onsdag 30 oktober 2013

Dispatch International – vägen till graven eller helförsörjd av amerikanska intressen?

Papperstidningen lades ner. Nätupplagan skulle ”utkomma fem dagar i veckan”. Prenumerationsmöjligheterna lbev helår eller halvår på nätet. Dyrt. Priset sänktes. Sedan enbart helår för att kunna få presstöd. Nu inga prenumeranter alls, för att ”skydda våra prenumeranter”; vilket innebär en gratis tidning och att de som redan hunnit betala skyfflas ut ur registren och får en aldrig uttalad ursäkt på vägen.
Vi har med omedelbar verkan gett upp vårt prenumerationssystem. Från och med nu är allting på Dispatch International gratis och du behöver inget login för att läsa artiklarna. Vi litar på att våra prenumeranter förstår varför vi tvingats vidta denna åtgärd.Detta betyder förstås, att vi inte längre får några inkomster från prenumeration. Men hellre förlorar vi de pengarna, än försätter våra prenumeranter i fara.
Utvecklingen väcker många frågor. Den första är: vem finansierar en gratistidning? Redaktörerna och administratörerna vill säkert fortsätta få betalt. Vem betalar dem? Papperstidningen lades ner – men skulle ju komma tillbaka, minns ni det? – därför att det inte fanns ekonomiskt förnuft i att utge den.

Det krävdes ett visst antal helårsprenumeranter för att få presstöd. Kunde man få det för en nättidning? Jag vet inte. Men det är bara två veckor sedan man basunerade ut att detta var ambitionen.

Under tiden sitter Ingrid Carlqvist i ett egenproducerat amatöristiskt ”tv-program” som heter Norse News som är en ofrivillig parodi. Hon ser det kanske inte själv. Men jag ser det och jag tror inte jag är ensam. Det är så dåligt gjort att man rodnar.
Den viktigaste fråga man nu måste ställa sig är: om redaktionen ska försörja sig på att utge en gratis nättidning, vem står då för finansieringen? Först när Dispatch redovisar det kan man med någorlunda heder fortsätta sin verksamhet.
En kollega som varit tidningen närstående försäkrade mig redan för flera månader sedan om att dödsdomen var utfärdad. Jag valde då att tro på det påståendet. Ingenting har hittills motbevisat det, tvärtom.

Ty om man först säger att man behöver ett visst antal prenumeranter för att överleva, och därefter  säger att presstödet är enda möjligheten för framtida utgivning - och sedan, som en blixt från klar himmel deklarerar att man, av omsorg om prenumeranternas "säkerhet", beslutat sig för att ge ut tidningen gratis - då är man ute på sanningens yttersta skär och förtjänar en ytterst kritisk blick. Det är, i det här skedet, den enda blick Dispatch förtjänar.
 
Tack gode gud att jag hoppade av det projektet på ett tidigt stadium. Lars Hedegaard och hans amerikanska uppdragsgivare får nog ägna en tid åt att tvätta bort minnet av Dispatch. Det har på ett djupt plan skadat förtroendet för människor som kunde ha bidragit till att på ett konstruktivt och seriöst sätt ha belyst västerlandets väg ner i islamism, nivellering och hopplöshet. Vad beträffar Carlqvist har jag svårt att tänka mig en fortsatt medial väg, hon kommer kanske att återvända till det under Dispatch-tiden sovande svenska Tryckfrihetssällskapet, om hon inte hellre blir veckotidningsreporter eller vikarie på Kvällsposten eller Skånskan, något litet påhugg finns det väl för jul- och nyårshelgerna?!

 
 

2 kommentarer:

Anonym sa...

En tidning kan ju inte enbart innehålla politik i alla artiklar. Det måste finnas korsord och serier och sport (säger jag som är ointresserad av sport). Allmänna artiklar som inte är politik måste också finnas. Det som kan slopas är ju den politiska korrektheten. Jag väntar på en vanlig tidning som inte är PK och jag får tydligen vänta en tid till?
Rune

KAREN STONE sa...

Det blir ju fler och fler journalister som kör taxi också...