
Jag skulle, ju mer jag undersökte fado-kulturen, förstå att det inte var så enkelt. Ty saudade hade motsvarigheter både i vårt eget och i andra språk. Det var Moura som fick mig att inse det. Utifrån hans essä har jag skrivit denna bok (texten här ingår i boken Musiken som föddes bortom haven, Artéa förlag 2006), som kan sägas vara en uppföljare till, och en fördjupning av min bok Kärlek och längtan, en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken (2004). Men denna bok är i lika hög grad en bok om just saudade-begreppet, dess påverkan på och uttryck i fadosångerna och hos artisterna själva, men också i stort, som ett kulturellt och socialt uttryck, ett slags nationell identifikation hos portugiserna.
Mitt ärende kan beskrivas med ord som fördjupning, förståelse och förhoppning. Fördjupning därför att jag, sedan jag under 2003 började arbeta med Kärlek och längtan och under arbetets gång förstod hur mycket jag hade upptäckt på vägen och hur mycket mer jag ville tränga in i mitt ämne. Förståelse därför att umgänget med fadon, liksom allt umgänge med en stark kulturell identitet kräver mer än bara njutning och lyssning, det kräver också ett försök att förstå såväl rötter som samtid. Förhoppning därför att jag den här gången inbillar mig att det är möjligt att nå fram till den läsekrets som inte betraktar världen som sitt nöjesfält, som inte hetsar från den ena flygplatsen till den andra på jakt efter ”upplevelser”, utan faktiskt vill försöka tränga in i kulturens allra hemligaste vrår. Den hamnstadskultur som fadon är står i motsättning redan till den moderne turistens klagan. Liksom New Orleans och jazzen, Buenos Aires och tangon, Piraeus och rembetikon, Liverpool och gitarrpopen som ledde fram till The Beatles, Alger/Oran och raïmusiken, Göteborg och sjömansvisan är Lissabons musikaliska arv mer en fråga om livserfarenhet och de stilla dagarna som kommer och går, än om en senkapitalistisk vision om den snabbt konsumerade kulturen. Fadon, liksom andra kulturer, tar tid att lära känna. Å andra sidan har den mycket av generositet och värme till övers för sina gäster, om de förstår att man inte kan komma rusande med kamera och kreditkort.
Vad är fado? Jag vet att frågan kan få många olikartade svar. Jag försökte ge mitt svar med Kärlek och längtan. Det var en gammal dröm som gick i uppfyllelse när jag för några år sedan satte mig för att sammanfatta vad jag erfarit och lärt sedan jag 1983 kom till Lissabon för första gången.
Men frågor får inte vara meningslösa. Den kulturella värderelativism vi lever i får inte avgöra vilka svar jag vill ge på sådana frågor. Jag har tidigare sagt att jag vet när jag hör en fado, eftersom jag känner igen en fado på musiken, sången, intonationen, ja också själva tonen och attityden. Men eftersom jag varken läser noter eller komponerar musik själv, kan jag inte ge svar som skulle tillfredställa en musiker eller kompositör. Det jag kan göra är att ställa frågor. Ställa frågor om och om igen, till de människor som är fadons utövare och kännare. Jag gör inte anspråk på att den här boken skulle ge svar. Vad den gör är att fördjupa frågorna, omformulera dem, ställa dem på nytt, gå till nya människor, ställa samma frågor till dem och sist men inte minst, lyssna, lyssna, lyssna på allt det som fadon erbjuder.

Fado är fatum är öde. Fado är musik är mänskligt öde är livsstil. Fado är spröd klang från ett tolvsträngat instrument är röst är klang. Fado är den tillspillogivna människans röst. Fado är huvudet bakåt, fado är drama är berättelse är liv. Fado är också den stolta människans röst. Kanske den glada, kanske den kampvillige. Fado är allt detta, ingenting av detta och så mycket mer än detta. I fadon fann jag själv klangbotten för ett liv bortom den dunkande rockmusiken, bortom nöjesfälten, stadsfestivalerna, låtlistor, idolhysteri. I fadon fann jag en människa jag länge sökt. Han var jag och ändå en alldeles ny människa. I fadon hittade jag hem utan att förstå var det var jag hade hamnat. Var stod vaggan för detta nya hem, vem hade skapat denna vagga, och inte minst: fanns den fortfarande kvar, eller var allt det jag sett och hört i Lissabon bara flyktiga reminiscenser av en sedan länge död kultur?
David Ferreira, en av de män som med rätta kan uttala sig i frågan, säger att fadon just nu genomgår en formlig renässans. Det betyder inte endast att människor lyssnar till fado, att musiken är en del av portugisiskt vardagsliv, på nytt eller mer än förr. Det betyder också, och kanske framför allt, att fadon nu levs och utövas. Artisterna kommer och går, men de nya är lika vanliga som maskrosor i en svensk försommargräsmatta. Det är unga män och kvinnor – mest kvinnor – som känner sig kallade, som tidigt i sina liv förstår att de fötts att bli fadosångare. De har, liksom den pånyttfödde kristne uttryckt det, funnit sitt kall. Men de har inte blivit frälsta, de är sällan eller aldrig fanatiska i sin inställning. De är sakligt lyckliga över att ha funnit sin miljö, sin musik, sina liv. Det sakliga kan därför också vara en grund för oss som kommer utifrån för att lyssna. Saklig kan man närma sig detta mysterium, men väl där kan ingenting hejda passionen. Den får inte förväxlas med fanatism. En kritiker skrev om mig att jag var ”fadofanatiker”. Fasansfullt påstående, eftersom det förutsätter att man kan vara hemma i en kulturkrets bara om man är fanatisk. Kan man vara yttrandefrihetsfanatiker också? Kan man vara demokratifanatiker? Utifrån ett sådant synsätt är varje självklar värdegrund suspekt, och därmed är också tillhörighet – identitet – det. Men fadoartisterna som trätt fram i de senaste tio årens renässans skulle knappast ha godtagit resonemanget. De har i de allra flesta fall vuxit upp med fadon, en förälder eller en äldre släkting har gnolat, intonerat denna sång, eller LP-skivorna i föräldrahemmet har skapat förutsättningarna för ett senare närmande.

Vi närmar oss då själva begreppet saudade. Det måste man göra, för att inte hamna i en tröstlös diskussion om vad fado är, hur den ”bör låta”, eller hur man skulle skilja på äkta och falskt. Sådana diskussioner hamnade jag i, gång på gång, i samband med Brancos uttåg. Jag tror ibland att min ståndpunkt uppfattades som att det var något fel på Joni Mitchell, som oförtjänst hamnade i stormcentrum. Hennes sång, A case of you, är det ju inget fel på. Men skulle jag som introduktör på fullt allvar kunna säga till en förväntansfull publik att detta var fado?
Självbedrägeri är en sak, men att bedra andra människor något alldeles för starkt för min smak. Eller som en kritiker skrev efter Brancos senaste svenska konsert: ” Nog för att Branco är känd för att vara förnyare av fadon, med sitt sätt att blanda det traditionella med personliga favoriter bland folkmusiken, men på vägen tappar hon bort det som fascinerar åtminstone mig: det sensuella och det sorgsna. Men tyvärr, hon kommer inte upp i samma klass som Mariza och hon saknar dennas utstrålning. Och när hon som extranummer sjöng Joni Mitchell på engelska blev jag besviken. Det hör definitivt inte hemma i en portugisisk afton.” Här har kritikern hamnat i en situation där hon inte längre får ekvationen att gå ihop. Hon närmar sig också svaret på varför det blivit så, sedan hon efterlyst ”det sensuella och det sorgsna”. Saudade alltså! Där har vi kärnan. Saudade, vad är det? För att närma sig ett svar på frågan skrev Vasco Graça Moura en essä. Det är i hans tankar jag tar min utgångspunkt:
” Saudade inbegriper bilden av en situation i det förflutna och en längtan efter att denna skall upprepas.” Man skulle kunna säga att detta måste vara centrum i hela resonemanget. Vad händer oss när vi minns något vackert eller värdefullt i det förflutna? Vilka känslor rör minnet av en förlorad kärlek upp? Den fiktiva bild vi bär med oss är måhända romantiserad – den förlorade kärleken har man ju en tendens att minnas som om den var alldeles problemfri – men ändå är det just bilden, föreställningen, vi lever med i nuet. På samma gång då och nu, på samma gång en upprepning och inte! Vi upprepar ju inte den förlorade kärleken.
Vi tror oss göra det, men den sublimering som ägt rum under åren sedan den gick förlorad har också förvanskat minnet av den. Kärleken är, sjöng en schlagerartist på 1990-talet. Ja, kärleken är, men den har också varit och den kommer att bli. Där finns ett av fadons centrala teman. Fadon förlorar sig aldrig i det som varit, den lever bokstavligt talat där, som om det vore ett nu. Saudade föds i samma ögonblick jag sluter mina ögon och ser det förflutna just så som jag vill minnas det. När jag blundar är jag i det förflutna och i det jag är uppstår saudade. Bara dagsljusets obarmhärtighet kan återföra mig till den grymma punkt i livet då jag förlorar det förflutna - bilden av det, ljudet och smaken av det, förnimmelsen av ett nu som uppfyllde mig, kanske inte med lycka och fullbordan men med en intensiv känsla av att just den kärleken, just den synen, just den stunden var den rätta på jorden. Så visst kan man tala om nostalgi eller sentimentalitet i samma andetag som man talar om saudade.
Vasco Graça Moura visar det mycket klart i sin essä. I massturismens tid har det uppstått ett fenomen som borde ha hört de verkliga resenärernas epok till. Men sökandet efter det exotiska, det exklusiva, försvann inte med dem. Före telefonen, före radion, före internet och andra snabba kommunikationstekniker, och framför allt före flygfarten, fanns det skäl att säga att ett folk långt hemifrån hade egenskaper vi inte kände igen, deras livsstil, klädedräkt, begreppsapparat, skilde sig så mycket från det vi var vana vid, att det blev en självklarhet att beskriva världen som om den bestod av fritt flytande flak av jord och människor som i allt väsentligt saknade kontakter med varandra. Men i vår egen epok, särskilt sedan de fascistiska diktaturerna fallit i det sydöstra hörnet av Europa och alla tänkbara kontakter varit möjliga i flera årtionden, blir kanske vurmen för det exotiska bara lite löjlig? Ja, kanske det. Löjets skimmer vilar alltid över det som inte är mer främmande att det kan finnas i våra egna vardagsrum. Vi tar ju med oss det vi vill ha, är vi inte uppkopplade så är vi på väg att ladda ner! Men utesluter det att det finns olika slags identiteter, att människans kulturkrets kan variera i uttryck även om vi tycks aldrig så nära varandra.

Ur min bok Musiken som föddes bortom haven. En berättelse om den portugisiska fadomusiken och saudadebegreppet.
1 kommentar:
Lyssnar just på Maria Teresa de Noronha och hade glädje av information om henne på din blogg!
Skicka en kommentar