onsdag 17 november 2010

Vad är det man vill oss? Ännu en gång några rader om islam, islamismen och krigen.

"En del västerlänningar (...) har sagt att väst inte har några problem med islam, bara med våldsamma extremister. Den historiska utvecklingen under de senaste fjortonhundra åren säger någonting annat (...) Konflikten under nittonhundratalet mellan den liberala demokratin och marxismen-leninismen är endast ett flyktigt och ytligt historiskt fenomen i jämförelse med den ständiga och djupt konfliktfyllda relationen mellan islam och kristendomen. I vissa perioder har en fredlig samexistens varit förhärskande; oftare har förhållandet kännetecknats av hård rivalitet och mer eller mindre intensiva krig (...) Under århundradenas gång har dessa två religioner stigit och fallit i en serie ödesdigra framryckningar, viloperioder och motanfall."

Så skriver Samuel P. Huntington i Civilisationernas kamp. Man behöver inte vara ett filosofiskt snille för att se att också vår sekulära epok befinner sig i just det skede då islam gör "ödesdigra framryckningar". Någon verklig "viloperiod" kan man inte tala om, och det ska nog till en amerikansk president för att formulera motanfallet - så som Vita huset alltsedan 11 september försökt inbilla oss att krigsinsatserna i Afghanistan och sedan Irak skulle vara det minsta verksamma i hävdandet av liberal demokrati och sekularisering. Tvärtom tycks dessa krig stärka islamisternas front, så att den äter sig allt djupare in i våra liv.

Låt oss också komma ihåg att de stridsrop och de plakat som uttryckligen kallar till krig mot det de kallar "kristendomen" egentligen är något helt annat. Vi kan vara hur sekulariserade vi vill, i den andres ögon är vi för alltid kolonisatörer. Eller som en palestinsk journalist sa till mig i Jerusalem 1988: "Innan vi åker till Ramallah borde du raka av dig skägget, du ser ut som en rabbin".

OBS: Bilderna ovan är alla tagna i europeiska städer och ska inte uppfattas som något annat än det de är. Eller som ett av plakaten säger: Islam ska erövra Rom.