Lissabon. Foto: Lennart R. |
Jag känner
också en tröst i Sándor Márais ord om författarens utgångspunkt: han ska inte
samla på hög (varken pengar eller andra värdesaker), "han ska i stället se
till att i möjligaste mån vara fri i sitt arbete och att inte vara tvungen att
skriva en enda rad som han inte har lust till. En författare ska inte ta emot
någon annan lön än vad han kompromisslöst kan acceptera eller genom att behöva
ta hänsyn till speciella samhälls- eller modetrender."
På ett
ställe i Örtaboken säger han,
att "det enda du ska bry dig om är den röst med vilken ängeln kallar och
uppmanar dig till att göra ditt arbete". Jag gör det. Och jag försöker
göra det i just den andan, med lite jämmer, lite feghet och med en allt oftare
lätt själ. Att det blivit så, beror på att jag försöker förstå min egen rädsla,
min egen skräck för framtiden och den oro den skänker mig när jag tänker på
mina barn och barnbarn. Min vandring på jorden är en försumbar vindpust. Men
allt det som leder framåt måste beskrivas på annat sätt, och därför fogar jag
ord till ord och försöker läsa meningen i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar