen finns naturligtvis här.
