onsdag 16 oktober 2013

Johan Persson & Martin Schibbye: 438 dagar. Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar (Filter).

Den som sett bilderna eller filmklippen på de två tillfångatagna svenska journalisterna Persson och Schibbye i den etiopiska öknen har väl aldrig behövt tvivla på deras skräck och smärta. Sedan de gått över gränsen in i Etiopien för att vandra med Ogadenprovinsens gerilla, ONLF, och därmed kunna komma sanningen om Lundingruppens oljeexploatering på spåren hamnade de bokstavligt talat i helvetet.

Jag skulle inte vilja säga något om naivitet. Hellre fokuserar jag på den grundmurade övertygelsen om att det är journalistens uppgift att söka sanningen. I en tid som vår, då journalistiken förvandlats till megafonpropaganda åt makten – den inhemska och den globala – är varje gärning i en annan riktning förstås lovvärd.

Sedan några veckor tillbaka har jag läst Johan Persson &Martin Schibbyes gastkramande tegelsten om dagarna före, under och efter det drama som först utspelade sig i öknen – den obarmhärtigt vidriga – och sedan i olika arrestlokaler och fängelser, fram till rättegången och det slutgiltiga frigivandet. Sedan jag på 1970-talet läste Papillon – och såg filmen med Dustin Hoffman i huvudrollen – har jag inte stött på en fängelseskildring av så hög karat som denna. Persson och Shibbye växelskriver, vilket ger berättelsen särskild glöd och intensitet. Deras temperament är olika, och de är i olika grad skadade. När jag ser bilderna på Perssons groteska skottskada får jag svårt att förstå hans överlevnad.

Hur ser den nakna och militära makten ut? Den ömsom lockar, ömsom hotar. Den vädjar och ryter, den stampar och skriker. Jag är övertygad om att de två vid flera tillfällen var inställda på att de skulle dö. Det gjorde de inte. Därför bör man läsa deras bok. Det är en djupt personlig skildring av hur den postkoloniala smutsen ser ut, hur en diktatur behandlar sin nation och hur man ser på det fria ordet. Och inte minst hur vår del av världen förhåller sig - ekonomiskt, kulturellt och politiskt - till länder som man kan ha nytta av.
 
 

2 kommentarer:

Svensson sa...

Nej visst, Schibbye-Persson var inte naiva. De visste helt och hållet vad de gav sig in på. Hyllningar från mig får de dock klara sig utan.

Det personliga dramat kanske står sig. Men det som detta komplex kommit att betyda, det mediaspinn som kavlades ut -- liljevita hjältar som strider mot kapitalismen -- gör mig skeptisk.

Schibbye-Persson har helgats av Sveriges rikshelgon, Sankt Peter Englund. Plus alla andra i 08-media. Den dramaturgin är lite för ensidig för min smak.

Thomas Nydahl sa...

Svensson, som du ser är det "det personliga dramat" som gör starkt intryck på mig. Det mediala halleluja-drevet var obehagligt, men ändå ingenting jämfört med samma elits Dawit Isak-kampanj, där eritrianskt plötsligt blev svenskt.