Montaigne. Måndag

"... det här svåra temperamentet gör att jag är nogräknad i umgänget med människor - jag måste sålla noga - och är olämplig för vanliga sysslor (...) De vackraste rörelserna i vår själ är de som är mest avspända och naturliga, och de bästa sysslorna är de som utförs med minsta ansträngning. Herregud, vilken tjänst gör inte visheten människorna när den anpassar deras begär efter deras krafter! (...) Men kylan i mitt sätt med andra människor har med rätta berövat mig många människors välvilja, och det är helt ursäktligt att de tolkar den annorlunda, mer negativt." (Essayer, bok tre, kapitel tre, översättning av Jan Stolpe).

Ett helt vuxenliv har jag bakom mig, ett liv som började med just mer eller mindre påtvingat arbetsliv (butiker, fabriker, kontor, fabriker, fabriker). Vid 24 års ålder smällde jag igen den sista företagsdörren bakom mig och bestämde mig för att aldrig mer ha ett lönearbete eller en anställning. 1978, då jag skulle bli 26, började jag frilansa. Det gjorde jag fram till siste maj 2013. I full frihet men alldeles för ofta med människor som jag varken kunnat sålla bort eller förhålla mig annat än kylig till. Som pensionär kan jag dagligen läsa Montaigne. Över århundradena känner jag då igen mig själv. Sedan må andra tolka det "annorlunda, mer negativt." Men jag känner igen mig. Jag var olämplig inte bara för "vanliga sysslor" utan för de flesta som upptar min samtids människor.