tisdag 29 oktober 2013

Vilken nytta av vetandet? Tisdags-Montaigne

Vi är upplysta sägs det. Våra kunskaper är så stora att vi, enskilt och i föreningar, tillrättavisar läkarna och nobelkommittérna. Vi tror oss veta allt. Vi tror rentav att vi "kan engelska". Har någon mänsklig epok varit mer fylld av förmätenhet och illa motiverat högmod? Jag vet inte. Montaigne skrev:
"Vilken nytta kan vi anta att Varro och Aristoteles fick av sitt stora vetande? Slapp de sådana olyckor som drabbar en bärare? Gav logiken dem någon lindring för gikten? Kände de mindre av vätskan i lederna därför att de visste hur den hade kommit dit?" (Montaigne: Essayer, bok två, kapitel 12, i översättning av Jan Stolpe). 
Frågorna kunde vi föra direkt in i vår tid. Jag såg i söndags kväll en dokumentär från ett av Londons stora sjukhus. Till akutavdelningen hade kommit en kvinna - i sällskap med dotter och två barnbarn - övertygad om att hon var döende. Minst en hjärntumör måste det vara! I intervjun sade hon att hon varje vecka gick till doktorn minst två gånger och att hon aldrig reste till platser där det inte var nära till sjukvård. Efter CT-undersökning (och en rad prover) visade det sig - förstås - att hon var helt (fysiskt) frisk, men att hon levde med så stora sociala problem att hennes psyke förvandlade vardagen till ett helvete. Hon är sannerligen inte ensam. Det vet jag av egen erfarenhet.
"Inbilskheten är vår medfödda, ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckliga av alla skapade varelser är människan; hon är samtidigt den mest högmodiga (...) i fantasin placerar hon sig ovanför månens sfär och med himlen under sina fötter."
Kunskap är inte alltid till nytta. Det är uppenbart. Men om vi ni ska fortsätta med vårt högmod skulle det förstås kräva en helt ny social väg, bort från Mammons och Läkemedelsgudarnas makt över våra liv. Bort från det en bekant kallar "neuros"-iserandet av allt vi genomlever. Bort från föreställningen att man måste vara smärtfri, lycklig och helt varje minut. Jag "känner av vätskan i lederna." Jag vet hur den kom dit och försöker göra något åt saken. Skulle det misslyckas får jag i ännu högre grad ägna mig åt Montaigne och de andra som i sina böcker skänker mig en mening.
"Har man funnit att vällust och hälsa smakar bättre om man kan sin astronomi och grammatik - blir kuken på den olärde mannen mindre styv? (Horatius) - eller att skam och fattigdom då blir lättare att bära?"


3 kommentarer:

Anonym sa...

Bara en avslutande kommentar. Tack för få ta del av din läsart av Montaigne. Mina kommentarer syftade till att anlägga ett eller flera andra perspektiv på Montaigne. Det var, som du kanske anade, varken Sarah Bakewell eller George Hoffman eller Warren Boucher som belyste din läsart. Spegla sig i Montaigne är en sak, besöka hans 1500-tal en annan. Den som gör det får stort sällskap. Lev väl! Staffan

Thomas Nydahl sa...

Staffan, du gör mig förbryllad. Vad är poängen med att skriva kommentarer här och använda andra verkliga människors namn? Om det är det du menar att du gjort så är det inte alls i min smak. Jag trodde förstås att det var Bakewell som skrivit. Nå, man lär sig kanske.

Anonym sa...

Jag kan förstå din reaktion. Men redan i min första kommentar flaggade jag med några mindre bekanta Montaigneforskare. Att jag sedan lade ut korta textavsnitt, inkl namn, syftade enbart till att påvisa alternativa läsarter och ingenting annat. I bästa fall leda fler till att göra som du gjorde. Kolla vem Sarah Bakewell, George Hoofman, Warren Boucher m fl var? Lev väl! Montaigne förenar!
Staffan
Här ett In Our Time från BBC4 där några forskare presenterar Montaigne:
http://www.youtube.com/watch?v=mnx4Lt2EFqA
Och här Alain de Botton, som från sin utgångspunkt, porträtterar Montaigne:
http://www.youtube.com/watch?v=BOjDttEtfGI