lördag 26 oktober 2013

Montaigne om smärtan. Lördag

Jag går nu in i den tredje månaden av smärta. Trots höjd cellgiftsdos, trots kortisonsprutor, är mina knän svårt härjade av artriten, mycket svullna och med en dunkande dygnet-runtsmärta. Först den 6 november väntar nytt ortopedbesök hos en knä-expert och ett litet hopp lägger jag på det. Jag öppnar för dagens läsning av Montaigne, bok ett, kapitel 40 i Jan Stolpes översättning:
"Jag medger att smärtan är den värsta olyckan i vår tillvaro, och jag medger det gärna, för i hela världen finns det ingen som är mer fientligt stämd mot smärtan och undflyr den ivrigare än jag, som gudskelov inte haft särskilt mycket med den att göra så här långt. Men det står i vår makt att, om inte utplåna den så åtminstone minska den genom tålamod och genom att hålla själen och förnuftet i gott skick även om kroppen revolterar."
Och lite längre fram citerar han Cicero som i De finibus skrivit:
"Minns att de största smärtorna avbryts av döden, att de små har många vilopauser, och de medelstora är vi herrar över så att vi står ut med dem om de är uthärdliga, varom inte lämnar vi livet som en teater när livet inte roar oss."
Vidare hävdar Montaigne att smärtan aldrig tar mer plats än vi ger den. Han citerar Augustinus:
"Ju mer de gick upp i smärtan, desto mer kände de av den."
Det finns något mycket uppfordrande både i Montaignes egna tankar, och de som citeras från Cicero och Augustinus. Den finns anledning att funderar både en och två gånger på huruvida jag själv låter smärtan ta för stor plats just nu i mitt liv. Hur gör jag för att minska den?

***

Och så en helt annan sak. Den gångna veckan har jag lagt ut lite smakprov på texter som kommer att ingå i Identitär-boken. Och jag gjorde denna anteckning:
"De politiska rörelser vi känner ägnar sig huvudsakligen åt att plåstra om där det blöder som mest eller att föreslå nya sorters plåster. De saknar varje insikt i vad det är som förfrämligar människan och gör henne identitetslös. De skulle aldrig ens tänka tanken att krämarandan kan vara ett grundläggande problem, eller att konsumismen som övergripande ekonomisk drivkraft kan göra människor tomma på annat innehåll än det som utgör en tillfällig, kortvarig tröst i försöken att döva tomhetskänslan. När jag nu på gamla dagar försöker orientera mig i vardagen gör jag det inte utifrån offentlighetens (brist på) politiska samtal, utan istället utifrån läsningar av litteratur som tidigare inte ens fanns i min värld, och utifrån diskussioner med människor som vågat spränga ramarna och själv orienterar sig bort mot något ”nytt”, något annat (om än det skulle visa sig vara gammal kunskap)."

Sådant slår mig, inte så sällan heller. Igår tänkte jag särskilt mycket på det, då den nya anskrämliga betongbunkern Galleria Boulevard öppnade mitt i stadens centrum. Den står där som ett tempel för konsumismen. Och människor springer för att få vistas därinne, de springer omkull varandra av nedärvd och mångårigt manifesterad dumhet och entusiasm.





 

3 kommentarer:

Magnus sa...

Thomas!
Jag tycker mycket om att läsa dina Montaignecitat och dina associationer och tankar i anknytning till dem. När jag läste din text ovan kom jag att tänka på en liten prosadikt jag själv skrev för ett par år sedan. Jag tror du kommer att känna igen känslan...

Undsättningen

Just som jag var i färd med att ge upp kom flera glömda gamla vänner mig plötsligt till mötes, undsättandes från källare och öknar, förvisningens vrår. Dammiga och lite kantstötta, men förvånansvärt vitala, ”döden” till trots, talade de både vackert och klokt om allt som i nuet var viktigt och verkligt. Så kom det sig att kvällarna klarnade och draperade sig i ett allt skirare mörker. Så kom det sig att jag om morgnarna vaknade med en känsla av ynnest jublande i blodet. Det var som att utandas ett ackumulerat avgasmoln och fylla lungorna med lovsång och ljus.
/Magnus

Thomas Nydahl sa...

Tack Magnus, fint!

Anonym sa...

Om Montaigne vet jag nästan ingenting. Men om Eckhart Tolle vet jag lite mer om. Hans böcker är en upplevelse mycket utöver det vanliga.
Han skriver i sin bok "Tystnaden talar" så här om smärta:
"Kronisk fysisk smärta är en av de hårdaste lärare man kan ha. Den lär oss att motstånd är meningslöst.
Ingenting kan vara mer normalt än en ovilja att lida. Men om du kan släppa taget om den oviljan och i stället låta smärtan finnas där, kan du upptäcka en subtil inre separation från smärtan, nästan som ett utrymme mellan dig själv och smärtan. Det innebär att du lider medvetet, villigt. När du lider medvetet kan den fysiska smärtan snabbt bränna sönder egot inom dig, eftersom egot består till största delen av motstånd. Detsamma gäller extrema handikapp.
Ett annat sätt att uttrycka det här är att man 'överlämnar sig till Gud'."
Eckhart Tolle är en andlig lärare som inte tillhör någon religion. Han vänder sig till alla oavsett religiös tillhörighet eller om de är ateister. Han utesluter ingen.
Rune