"När i sprider ut vårt namn och sår det i många munnar säger vi att vi skapat oss ett stort namn. Vi vill att det ska falla i god jord och gagnas när det växer; detta är det mest ursäktliga i en sådan föresats. Men när denna sjuka går till ytterlighet leder den till att många försöker bli omtalade med vilka metoder som helst." (Montaigne: Essayer, bok 2, kapitel 16 i översättning av Jan Stolpe).
Nå, fundera nu på det faktum att Montaigne skrev detta på 1500-talet. Jag tänker först att det säger något om hur den postmoderna mediala kulturen fungerar och att det är ett mycket gammalt fenomen som speglas också i vår tid och vår livsstil. Vi är stora missbrukare av ordet och begreppet "kändisar" - unga människor vill numera bli kända, men de vet inte för vad, bara att de vill bli kända. TV-soffan skapade kändis-inflation. Den digitala världen har dessutom gjort kändisen till vardagsvara. Han eller hon kan skapas på fem sekunder och dumpas lika fort. Kändisskapet har ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Det är en konsumtionsform som ger och tar, och vars pris ingen ifrågasätter förrän det är för sent. I postmodernismens diken ligger de forna kändisarna och förblöder. Deras sista stund på jorden är sedan länge förbi och nya, lika utbytbara, kändisar har tagit deras platser. 1500-tal? Nej, 2000-tal!
"Att vara känd tycks på något sätt vara att ha sitt liv och sin fortlevnad i andras förvar",
säger Montaigne och fortsätter sedan resonemanget utifrån sitt eget liv, och så anför han Vergilius Eneiden:
"Knappt en tynande fläkt av ryktet är allt vad som oss når."
Montaigne sätter Vergilius i rätt perspektiv när han påpekar att
"det är mycket nog om man om hundra år kommer ihåg litet vagt att det pågick ett inbördeskrig i Frankrike i vår tid."
Om hundra år, vad är då vinnaren av Idol, den lokala dansbandskungen, lillprinsen eller installationskonstnären? Om femtio år? Om fem?
1 kommentar:
Ansatt av melankoli?
Skicka en kommentar